Bokfest i Norra hamnen

Laponia, Kungsholm och restaurang BBQ, tre båtar och vårt teaterhus. På andra sidan hamnen där jag står och tittar ut på hösten finns Kulturens hus. Idag har vi samlats för att hylla konsten och boken. I konsthallen finns verk av Anna Odell, Pecka Söderberg och Lina Ekdahl, och många lokala konstnärer.
Alla dessa vernissager krockar med uppläsningar och uppträdanden av dem som har ordet i sin hand.
Jag väljer att lyssna. Ella Jonsson min vän från Skapande svenska läser ur sin roman om Lydia. Varje gång som hon läser skapar hon nya bilder i min hjärna.
Ulrika Vallgårda ger oss sin poesi. Och i en sal vid sidan om får vi som vill möta Johanna Lindbäck, lärare, författare och en av Bokhororna.
Högst upp finns min käre make med sina böcker utgivna av Trafiknostalgiska förlaget. Vid sidan om har jag en liten del av mina emaljer. Här är det lugnare. Vi hinner ställa oss och titta på utsikten, dricka kaffe och lyssna till alla fina berättelser som hörs från scenen. När solen börjar dra mot väster och sorlet tystnar rullar vi mot älvens strand. Mätta.

Morgonmörker

Kravlöst tassar jag omkring i huset. Tänder några ljus och slår på radion. Rösten i naturmorgon trampar omkring i 15 centimeter snö. Han ropar sprudlande ; ÄNTLIGEN har den kommit. Nu är det slut med mörkret.
Jag är lättad över att han inte är närmare. Det är 20 mil till avtrycken från hans fötter i snön. Men bara tre mil till den första snödrivan.
Det fick jag veta när tåget från Göteborg rullade in på byns järnvägsstation. Vagnarna var fulla med människor. Snön hade stoppat Stockholmståget i Älvsbyn så nu var det passagerare från två tåg söderifrån som samsades i sovtåget. Alla på väg till Bok och Bild i Luleå.
På bron hänger murgrönan kvar. Nu har den klarat av sju vinternätter. Långt därborta i öster speglar sig morgonsolen i sjukhusets glastak. Hela huset lyser gyllene. Ger mig en illusion att värmen lägrar sig i byn.
Jag tar på mig stövlar, mössa och vantar innan jag vandrar ner till älven.

Till lykke för freden

Jag vill bara gratulera det amerikanska folket som tillsammans med sin president får Nobels fredspris. Jag tror att den norska nobelkommitéen har minst en räv bakom örat när de så tidigt i Obamas presidentskap ger honom priset. Det är hoppfullt.

Elastisk etik II

I morse när jag slog på datorn hamnade jag på Libération,(ingår i kommunens abonnemang av pdf-tidningar). Ville läsa en fransk syn på Herta Müller- men hamnade i ett fyrsidigt reportage om den franske kulturministern Frédéric Mitterand.
Han är anklagad både från yttersta högern och vänstern för att vara pedofil.
Bakgrunden är att han gett ut sina memoarer som avslöjar hur han på ett vidrigt sätt köper sex av unga pojkar. Boken kom 2005, men det är först idag som Jean Marie Le Pens dotter, Martine Le Pen har läst den. Hon har nu dragit igång en strid om ministerns heder.
(F Mitterand är samme minister som försvarar Roman Polansky, regissören som greps i Zürich, anklagad för sexuella övergrepp på en 13 årig flicka. Brottet utspelade sig i USA för 30 år sedan.)
Frédéric Mitterand skäms inte alls. Han framhåller iställer hur stor upplaga hans bok har och vilka kvalitéer den har! Läs mer på Finistere, Bodil Malmstens blogg, där hon berättar om en tv-intervju.
Jag tror inte att Lena Adelsohn hade suttit kvar på sin post en enda dag efter liknande anklagelser, om hon som den franske kulturministern hade publicerat en liknande smörja.
Men tipset är att ingenting kan störta en kompis, till den sittande presidenten, från taburetten.
Jag vet inte vad som är sant eller inte. Men jag har många gånger haft lust att sticka en vass stoppnål i självuppfyllda franska politiker. Det började när jag på den svartvita tiden skulle intervjua en inrikespolitiker och skrev ett brev åtta veckor innan min resa till Paris. Svaret kom många, många månader senare trots att ambassaden skickat med ett introduktionsbrev.
I svaret beklagade den förre politikern att han inte kunde träffa mig inom de närmsta åren för att han var så upptagen... Jag hittade andra spännande personer att intervjua, men mötte också många uppblåsta politikerballonger som jag ville sticka hål på.
Det är när jag läser om franska elitpolitiker som jag kan begripa att franska människor vänder sig till Martine Le Pen och hennes parti Front National. Elitisterna fjärmar människor från de vanliga partierna.

Myrtilles au zest de citron

Hamnade i frysen. Oj, vilken röra. Räddade fjolårets blåbär från att frystorkas längst ner på botten. Nu har jag två burkar fyllda med sensommarsmak.

Blåbärsmarmelad med rivet citronskal.

500 gram blåbär
rivet skal från en citron
500 gram syltsocker.

Rör ihop allt i en kastrull låt koka i tio minuter. Skumma. Förvaras i glasburkar. Enkelt!

Kanske en blinkning till Annika Wennströms och Eva Swedenmarks bärböcker! Jag njuter av när de kommer till recepten. De förhöjer och förnöjer läsandet.

I natt har klockan stannat

Jag borde inte bry mig men jag kan inte låta bli.
Igår läste jag Svd och hamnade i en artikel om hur synd det är om medicinstudenterna, som måste vänta på sina praktikplatser, om de vill stanna i Stockholm.
Då flög mina tankar över vägen. Här i huset på bilden bodde Hauke och Lise. Han en ung medicinstudent från Hamburg, hon en ung lärare från Alsace. De flyttade hit för att:
-Jag är så lycklig som har fått chansen att göra min praktik på ett sjukhus som låter mig ta ansvar och göra saker, som Hauke sa.
Lise var först inte lika förtjust. Hon hade utbildat sig ett extra år för att kunna lära ut franska som främmande språk. Högsta betyg i allt och energi till tusen. Hon fick inte vara lärare här. Trots den enorma bristen på lärare i franska. Men efter två intensiva månader så satt svenskan och då började hon sitt jobb på arbetsförmedlingens utlandsavdelning.
- Jag har de bästa arbetskamraterna på jorden, ropade hon till mig när vi möttes.
De två tog som en självklarhet att Hauke skulle ta chansen att uppleva något nytt när det var svårt att få praktik i Hamburg, ja i hela Tyskland.
De trivdes och tog hit många kollegor. Varje år kom nya tyska läkarpraktikanter. Men sen var det slut. Landstingets urusla personalpolitik drev de två bort från Sverige. Idag bor de några kilometer från Alsace i Tyskland.
Hur var det nu med medicinstudenterna i Stockholm? Enligt reportern som inte ens ifrågasatte tesen om att alla hade rätt att praktisera i huvudstaden " kunde ingen begära att de skulle göra praktik i 18-21 månader någon annanstans." Istället för att se flytten som en möjlighet.
Kommer ni ihåg Uppdrag gransknings program om läkarbristen?
I ett avsnitt får läkarstudenterna på Karolinska institutet i Stockholm räcka upp handen om de inte ska jobba efter den sista tentan. De får sen berätta varför de inte ska arbeta trots den stora bristen på läkare. Samtliga svarar att de kommer att gå och vänta på att få en praktikplats i Stockholm, hellre än att ta en utanför länet.
Tänk om ungdomar som bor här uppe skulle svara samma sak när de vill stanna nära familjen. De skulle bli stämplade som arbetsovilliga och bakåtsträvande. Varför gör vi skillnad?

La lune

Klockan är snart halv sju på morgonen och månen syns ännu i väster. "Hon är min favorit. "
Tillsammans med Kusmi thé, miel aux fleurs, pain de mie, Jane Birkin som sjunger Elise och inspiration från Evas värld och Jenny Lindgren bygger jag min egen lilla franska kokong. Här kan jag vila från alla måsten som står på rad och slåss om första plats i kön.
Efter femton minuter öppnar jag en dörr till min imaginära koja och då strömmar morgonens tips om nästa nobelpristagare ut ur radion. Jag har läst namn på namn, nu hör jag om ännu fler författarskap. Längar efter en pristagare som öppnar världen med sitt språk. Wislawa Szymborska lärde jag känna genom svenska akademins val. Hon ger mig språkglädje. Jag hoppas på ett lika spännande val idag.

Nakna

Nu är det klart.
Nu har dom strippat.
Alla björkar sträcker upp sina umbrafärgade grenar mot den smutsgrå himlen och de är nakna. Stormen skalade av de gulnande bladen och de iskalla kristallerna piskade träden i natt. Nu börjar snöväntan. Doften av kyla hänger i luften och jag kurar framför kaminen.
Nu är det de tre v:na som gäller; vedeld, värmeljus och vetebullsbak.

En debutant

Det har runnit mycket vatten under broarna i Paris sedan den unga Simone de Beauvoir gav ut sin första bok, Den inbjudna. Varför har någon översatt den nu?
Då för 70 år sedan var berättelsen om ett "ménage á trois" en revolution. Idag är temat lika överspelat som en telefaxmaskin. Viktig när den kom, men urmodig idag.
Berättelsen blir nästan obegriplig för oss som inte lever under katolisimens dubbelmoral och borgarklassens elastiska etik.
Jag högaktar Simone de Beauvoir, hennes mod att ifrågasätta alla de regler som styrde kvinnans och människans liv, fram till 1970-talet. Hon skakade om alla auktoriteter när hon tänkte högt:
"Vi föds till människor och formas till kvinnor".
Det är antagligen den mest revolutionära tanke som formulerats efter andra världskriget.
Hon tar sats i den franska föreställningen om att alla barn föds tomma, att de ska fyllas med medborgaranda, franskhet, kunskap och könstillhörighet. Det är statens skyldighet att påbörja danandet av barnet så snart som möjligt.
( Nicolas Sarkozy vill att barnen ska ha skolplikt från det skolår som de är torra. Staten måste skynda sig att stoppa i rätt kunskaper i småbarnen innan någon annan proppar i tvååringarna med fel övertygelser. Nu börjar de flesta när de är 3-4 år i en förberedande skola. I framtiden ser monsieur le Président hur ungdomar fyllda till bredden med kunskap lämnar skolan efter 15 år. Då ska de vara förberedda för den hårda konkurrensen på världsmarknaden. Men han vill inte förändra det urmodiga skolsystemet. Idag går mindre än 30 procent av en årskull ur gymnasiet med betyg som ger dem rätt att studera på universitet och högskola.)
En fördel med detta tankegods är att, alla som kommer till la belle France, kan fyllas på samma sätt, och då bli fransmän oberoende av ursprung,( i alla fall i teorin).
Det finns en botten i allt franskt tänkande som jag inte kan ta till mig; la gloire. Deras opåverkbara känsla av att allt som är franskt överglänser resten av mänsklighetens ansträngningar. Då är jag glad att jag är den andre - den som är en främling.
Bilden gjorde jag till 100 årsminnet av Simone de Beauvoirs födelse.

Värme

Det är härligt att ta i ull. Ullen värmer händerna både när jag tovar och när jag stickar. Ett bra tips en sval dag är att ta med en stickning ut. Då håller sig händerna varma och värmen sprider sig i hela kroppen.
Bilden är en del av mitt tovade sittunderlägg. Lätt att ta med sig och värmande för alla rumpor.
Jag undrar ganska ofta varför textila verk har så låg status. Senast undrade en recensent om en textilkonstnär inte kunde bestämma sig -var hon konstnär eller hantverkare?
Tänk om han frågat en manlig träskulptör samma sak. Vilket ramaskri.
Jag älskar textila spår efter våra anmödrar. Min farmors ängladuk till advent, min svärmors tomtar till jul, "Gud som haver barnen kär-trycket" på julaftons morgon. Året runt påminns vi om alla kvinnors flinka fingrar. Vilken kraft.
Min kära mormor har en egen låda i min byrå. Virkade stjärnor samsas med broderade blåklint. Mormors ögon var fyllda med lycka varje gång hon avslutat ett arbete.
När jag bodde i Sundbyberg slogs jag med pälsängrarna om mitt fina överkast med hundratals vita virkade blommor.
Jag förlorade. Mormors möda försvann.
Nu satsar jag på återupplivning. Det finns oändligt många möjligheter att återanvända mina textila skatter.

Ljuslängtan

Ibland när man bor långt från ekvatorn finns ett sug efter ljus som knappt den bleka höstsolen kan mätta. Det är som om jag befinner mig mellan två höga hus som skuggar. Då är det tur att det finns en vacker silverfärgad älv som förstärker. Solen kom efter tandläkarbesöket och nu har dagen vaknat.
På bilden syns mitt favorithus alla kategorier. Varmt gult med vindskupor. Det finns på Rådmansgatan ett kvarter från Sveavägen. Nära Sibirien.

Dubbel nytta

Hösten stormar och björkarna kläs av. I morse fanns det inte ens en blå minut. Asfalten blänker och ljuset sparar sig till en annan dag. Det är som om denna dag inte kommer att vakna. Då är det tur att jag ska på ett tandläkarbesök. Inte en chans att drömma sig bort i deras effektiva ljus. Dubbel nytta. Både ljusbehandling och tandbehandling.

Om att minnas

Idag var två av mina grannar och vänner på besök. De har flyttat så vi ses inte ofta. Men hur var det förr?.
M som är 42 år mindes att barnen hittade på mycket bus. De hoppade i soffan bara de hörde signaturen till Ninja Turtles. Sen brakade soffan ihop och haltade fram till dess de började skolan. Jag kom ihåg att M idag 22, alltid satt och jobbade med matten när han var sju. Hemma var han bäst på alla räknesätten. Men i skolan var det tungt. Till och med det som var enkelt blev svårt med alla som krävde uppmärksamhet i skolan.
Idag vet vi varför.
Men då när livet pågick var inget konstigt. Det var bara så det var. En del klarade av klassrumslivet och andra hamnde efter utan att vi förstod varför.
En del hoppade i soffan till den rasade ihop, och andra slutade när det började knaka, men varför det var olika frågade vi oss aldrig.
Då kom jag på en annan tid, ännu längre tillbaka när jag passade små franska barn.
Den första pojken som var tre år gick upp på natten och tände på kuddarna i soffan. Han ville att brandbilarna skulle komma hem till oss. Hans föräldrar la en åttaarmad piska på matbordet när han inte ville äta. Jag stod inte ut. Kände att jag aldrig skulle kunna rädda den lille mannen. Flyttade till nästa hem.
Där var det två små lockiga keruber på två och tre år som lekte lugnt varje dag. Men när den yngste, Guillaume, skulle börja gå till parken var det som om en vind tog tag i hans personlighet. Den blåste in en vilja att testa allt. Han hoppade i sängen, klättrade ner från övervåningen utanpå trappan, dök på huvudet i badkaret osv Då höjde gammelmormor rösten. Allt socker skulle bort. Det skulle hjälpa mot alla bus och allt skulle bli bra igen. Men ingen ifrågasatte hans rätt att vara som han var. Det var vi vuxna som hade gjort fel inte han.
Idag har vi ett namn på det som M och le petit Guillaume upplevde.
Tack vare hjälp, mycket sen hjälp, har M fått ett bra liv. Men han önskar inte att livet varit annorlunda. Han är en av de människor som är mest tillfreds av dem jag känner. Han säger att han har missat massor, men han anser att det hade kunnat vara värre.
Jag hoppas att Guillaume har det lika bra idag. Att han har fått chansen till ett gott liv som han kan glädjas åt.

Tidningsläsning

Jag erkänner!
Jag är inte stolt!
Men...
Jag läser båda Stockholmstidningarna som pdf - gratis på nätet. Det är min kommunalskatt som betalar. Kommunens bibliotek har ett abonnemang på all världens tidningar i pdf som jag kan läsa på deras hemsida. Det är suveränt. Men vem ska betala för journalistiken?
Den frågan har Filters redaktion ett svar på. De vägrar att ge bort sitt arbete gratis på nätet. De har låtit bli att lägga ut innehållet i tidskriften på nätet. Klokt, om du frågar mig.
Bilden med ljuset symboliserar den snilleblixt som fattas oss. Idag kan bara en enda dagstidning tjäna pengar på nätupplagan. Vilken?
Dagens industri: de kan leverera rätt läsare till annonsörerna genom att bara lägga ut vissa delar av tidningen öppet. För det är bara de redaktioner som kan visa vem som läser dem, och vilka läsarna är som kan ta betalt för annonserna.
När Minton Cerf blev hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet, ( han var en av dem som utvecklade internet), berättade han, att han inte trodde på att god journalistik skulle kunna läsas på nätet. Han påpekade att inkomsterna kommer från annonser och att att de som köper annonsplats betalar mer om de vet vem som de kan nå. Han tror mer på nätet som en marknadsplats för antikvariat och datortillverkare; kunderna måste känna till vad som kommer hem när de beställer sina varor, påpekade han.
Han fortsätter att forska; kämpar med att skapa kommunikation mellan planeten Mars och Jorden. Jag hoppas lika stor forskarmöda läggs ner på att hitta ett enkelt och bra betalningssätt för tidningar på nätet!

Bilutflykt

Hamnade i min Renault Scenic. Vi rullade sex mil söderut.
Promenerade i den klara höstluften på Storgatan i Piteå. Satte mig på ett retrokafé. Det heter Krokodil och är en kulturoas där både konstnärer, författare och musiker har en öppen scen. Idag var det Pite jazzklubb som stod för den musikaliska underhållningen.
Jag underhölls av två grånande herrar, som diskuterade de kvinnor, som de mött den senaste helgen.
Var de värda att satsa på?
(Jag tjuvlyssnade inte, det gick inte att undgå deras samtal.)
Den ene, som först erkände att han har fyllt 60, började konversationen med: "Jag tycker ju inte att hon kan matcha mig rent intelektuellt. Det känns som när jag låg i Uppsala, vissa kvinnor är gulliga men underklass, hon har säkert en dålig ekonomi."
Den andre grånande mannen lägger till: "Jag blev ett överlägset svin när jag kände att jag var mer kunnig och lärde mig saker."
Den förste avbryter och suckar: "Det förstörde den där djävla Uppsalatiden."
Den andre undrar om de ska flytta upp till scenen en trappa upp.
" Nej! För faan man sitter här och lyssnar gratis, det kostar minst femtio spänn att gå upp och se vem som spelar." Än en gång suckar den förste och skakar på huvudet. "Jag var väl hyggligt begåvad och tjänade lots of cash, hade lätt att få med mig nå´n hem. Men det blev aldrig något på riktigt."
Jag åt upp min pyttemacka med ost och skinka och var inte förvånad; är ni?

Vinden kom från norr

Minus, minus, minus.
Den försvann,
gick upp i
en kall klar
solig
oktoberförmiddag;
dimman.

Och från havet

Den rullade in från Bottenviken och svepte in oss i ett fuktigt kallt suddigt täcke.

Blå timme

Den varade i en kvart, morgonens blå timme. Jag fångade dessa korta minuter i kylan vid älven. Tog på mig alla tjockkläder som fanns i hallen gick ut och tände en ljuslykta. Tystnaden, ljuset och den höga klara luften fick mig att landa här och nu. Inga drömmar står i vägen när morgonen börjar utomhus i minusgrader. Istället kom lusten att ordna inomhus. De rengjorda träden, de gnistrande fälten borde få sin motsvarighet bland bord, stolar och vissnande krukväxter.
Njuter istället vid köksbordet. Nu har hela naturen målats gyllene av den gula morgonsolen i öster. Jag känner mig tudelad. Sorgen när sensommaren byts mot tidig vinter övervinns med hjälp av det skärande vackra utanför mitt flugsmutsade fönster. Det kanske är nog. Dammet kan jag gömma med hjälp av lite svagare glödlampor...

Fågelbadet

I morse klev jag ut. Tappade andan och tittade på termometern. Minus sju grader klockan halv sex. Hela världen runt omkring gnistrade, alla billyktor lyste upp en silverväg, i stället för den svarta asfalten.
Solen klättrade sakta upp och vid sju var mitt fågelbad isigt när jag skulle plocka in det. Skrapade fram det smälta glaset i botten. Jag gillar verkligen denna skål som är ruffig och på samma gång sirlig. Jag minns fortfarande glädjen när jag plockade ut den ur ugnen. Den svarta leran med den kokta glasyren och glaset som smält till en spegel där bara en liten del av färgen finns kvar.
Det bästa blir alltid till som ett misstag sa min lärare i keramik. Jag håller med honom.

Minnesglas

Hittade två små tumlare i skåpet. Glasen fick jag av en försäljare på SAS i september 1981. Då for jag med min arbetskamrat på en Londonresa. Vi två skulle få se den nya Airbusen och spana in hotell dit vi kunde skicka de andra på företaget.
Jag kommer ihåg att jag den ena dagen stod i receptionen på företaget och planerade inför nästa tenta och den andra satt jag i planet och drack champagnefrukost.
Det var så på den tiden. Jobbade man som jag med översättningar, telefax, telex, telefon och resor fick man vara beredd. Beredd på att chefen utsåg mig till att följa med på vår researrangörs kundresa.
Det var ett äventyr att få släppa allt och hamna på lyxhotell vid Hyde Park. Vi fick se allt vi ville och äta fantastisk mat. Vi var på musical, teater och music hall allt var som en dröm för en fattig student. Hem for vi i första klass och det var då vi fick två glas var med SAS-loggan och några små olika spritflaskor att ta med oss hem.
Min arbetskamrat släppte av mig vid Hagaparken där jag skulle hämta min bil. Då i mörkret börjar nästa kapitel...
Bilen står och tjuter för att någon har försökt tjuvkoppla den. Jag släpper allt som jag bär på och rusar fram till folkabubblan vars dörrar står och slår, samtidigt som signalhornet tjuter. Bakom min rygg ser någon vad som händer och snor min resväska. Den var fylld av engelska böcker och billiga klädfynd som nu försvann.
Jag lyckas tjuvkoppla bilen och få slut på alla ljud. Kör sakta hem med en lite kasse i handen som innehåller min två glas och fem små spritflaskor.
När jag kommer fram till Friluftsvägen, i andra ändan av Råsundavägen ser jag hur mitt fönster står och slår. Inne i porten ser jag hur dörren är uppbruten och hur allt som fanns i skåp och lådor ligger uthällt över golvet. Ringer en kompis, hennes pojkvän kommer för att hjälpa mig. Vi slänger och städar och tvättar medan jag gråter och gråter. Sen tar vi hans jätteficklampa modell en halvmeter stor och åker tillbaka till Hagaparken för att se om tjuvarna lämnat väskan i buskarna utanför p-platsen. Det prasslar och låter när vi smyger runt. Vi hittar mina sockor och ett nattlinne men allt annat är försvunnet.
Väl tillbaka i lägenheten somnar jag helt utmattad. Men bara någon timme senare vaknar jag av att bilen stjäls och nu kör en ung full kille iväg med den. Det är det sista jag ser av min bubbla modell 1961. Den härliga spännande resan bleknar bort när jag polisanmäler alla brott som jag var med om. Och när jag anmäler allt till försäkringsbolaget då vill jag helst glömma min oväntade färd till London. Idag är det rätt kul att hitta de två glasen och minnas festen och lyxen och allt det jobbiga som händes sen.