Den varade i en kvart, morgonens blå timme. Jag fångade dessa korta minuter i kylan vid älven. Tog på mig alla tjockkläder som fanns i hallen gick ut och tände en ljuslykta. Tystnaden, ljuset och den höga klara luften fick mig att landa här och nu. Inga drömmar står i vägen när morgonen börjar utomhus i minusgrader. Istället kom lusten att ordna inomhus. De rengjorda träden, de gnistrande fälten borde få sin motsvarighet bland bord, stolar och vissnande krukväxter.Njuter istället vid köksbordet. Nu har hela naturen målats gyllene av den gula morgonsolen i öster. Jag känner mig tudelad. Sorgen när sensommaren byts mot tidig vinter övervinns med hjälp av det skärande vackra utanför mitt flugsmutsade fönster. Det kanske är nog. Dammet kan jag gömma med hjälp av lite svagare glödlampor...
2 kommentarer:
Å, vad poetiskt! Dina bilder påminner om att den faktiskt finns; den blå timmen. Dina tre bilder visar att det vackra alltid försöker nå oss.
Skönheten finns där - vi måste bara se den. Lära oss att känna värmen i det kyliga, bistra runt omkring oss.
Så fina bilder, jag känner ljuset och kylan i dem.
Skicka en kommentar