Allt var inte advokadogrönt

Jag har fått låna en förstaklassbiljett till den tid när vi såg framåt med tillit. Till den tid när reportagen om inredning gjordes för de flesta och när ett av det mest lästa reportagen handlar om hur du kan "fräscha upp" din fyra i miljonprogramshöghuset.
Ja, för veckans arkitekt framhåller att lägenhetn är välplanerad med bra grundmaterial.

I en pärm från 1972-74 fylld med klipp och bilder hittar jag igen mina drömmar om hur jag ville bo och leva som vuxen. Tack Laila för att du har sparat hela denna samling med nostalgi.

Titta på bilden, visst skulle den kunna vara fotad nu? Det är en av de idéer som ägarna av fyran i höghuset fixar till. En frukostbar byggd av enkla  hyllor på den ena väggen. Känner ni igen lampan? En nästan likadan hänger i vårt kök idag, inköpt på Ikea.

Stolarna i plast och metall fanns i mitt första hem på 16 kvm.

Jag är helt förvånad av att allt är så modernt, så up-to- date. Ja, förutom de allra nyaste vitvarorna i advokadogrönt. Eller är det modernt snart igen?.
Enkla möbler i trä, låga möbler med stora kuddar, allmoge på längden och tvären och klara färger. Tygerna var rutiga, randiga eller häftiga. Med mönster från Tiogruppen eller Marimekko, Husen stugor på landet som fräschats upp. Ett reportage följer fyra systrar som alla köper varsin stuga vid Bodsjön i Hälsingland. Gissa vad en stuga på 80 kvm med en tomt på 3 000 kvm kostade! Det kunde inte jag. De hade som mest betalat 20 000 kronor 1974.

Tänk om det skulle finnas inredningsreportage idag som utgår från vad de flesta har att leva med istället för dessa orimligt dyra exklusiva hem där ingen vanlig människa sätter sin fot en enda gång.

En fasansfull dag

Skärm på skärm på skärm. Förevigat med en skärm.

Idag kommer förslaget om att Sveriges 21 län ska bli sex. En ganska liten förändring för dem som fortsätter att ha nära till beslutsfattarna, En enorm förändring för oss i de fyra nordligaste länen.

De största arbetsplatserna för akademiker, utanför universitet och högskolor,  blir två istället för åtta.

Ska sjukvårdens specialiteter delas upp mellan de fyra stora sjukhusen får vi chansen att tillbringa många långa timmar på vägarna. Ja, för järnvägen mellan oss och de två länen söderut finns ju inte.

Mellan Kiruna i norrr och Sundsvall i söder är det 90 mil. Mellan Östersund i väster och Luleå i öster är det 60 mil. Vad har denna enorma yta gemensamt?

Östersund och Sundsvall har ett universitet tillsammans, med 19 mil mellan campus.
Umeå har regionsjukhus och universitetssjukhus som servar alla fyra länen. Universitetet har vissa utbildningar utlokaliserade till Kiruna, (60 mil), Skellefteå, (15 mil) Örnsköldsvik, (11 mil) och Luleå, (27 mil).

Så här kan man fortsätta och visa på hur avstånden försvårar en sammanslagning. Det är ju lättare och snabbare för politiker i Kiruna att ta sig till ett möte i Stockholm än ett möte i Luleå. Vi har ju ingen fungerade regionaltågtrafik i och med att trafikverket inte har skött spåren. Resan mellan Luleå och Umeå, (27 mil) med tåg tar fem timmar, inte de 2,5 timmar som det borde ta.

En  av favorithistoriena som gärna berättas här uppe är den om hur de nyutnämnda landshövdingarna kommer söderifrån och utlyser det första sammanträdet för länsstyrelsens styrelse.

Härmed kallas du till sammanträde klockan 8.00 i Luleå står det på inbjudan. Ja, och då tvingas en stor del av ledamöterna att resa till länshuvudstaden kvällen innan och kostnaden för dessa hotellrum blir skyhög. Ja, för har man tillbringat sitt liv söder om Sundsvall är det svårt att begripa att det inte finns en chans att ha ett möte före 10 om alla ska hinna komma i tid. Både avstånden och avsaknaden av kollektivtrafik gör alla möten till en logistisk mardröm.

Det gäller alla möten.

Jag minns med fasa när jag åkte till sjukhuset i Umeå för att få möta en specialist. Taxin kom sex på morgonen och bussen gick före sju. Trots att resan borde ha tagit fyra timmar var vi inte framme förrän efter fem. Tur att jag hade tagit i och hade två timmar till godo när jag började resan. Så efter sju timmar fick jag träffa en läkare i femton minuter  (på fastande mage), ta prover och vänta på bussen hem.

Hem kom jag tio på kvällen. Om en större del av vården flyttar till Umeå kommer vi inte att ha en chans att få ta del av den specialistvård som finns i länet i dag. Sjuka människor måste vara ovanligt friska för att orka ta sig igenom en sån lång dag.

Antalet människor i denna halva av landet är sisådär 900 000. Knappt så många som bor i Stockholms kommun. Den stora frågan är om det går att organisera service och vård på ett annat sätt än det vi har gjort fram till nu. Kan vi lyckas med det?

.

Det gäller att alla låter bli att vara insnöade på alla vis

Skulle de inte ha diskats?

Full av hyss springer Emil för att vinna loppet till snickerboa, och ingen säger så mycket om det.

Värre är det med de pojkar som tar plats i Vasaloppet och gör allt för att tränga sig fram trots att det är länge sen segraren hann i mål. Inte ville de följa reglerna och släppa fram de tre kvinnorna i täten. Nej, ack nej, de gjorde inte som de män som släppte fram gruppen som hann först i mål. De bara körde och tog plats och förstörde hela upploppet för de tre bästa kvinnorna.

Varför gör de på detta viset? Ja, varför kan inte män som har några hundra meter fram till målet låta kvinnornas tävling avgöras av skicklighet och inte av vilka män som tränger sig fram?

Vilken illustration till hur livet är här utanför skidspåren. Kvinnor får vara med bara de inte tar lika stor plats som männen.

Bilderna från upploppet i Mora i fädrens spår kommer för alltid vara den bästa illustrationen till varför vi lever i det samhälle som vi gör.

Tänk om det hade varit kvinnor som nästan vält en av de bästa männen i spåret inför upploppet mot mål. Skulle de inte ha diskats?

Hipp som happ

Här är mitt senaste keramikprojekt. Det är är en liten skål som jag har tummat fram i porslinslera och gjort ett mönster i med en virkad duk. Färgen kommer från färgkroppar och glasyren är en helt vanlig transparent.

Porslinsleran innehåller papper vilket gör att jag bara behöver bränna leran en gång.

Nu har jag tänkt att jag ska försöka arbeta vidare på hur jag kan utveckla denna teknik. Ska jag göra relieferna med något helt annat? Ska jag göra screenbilder? Ja, det finns så många olika val att jag nog behöver rätt lång tid innan jag har hittat rätt.

Så är det med de flesta projekt här i livet. Även de som inte är handfasta. Livet är ibland som en obearbetad lerklump. Och då kan man antingen planera hur det ska se ut eller också knådar man på känn och så blir det en överraskning.

Det är väl så för det mesta. Att vi utforskar livets möjligheter hipp som happ. Lite som när jag städar.

Men denna gång ska jag ha en plan så att jag kan komma i mål.

Jag älskar Tyskland

Massor med blommor till Tyskland

Jag älskar Tyskland. Jag älskar att de inte räds att stoppa riskkapitalister som låtsas ha telefonförsäljning när det i själva verket är företag som lurar äldre. Unga människor i Tyskland tvingas inte sitta i oändliga rader och använda sina headset till att lura människor.

All telefonförsäljning är förbjuden.

Anledningen nummer två är att Angela Merkel är den enda ledaren i västvärlden som kräver att Mark Zuckerberg håller Facebook rent från hot och hat.

Företaget har svåra gränsdragningsproblem idag och klarar inte av att förstå vad som är olagligt. De anställda sitter och blockar artiklar om mammografi men släpper igenom dödshot mot svenska politiker.

Utan Tyskland skulle vi inte får se hur Zuckerberg vrider sig som en mask när han får frågor om vad som är tillåtet på siten.

Många nostalgiker har tagit upp Lunarstorm som fanns för ganska länge sen. Det var ett nätverk som då hade massor med folk anställda för att ta bort hot och hat.

Om ingen kan räkna ut hur algoritmerna för att stoppa hat och hot ska se ut, kanske Facebook ska anställa människor som modererar all den skit som de släpper igenom?

Nostalgisk mamma

Idag är det 25 år sedan jag for in till Bodens lasarett för att föda vår andra dotter. Det var så kallt att jag hade lammpälsen på mig inomhus. Redan då hade politikerna bestämt att sjukhuset skulle flytta så det drog in polarvindar vid de orenoverade fönstren.

En bisak, men det kändes rätt exotiskt då.

Bortsett från detta har jag så fina minnen från vår första tid tillsammans. Vår lilla S var en solstråle trots att hon verkligen var pytteliten.( hon vägde 2, 3 kg och var 46 cm lång.)
Storasyster plockade fram dockkläder till S när vi skulle fara hem.

I alla år har S varit ett steg före. Allt har sett så enkelt ut. Ville hon simma så la hon sig ner och simmade. Ville hon åka skidor så satte hon på sig skidorna och åkte runt i spåret. Skulle hon cykla så tog hon cykeln och for i väg. På bilden är vi i Puerto de Soller på Mallorca. Det är bara några dagar innen S tar av sig simpuffarna och simmar iväg.

Det var en resa som vi minns med glädje. Vi har gjort en hel del resor tillsammans alla fyra, men en gång var det S och jag som åkte iväg till Korsika. Det var så roligt att få vara tillsammans och uppleva denna fina ö. S var elva och lärde känna massor med trevliga kompisar efter bara några timmar. Vi landade den 13 juli och fick uppleva nationaldagsfyrverkerierna på hotellets altan i hällregn. När det small kunde ingen säga om det var åskan eller en raket.

Det finns så många glada stunder, så många fina minnen och vi hoppas på många fler. Även om vi har långt till varandra i kilometer så är vi nära.

Fira ska vi göra när alla tentor är avbetade och vi kan ha en härlig helg tillsammans i Uppsala.

Vi får ha tålamod.

Lite både och i vårsolen

Solen skiner och vi med den. Marsljuset tar sig och alldeles snart har vi mer än tolv timmar dag. Igår såg jag hur mörkret kom krypande vid halv sex. Fem timmar senare än vid jul.

Men känner vi oss mer upplysta?

Har vi en plikt att begripa mer än vad vi gjorde när vi var yngre, eller bara mer än vad vi förstod vid förra valet?

Är det ett svek att veta att alla som växer upp i familjer med vanliga inkomster kommer att få det svårt att leva på samma standard som sina föräldrar, om de inte hittar genvägar genom livet.

Ska vi lära våra ungdomar att ta sig fram mellan skären och grunden utan att ta hänsyn till att vi lever av tillit? Göra som de politiker som säljer ut skattebetalarnas egendom efter att ha arbetat med ett projekt för att få alla politiker att sälja ut det värdefullaste som finns i offentlig ägo?

Solen skiner men de långa skuggorna sträcker sig både över snön ute och förhoppningarna inför framtiden.

Då gäller det att finna platsen mellan misstron och hoppet. Det är ju egentligen rätt lätt att se att mycket är bättre nu än då. Hur ska vi kunna påverka så att de med makt förstår att tilliten är lika värdefull som deras egna rikedomar?

När verkligheten överträffar dikten

I morse trodde jag att det var den 1 april och inte den 1 mars när jag satt och bläddrade i Sydsvenskan på nätet. Men historien om mamman med en allergisk dotter som inte får vara kvar på avdelningen när de akuta symptomen är hävda klockan ett, mitt i natten, är helt otrolig.

Läs här.

Var har vi hamnat? Jag tänker på Palmes ord, anständigt. Vara anständig, leva anständigt, bete sig anständigt.

Mitt huvud fylls av frågor. Varför anser personalen att de kan avvisa en mamma med en 18 månaders bebis mitt i natten när de inte har någonstans att bo mitt i natten?
Varför tar de inte hänsyn till att familjen bor på Ven och inte kan ta sig hem förrän nästa morgon?
Hade alla patienter och deras föräldrar behandlats på samma vis?
Jag ser framför mig hur personalen  avvisar någon av Skånes mer bemärkta bebisar med mamma till ett ingenting. Skulle det kunna ske?
Jag skulle verkligen vilja veta hur ledningen för sjukvården i Skåne tänker.

Vad är anständigt?

Decency, säger Olof Palme till David Frost i den kända intervjun 1969 på BBC ett halvår innan han väljs till partiledare.

Anständighet. Att leva anständigt. Att alla ska få leva anständigt.

Om vi får tro alla intervjuer och alla minnesprogram 30 år efter mordet på Olof Palme är det hans viktigaste politiska arv. Inte konflikter och konfrontation. Utan viljan att sakta förändra livet för de flesta till att bli anständigt.

Vad var anständigt för 30 år sedan?

Att låta bli resor till diktaturer.

Att kvinnor och män skulle betala lika stor andel skatt på sina inkomster.

Att både män och kvinnor är föräldrar och har rätt till att ta hand om sina barn.

Att arbetstagare och arbetsgivare ska samarbeta.

Att alla ska ha rätt till att studera

Vad är anständigt idag?

Att resa till diktaturer? Ja, många reser till militärdiktaturen Thailand,  till Förenade arabemiraten, Dubai,  där inga mänskliga rättigheter finns till Marocko som ockuperar Västsahara och förtrycker ett helt folk.

I övriga frågor är vi rätt överens med de lagar som skapades under Olof Palmes statsministertid. Men när det gäller vår personliga etik, inte lagar och bestämmelser, så har vad vi ser som anständigt ändrats.

Eller?

Han vägrade att se på tevenyheterna när Palme mördats

Så här såg jag ut

Vad är det vi minns och vad har vi hört och skapat minnen av, nu så här 30 år efter den fredagskvällen när Olof Palme mördades?

Jag vet att jag kom till Stockholm för att ha en långledig helg för första gången sedan jag började jobba i Luleå. Vi åt middag hela familjen och firade min 29-årsdag. Sen gick vi på den engelska teatern för att se en komedi. När den var slut gick jag genom tunneln från David Bagares gata till Tunnelgatan och vidare till Pressklubben på Vasagatan. Där satt vi och fabulerade om våra första veckor som reportar på olika tidningar, radiostationer och teveredaktioner. Mitt i lokalen stod en teleprinter som pep och klingade till. Men ingen reagerade. Det var ju så vanligt att ett anfall i Beirut eller ett valresultat i Ghana gavs extra tyngd genom dessa varningssignaler från nyhetsbyråerna.

Men så slog klockan tolv och vi rundade av kvällen utanför tunnelbanenedgången vid centralposten. Jag gick till nedgången under Klarabergsgatan, de andra försvann åt alla olika håll. Nere på perrongen stod alla passagerare i grupper och diskuterade. Jag hörde Palme, skott och en mördare i dunjacka som hade sprungit ner i tunnelbanan vid NK.

När vi kom till Ropsten upptäckte jag att den sista direktbussen redan hade gått. I väntsalen satt halvfulla Lidingökillar och skröt om hur de skulle fira Palmes död. Sent omsider kom bussen som körde runt hela ön. Chauffören hade radion på så att vi fick höra sorgemusiken. Men ungtupparna gavs sig inte utan började skryta om vad för sprit de skulle sno från farsans barskåp. Till slut fick busschauffören nog och bad att alla som fortsatte håna vår döda statsminister skulle kliva av bussen. Då hördes den första nyhetssändningen om jag minns rätt.

Väl hemma ringde jag till TTnyhetsnummer för att höra om det var sant. När jag la på ringde en kompis som jobbade på radion och berättade vad hon visste. Då ringde jag till redakionen Luleå för att få veta om de ville att jag skulle ta en taxi in till Sveavägen. Men de hade redan folk på plats som hade passerat alldeles efter mordet. I Luleå jobbade hela redaktionen för fullt för att kunna ge ut en söndagstidning om mordet och Olof Palme.Men de tyckte att jag skulle höra av mig nästa morgon för att få veta om de behövde mig. Vi väckte min far som blev rosenrasande både på oss och på Säpo som låtit Palme gå helt oskyddad. Han vägrade gå upp för att se den första sändningen på teve.

Redaktionen bestämde sig för att jag skulle resa vidare nästa dag enligt mina planer. Så i tid till första tåget söderut var jag i centralhallen vid spår tio. Alla var tysta och det hördes bara ett prassel från tidningssidor när två amerikaner höjde sina röster och sa: Why is everybody so sad? He was just a communist and  not worth any tears.

Deras kommentar smakade bittert.

Men jag vet ju inte vad jag minns och vad jag har rekonstruerat under dessa trettio år. Minnesforskare brukar säga att minnen kring stora händelser är lättare att bevara för oss. Jag minns att det var kallt, men inte vad vi åt eller vilken pjäs som vi såg. Jag minns att vi satt på Pressklubben men inte alla som var där med oss. Jag minns att vi stampade och försökte hålla värmen när vi stod i minst en timme utanför tunnelbanenedgången och pratade för vi visste ju att vi inte skulle ses snart igen. Jag minns hur det såg ut nere på tunnelbaneperrongen. Men jag minns inte i vilken ordning som jag fick veta att Palme var skjuten och död.

Det jag förstår är att det är helt omöjligt att använda såna här gamla minnen vid en rättegång.

Ett minne som jag har av Olof  Palme är från sommaren 1978. Då var min vän Martine på besök från Paris. Vi gick till Statsrådsberedningen där hon fick se statsministerns rum.( Jag jobbade på departementens kommunikationsenhet under Budgetdepartetmentet.) Sen var vi i riksdagen vid Sergels torg och tittade på det fantastiska textilkonstverket i plenisalen. På väg därifrån ville Martine att jag skulle översätta vad det stod på en skylt på väggen. Då kom oppositionsledaren Palme och översatte de olika utskotten som stod uppräknade på väggen. Martine var i sjunde himlen och jag bara tackade.

Då på 70-talet när jag jobbade på departementen så var jag receptionist ute på Haga slott ibland när det kom statsbesök. Det som hände varje gång var att besökarna inte riktigt hade fattat att socialdemokraterna hade förlorat valet 1976. Jag fick organisera gåvoöverlämningar till partiledaren  på Sveavägen, för alla hade med sig gåvor till opposionsledaren.

Minns ni eller är det berättelser som ni hört gång på gång som blivit till era minnen?

Nödbostäder och lyxlägenheter är allt som ska byggas

Finns det en bostadsbrist i Sverige? Nej, säger Boverkets expert. Han påstår att alla kan få en bostad bara vi låter hyrorna skena och tar bort alla skatter på fastigheter.

Men han tillstår att det hjälper ingen som idag är bostadslös.

Vi andra som har upplevt köerna i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet vet varför vi fick chansen att flytta in i en lägenhet med ett eget kontrakt.

Bodstadssubventioner.

Så enkelt är det.

När jag son 27-åring fick chansen att flytta till en egen lägenhet efter nio år i kö subventionerade staten bostadsbyggande.

Idag har min äldsta stått i kö i 3 479 dagar. De lägenheter som byggs kostar tre gånger mer än vad hen kan betala. Senast hen hittade en liten tvåa med en hyra som hen kan betala blev kötiden när alla hade anmält sig 4 897 dagar.

Till en lägenhet i förort utanför Luleå.

Vad gör då kommunledningen för att kunna behålla alla unga som vill stanna kvar?

Jo, de lägger fram "visioner" om att bygga ett Venedig på vattnet i Södra hamn. Vi ska få kanaler och vattenytor mellan husen och skyhöga hyror. Men inte en enda plan på att bygga billiga lägenheter. Jo, jag glömde container/barackhusen som de vill slå upp på grönytor. Inga riktiga bostäder utan nödbostäder 2016 när vi aldrig har varit rikare?!

Det här är helt absurt

Jag känner inte igen mig. Det känns så overkligt. Ja, lika på låtsas som bilden här ovanför. Hur kan dessa män på toppen få fortsätta hålla varandra om ryggen oavsett vad som händer? rektorn för Karolinska institutet får en tjänst på utbildningddepartementet med samma höga lön trots att hans beslut har lett till forskningsfusk och att flera patienter har dött eller skadats för livet!

Förstår de inte att all tillit rinner ut ur vårt land och att vi snart inte har förtroende för några institutioner?

Vaknar och lyssnar på P1 där fd forskningsministern Lars Leijonborg(lib) försvara det anslagssystem som han skapade som politiker och som Karolinska institutet får höga anslag från. KI där han är ordförande för styrelsen. Den styrelse som varken lyssnade på de egna forskarna eller den professor i Uppsala som visade att Paulo Macchiarini fuskade och att det var patienterna som fick betala för KI:s forskningsanslag.

Det känns helt absurt. Som om ingen som har makt behöver ta konsekvenserna när de gör fel. Tänk om vi visade samma överseende med de anställda utan makt. Vad skulle hända då?

Dina ekvationer går inte ihop!

Inte ens ett ruttet äpple ger jag till Lars Calmfors idag. Han påstår att han vill lägga fram nya idéer men kommer drgandes med samma gamla förslag.

Han vill för den den hundrade gången sedan 1970-talet sänka lönerna. Han vill dessutom att vi ska ha marknadshyror.

Och hur går det ihop?

Idag föreslår han 15 000 kronor per månad och en lägre skatt.

2014 infördes en anställning för lågutbildade med en kostnad på 7 000 kronor per månad. Den gav
1 000 jobb.

Samma år införde alliansen marknadshyror på andrahandsuthyrning. Vad gav det?

Fördubblade hyror.

Lars Calmfors lägger alltså förslag som skulle skapa fler fattiga utan bostad, eller? Eller ett annat alternativ är att alla skattebetalare ska subventionera arbetsgivarna så att de kan anställa människor utan utbildning.

Vilka jobb det gäller?

Det enda Lars Calmfors kunde komma på är att han skulle vilja att Claes Olssons herrdagis ska kunna anställa fler som kan visa honom var olika saker finns i butiken.

Hans uppdragsgivare Svenskt näringsliv föreslog ju hisskonduktörer som ett viktigt jobb som borde ge skattesubventioner för att få fler på NK och PUB. Kommer ni ihåg när de fanns?

Jag tror på att vi ska börja med att utbilda alla som vi bara kan i de arbetsuppgifter som finns idag. Var behöver vi fler? Kan vi dela upp arbetsuppgifterna i de som kräver en längre utbildning och de som vi kan klara av med en kortare utbildning?

Vi har kanske gjort fel när alla sjuksköterskor ska städa och bädda, förutom att göra sina vanliga arbetsuppgifter?

Nej, Lars Calmfors dina ekvationer går inte ihop!

Tänk nytt istället! Och döda dina älsklingsförslag.

Ska vi gå framåt?

Två glada vänner i Bordeaux också jag 1980 på stipendieresa

Det var helt otroligt fint att få möta dessa tjejer från Köpenhamn som aldrig nånsin föraktade någon eller något. Deras hjärtan var öppna för allt nytt och allt som de inte kände igen. Vilken tur att vi möttes inför vår resa till Les Landes. Till en plats där det inte fanns bilar eller vägar, bara en järnväg med gamla rappliga tåg.

Det var 35 grader varmt i den täta skogen när vi skakade fram på den gamla järnvägen och jag var helt uttröttad och less när tåget stannade. En kvinna öppnade sitt fönster och ropade att hon hade kall lemonad och nybakta pain au chocolat. Vågade vi köpa? Jo, det var dessa glada danskor som först klev av och provade saften. De försökte prata med damen som bara talade patois, en lantlig dialekt som var helt obegriplig för oss. Samma glada miner samma lycka över att få uppleva nytt.

De följde inte gärna alla regler som vi lovade att vi skulle göra. De tog allt som det kom och hittade något bra överallt.

Det är så jag har upplevt alla danska vänner som jag har mött. Nyfikna och lite upproriska. Precis som huvudpersonen i tv-serien Rita som finns på Netflix. Helt fria från fördömanden och lite mer busiga än mina svenska vänner. Som en av dem sa när vi var i Humlebaek.: Ni på andra sidan sundet sätter upp fler gränser. Hos er är alltid två snapsar nog.

Var fanns alla de där rädda osäkra danskarna som nu stiger fram och tar över? Var kom allt förakt ifrån? Jag vet att många traditioner lever kvar i Danmark. Men det skulle väl ge en styrka och en känsla av att vi är starka? Inte denna rädsla?

Ja, var finns alla vanliga människor som vill hitta lösningar på de problem som vi måste klara av? Var finns de politiker som vågar säga att vi måste bygga bostäder med låga hyror? Var finns de makthavare som kan ta emot andra lösningar än de gamla?

Varför fylls inte konfrensanläggningar och folkhögskolor med flyktingar? Varför sitter makthavarna där på oändliga konferenser istället för att föreslå nya vägar in i Sverige?

Nej, istället får polisen stå vid gränsen i Skåne och stoppa dem som flyr. Istället får väktare och busschaufförer bestämma vilka som har rätt att komma hit. Är det konstruktivt?

En resa både i tiden och mot doften av kaffe och dieselos.

Det är 36 år sedan vi stod där i kön och väntade på varma croissanter. Vi hade rymt. Januarivinden stack som synålar i kinderna när vi lutade oss mot nordan längs med Birgerjarlsgatan. Vi höll hårt i halsdukarna och klev in på den lilla resebyrån. Den enda som sålde europeiskaungdomsbiljetter. Tågbiljetter. Vi kunde inte hålla oss så vi köpte t o r med avgång nästa gryning. Trehundra spänn för ett helt dygns äventyr.

På perrongen i mörkret ser vi en person som gråter så att han skakar. Han är med om ett avsked inte bara för denna resa utan för livet. I kupén intill oss sitter en av den tidens kändisar med sin ettåring och en barnflicka. Mannen på perrongen ber henne stanna men hon bara skakar på huvudet.

Vi tittar på dem och känner oss som statister i en fransk film. Tåget rullar och det blir allt ljusare. På färjan i Helsingborg skyndar vi oss upp till smörrebrödsdisken. En rostbiff med remouladsås och en pilsner. Sen snabbt mot kiosken och de två cigarrettpaket som man fick köpa skattefritt. När vi sitter där och tittar ut mot Hamlets slott så känner vi oss kontinettala. Världsvana.

Vi vet att Stockholmståget kommer in på perrongen mitt emot Nordexpressen till Paris. Vi vet att liggvagnarna har gråblå plastsäten som fälls ner till sex bäddar med lakanspåsar, en platt kudde och en stickig järnvägsfilt. Vi skyndar oss till vår vagn och redan efter bara några minuter rullar tåget söderut. Vi vet att alla passen samlas in och att passkontrollörerna i Puttgarten är så argsinta att vi kommer att bli rädda.

Det vi inte vet är att vi även denna gång kommer att vakna när tåget står stilla i Köln. Titta på domen och undra med hur många timmar vi kommer att vara försenade.

Men det gör ingenting för luften som strömmar in genom fönstret är ljum och solen skiner. Det är vår i Europa!

På gare du Nord, bestämmer vi oss för att ta metron till Montparnasse, och bo på ett litet hotell som heter Hôtel du Danemark. När vi kommer fram får vi bo i ett stort rum, med ett stort skåp och en otroligt nedlegad säng. Receptionisten tycker att vi ska köpa vår egen frukost. Och det är därför vi står i kö utanför ett litet bageri innan morgonsolen har hunnit upp så långt på himlen att det är ljust.

Våra vänner har bestämt att vi inte kan bo på hotellet som ingen värme har. Istället är vi på väg till Boul Jourdain där vi ska få bo. Ja om vi inte vill bo i en ateljé vid Pére Lachaisekyrkogården. Och den är en helt annan hemsk historia.

Tänk vad en gammal bild kan locka fram ur minnets irrande stigar. Trots att det är bilder från januari 1980. Kommer ni ihåg hur det doftade då av dieselångor, svart tobak och hårdrostat kaffe?

Då kom vintern och stampade på bron

Vissa år går inte att sammanfatta. De förblir ogripbara. Det som gick var nog ett sånt. Ett sånt där som är fyllt med händelser och känslor som glider runt och skaver, försvinner och kommer igen, och så en hel del otur. Men det vore inte mitt liv om inte det har funnits massor med både och.

Det gamla årets avslutades med en skadad armbågsled igen! Men denna gång skadades inga revben. En klar förbättring. Men det började med Ionescodramatik på riktigt. Min mor som dog några dagar före julen 2014 var helt plötsligt inte död. Men eventuellt kremerad. Det kan bli många fel när de, som ska sköta om både papper och döda, inte har någon som helst ordning. Speciellt när en i familjen ljuger, förstör och förhindrar att lagarna följs.

Vi andra fick verkligen uppleva hur det känns att försöka hålla balansen på hal is. Vi fick till slut ekonomisk kompensation. Men resten...

Vilken tur att det finns så många fina vänner och släktingar som kan förstå.

Vi fick dessutom ta avsked av två familjemedlemmar under våren. Två resor söderut som både var  sorgliga och gripande. Men också vänliga och varma. Fyllda med både och.

Vi for till platsen för min barndomssomrar. Här fick jag chansen att förstå att bägge mina föräldrar har dött. I den lilla minneslunden vid kyrkan i Glömminge, (passande namn, eller hur?), fann jag många minnen av dem, som fick mig att kunna släppa den tunga ryggsäck som jag har släpat på i många år. Tänk att den milda luften och det starka ljuset på alvaret får mig att må så bra varenda gång. Tre dagar på Öland ger lika mycket läkning och kraft som ett år på andra platser för mig.

När vi kom hem efter semestern i Mälardalen hade vi hunnit träffa så många trevliga människor och sett så mycket fint. Men sommarens smultronställe är en liten ort i Småland som ligger vid sidan om E22. Dit hittade vi när kaffesuget blev stort. Den heter Mörtfors och har ett vattenfall som susar och brusar överallt, ett pensionat med restaurang och kafé från slutet på 1800-talet. Här är livet skönt att leva.

När semestern var slut tog jag chansen att få prova en ny behandling. Vilket skulle visa sig inte var helt lyckat. En orsak till att jag inte har haft kraft nog att skriva så mycket på bloggen. denna höst. Det tog 16 veckor innan allt kunde utvärderas och jag var åter på ruta 1. Men med 16 dåliga veckor som tröttat ut mig. Då kom vintern och stampade på bron.

I mitt huvud kunde jag klara av allt. Inte det. Inte alls.

Tur att jag inte står ensam. Tack vare att vi kunde åka två så fick jag fara till Uppsala och hälsa på vår dotter. Äta god mat och möta hennes vänner. Träffa lille Nils 3 månader och hans fina föräldrar och morföräldrar. Uppsala är verkligen en fantastiskt lagom stad. Vi hann också möta Jenny som har skapat spännande bilder. Hon kom med en som nu hänger i lärdomens stad.

Här är en sista bild, fina bloggvänner på konditori. 

"Vi vill inte ha våra namn i tidningen"

Det är kallt ute. Trots den gula solen så är det kalla grader hela dagen. Iskalla.

 Hur kunde de människor som flyr från krig och förtryck bli till siffror. Hur blev det så här? Hur kan vanliga hyggliga personer säga att det är kris för att det är miljontals som flyr från kriget i Syrien. Inte att det är kris för att de makthavare som kan göra något åt kriget har låtit bli?

Vi som lever här vid stranden förstår att snart är det riktig vinter. På många fler sätt än de vi är vana vid. Alla dessa siffror kräver ju att vi tar till olika tvångsmedel, eller gör de det?

Polisen ska kunna kontrollera om vi har rätt att vara i Sverige oftare, och utan brottsmisstanke. Istället för att ge dem som har rätt till asyl möjligheter att fly till EU säkert, så bygger vi upp ännu fler hinder.

Men det finns hopp om varma vindar. Ett annat klimat. Igår gick de 200 flyktingar som dödshotats i Överkalix ut och tackade för att de får bo på ett lugnt och säkert ställe. På kvällen gick många Överkalixbor till hotellet där de bor och klistrade hjärtan med välkomsthälsningar på de fönster där rasisterna hade satt fast sina hot.

Men de kvinnor som har organiserat välkomsthälsningarna vill inte att deras namn publiceras.

- Alla vet vilka våra barn är och vi vill skydda dem, säger de till reportrarna.

Ingen ville veta vem de var

En av de finaste traditionerna i Luleå är Bok och Bilddagarna som återkommer vartannat år. Jag vet inte hur länge de har pågått men jag minns fina möten med författare och olika konstnärsskap redan på 90-talet. Då fanns inte Kulturens hus utan vi var i Konstens hus. Bilder, berättelser och publik blandades och blev till nya kreativa tankar.

Igår var det mötet mellan konstnären Katarina Pirak Sikku, historieskrivaren Maja Hagerman och den nyblivne doktorn i historia Curt Persson som fick oss i publiken att tänka nya tankar.

Alla tre har skildrat hur det rasbiologiska institutet har påverkat vår syn på vilka vi är. Eller påverkar. Ja, vilket är det arv som vi bär på idag?

Vi vet ju att alla vetenskaper slår fast att det inte finns några raser. Varför är vi då fortfarande påverkade av det synsätt som Herman Lundborg och hans vänner hade på oss människor, särskilt oss som bor i nordligaste Sverige? Varför tror hälften av alla som röstar på Sverigedemokraterna att det finns olika raser? Var finns lockelsen i att dela upp människorna i olika grupper? Att se på oss alla som ett vi och ett dom?

Katarina Pirak Sikku började sitt arbete med de bilder som rasbiologiska instiutet har i arkivet i Uppsala när hon skulle skapa sitt examensarbete på Konsthögskolan i Umeå.

- Jag hade tänkt att jag skulle skildra alla tomma övergivna fotbollsplaner som vi passerade när vi for från Umeå till Nordnorge berättar hon. Men henned handledare sa: Konst ska göra ont.

Katarina Pirak Sikku fick en puff att börja med att titta i de arkiv som finns i Umeå.

Hennes möten med de numrerade bilderna, de avidenfierade människorna, fick henne att söka upp olika personer som hon vet kan mycket om samernas historia.

- De berättade för mig att Herman Lundborg och de människor som han mätte och avbildade inte kunde förstå varandra. De trodde att de skulle bli fotograferade och gjorde sig fina. Men han ville inte veta vem de var. Han hade olika teorier om hur hudfärgen påverkade människors värde. Nästan alla är mycket solbrända på bilderna på grund av att de är tagna på vårvintern när personerna arbetade ute i solen . En solbränna som påverkar hur han ser på samerna.

Maja Hagerman bryter in. - Tänk att de 60 000 kronor som det rasbilogiska institutet fick av riksdagen skulle ha kunnat användas till en professur i nationalekonomi. Men så blev det inte utan 60 procent röstade för Herman Lundborgs institution.

- Här finns en intressant fråga som vi kan få svar på. Vilka var de 40 procent som röstade mot tidsandan? För så mycket vet vi att det inte röstades efter partpiskan utan att var och en röstade efter eget huvud, säger Curt Persson.

Ja, vilka förstod redan innan institutet var skapat att detta inte är vetenskap?

Katarina Pirak Sikku berättar med sina bilder om allt det som hon upptäcker. Bilder som utan åthävor visar fram de känslor som rasbiologerna har tvingat henne att bära. Viskningar som ekar och hörs som ett dån från vattnet i forsarna. Ett dån som vi bär med oss trots att uttrycket är så milt.

Sagotanten berättar

För en evighet sen läste jag sagor för denne politiker som kan bli Kanadas nästa premiärminister En post som hans far hade i 16 år från slutet på 1960-talet. Pierre Trudeau och hans son var på statsbesök  i Stockholm och längtade efter att få se Norrbotten. En resa mot midnattsolen och samernas land ordnades men sonen Justin fick inte följa med utan han fick stanna på Haga slott. Det var då jag fick hjälpa en av assistenterna med att läsa Astrid Lindgrens översatta bilderböcker när helikoptern lyfte mot Arlanda. Som tack fick jag en bilderbok om Kanada. Den står fortfarande i bokhyllan. Det är en bok fylld av otroligt vackra bilder. En skildring av det landskap där Alice Munros berättelser utspelar sig.

Där började min längtan efter att få se detta enorma land. Den har jag tyvärr inte gjort något åt.

Intressant är att konservativa politiker över hela den industrialiserade världen använder den täckta kvinnan som huvudproblem i dessa tider när vi måste förändra vårt sätt att tänka. I Kanada har den konservativa regeringen drivit ett mål i domstol efter domstol mot en kvinna som ska bli medborgare. Men juristerna ger kvinnan rätt. Det räcker om hon visar sitt ansikte för dem som ska avgöra om hon är hon och inte någonannan. Hur ofta uppstår detta problem med att en kvinna vill täcka hela sin kropp inför att hon ska bli ,medborgare? Fyra gånger. Nånsin.

Justin Trudeau, liberalerna och Thomas Mulcair från socialdemokratiska Nya demokratiska partiet frågar var Kanadas själ har försvunnit. De senaste tio åren har den konservativa regeringen sänkt skatter, infört hårda terroristlagar, skärpt invandringslagarna och den stöder en oljeledning som ska byggas från Kanada till den mexikanska golfen.

Vi får se om namnet Trudeau och en längtan efter att får leva i ett land med mer liberala lagar och fler investeringar i infrastruktur kommer att locka väljarna.

Känner ni igen er?  Fast hos oss är det tvärtom. Det ena borgliga partiet efter det andra vill fortsätta med skattesänkningar och främslingsrädsla trots de senaste 8 årens misslyckanden. Arbetsgivarorganisationer och företagsledare står bakom för att få så billig arbetskraft  som möjligt. Blir lönerna tillräckligt låga kommer ju skattebetalarna att få betala för att dessa anställda ska kunna äta och bo. Deras mantra är att antalet vita arbeten blir fler om arbetsgivarna inte behöver batala sociala avgifter. Men vad hände? Jo, de som gör jobbet hamnar inte innanför vårar sociala försäkringar, de jobbar för slavlöner. Eller så fortsätter det som innan. Nu behöver ju ingen smyga med att det kommer en städare, han skulle ju kunna få vit lön.

Vad finns det för nya tankar som skulle kunna förändra makten över arbetet? Det är aktuellt för alla som arbetar inom media. Inkomsterna från publiken minskar och antalet anställda som arbetar med journalistik blir allt färre. Hur ska vi få veta det som politiker och makthavare inte vill att vi ska få syn på?

Vi, världen och våra prylar

En sked. ja en enkel sked får tankarna att flyga och filosofiska frågor att flöda i det nya numret av tidskriften HEMSLÖJD. Det är inte ett magasin som enbart visar vackra genomarbetade ting som vi kan sitta och drömma om. Det är en mötesplats för

Tekopp i raku

frågeställningar runt design, materialism och medmänsklighet.

I årets nästsista nummer får vi läsa om hur en sked kan vara på två helt olika sätt. I en berättelse om hur två romska kvinnor i Sörmland, Aurelia Marin och systern Geta, började tillverka träskedar, på samma sätt som deras mammor gjort hemma i byn, för att ha en produkt att sälja och slippa tigga. får vi följa med dem hem. Hem till huset som växer med några betongblock varje gång kvinnorna återvänder. Hus som är helt tomma på möbler och de saker som vi tar för givna. Kvinnorna kan ta med sig runt 2 000 kronor till familjens husbygge. De pengarna räcker inte till något annat än väggar och tak. Familjerna sover på filtar och satsar allt på att huset ska bli klart. 150 skedar har kvinnorna slöjdat och sålt.

Skeden som helt nödvändig, en del av det som vi inte klarar oss utan, en huvudsak för vår överlevnad berättar Kristina Schultz om i sitt examensarbete på Konstfack. Vad behöver vi, frågar hon sig när hon tömmer familjens lägenhet och börjar om från början. Veckorna går och hon tillverkar de föremål som krävs för att kunna föda familjen och för att de ska kunna sova. Men det finns något som hon saknar. Något som inte den enkla skeden, de ojämna faten och skålarna, de låga pallarna och den breda kniven kan uppfylla. 

Saknaden efter något som hon uppfattar som vackert försvinner först när hon köper en växt som hon ställer i en egentillverkad kruka i fönstret. Kristina Schultz drar slutsatsen att vi inte kan leva utan något som vi uppfattar som skönt.

Men reportaget från romernas stuga ger oss ett helt annat svar. Är vi inte vana vid att kunna välja det som vi tycker är vackrast så är det valet inte aktuellt.

Bägge berättelserna får mig att tänka på vad det egentligen är som är viktigt. Vad som jag skulle ha svårt att leva utan och hamnar då i den tredje spännande berättelsen i Hemslöjd. Historien om det som aldrig får vara perfekt. Om de enkla teskålar som japanerna uppskattar just för att de har skavanker. De är en hjälp för att lära människor att uppfatta nyanser. Hur känns koppen i handen, vilka olika skiftningar finns i glasyren och hur tjock är keramiken? Det finns många olika upplevelser som en enkel kopp utan öra kan förmedla. Liksom detta nummer av Hemslöjd. 



HEMSLÖJD
NR 5 2015 89 kronor
utges av Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.