I mellanrummet;emalj

Små, små lekar med emalj och en större bild. Den större bilden med huset på Rådmansgatan är gjord förra gången i verkstan, de små kom till nu. Jag befann mig i "mellanrummet" så kreativiteten räckte till några lekfulla broscher.

Varma grader

Ibland bara pirrar det. Glädjen över några vackra blå minuter innan allt blir natt.
Det är inte kallt, utan lite fuktigt och flera plusgrader. Dagen liksom kom av sig när molnen rullade in och suddade ut all färg. Hade jag inte snavat över en hög med rostfärgade björklöv hade allt varit grått, ljusgrått, brungrått, blågrått och så smutsgrått.
Men...så ändrade sig ljuset och hela världen blev blå. Alla träden som står på parad vid stranden skimrade i blålila, luften blev ljust blå och bergen bortom älven ultrablå. Den blå timmen väckte mig ur det vardagsgrå, (och jag hann ut för att visa er andra). Ingen timme dock, utan blott tio minuter. De räckte för att få mig på glatt humör.
Här vid älven kan jag drömma om l'heure bleu på boulevarderna i Paris, tiden finns , men trampar jag på gatorna är det som om jag förlorar förmågan att uppleva varje minut.

Balett med stort B

Igår kväll fick jag vara med om något annorlunda. Jag och alla andra som tittade på tvåan fick se kreativitet. Jag fick uppleva hur danser uppstår, hur misstag rättas till och hur man filmar en dans kreativt.
På min skärm dansade Michail Baryschnikov och Ana Laguna i Niklas Eks fantastiska koreografi, filmade gjorde Jonas Åkerlund. Vi fick möta de utrycksfulla dansarna vid Bolschojteatern i Moskava.
De fick en dans av Christoffer Wheeldon... vars kreativitet kraschade till att börja med mot dansarnas tradition. I Moskva är man ett objet som gör som koreografen säger, nu fick alla vara med i skapandet av dansen. Det var omtumlande att se vad som hände danskompaniet när allt vändes upp och ned.
På köpet fick vi se hur stora dansarna vid Bolschoj är i hela Ryssland. Presskonferensen fyllde hela parketten, och dansarna de kunde köpa sin balettskor med 90 procents rabatt.
Spännande, nyskapande och en kväll då jag inte somnade framför tjockteven.

Tomhet

Här bakom AB hade vi vår härliga ateljé.
Tre trappor upp.
Nio olika temperament samsades
i köket, (disk, såpa till penslarna och gammalt porslin slogs om ytan).
Då hade vår kreativitet varsitt rum,
nu är den inte lika lätt att fånga.
Huset är döpt efter Fritz, som kom,
vandrande till Luleå och, öppnade butik.
Huset mot Storgatan är hans palats.
Två stora butiker med ur och guld.
Vår ateljé byggdes när var familj hade piga.
På FEM kvadratmeter fick hon leva.
Nu är huset snart tömt.
och vi får galleria nummer sex.
Ett högt hotell och en tomhet
där vår vackraste reklamskylt glittrar.

I mellanrummet

Jag befinner mig i mellanrummet.
Här har jag tänkt stanna en stund.
Vandra.
Vila och tänka långsamt.
En paus.
Hitta en idé, eller två. Plocka fram gamla.
Hoppas på ett möte med det oväntade.
Vända upp och ner på det invanda.
Vänta på att kreativiteten bjuder upp.
Då tänker jag lära mig alla stegen.

Fjolla

Fjolla - betyder vimsig kvinna eller feminin man, enligt den svenska nomenklaturen, säger upprörd äldre man.
Jag blev inte upprörd bara full i skratt.

Kyligare tider

Minus tio. Ser ni hur det känns. Stickande, ilande och otroligt vackert. .
Det är nu som skillnaderna i klimat märks mest. I Hammenhög gräver min vän i sina land och plockar de sista tomaterna i växthuset. I vår by är vi lyckliga över att vinterdäcken sitter på, att vi har hittat igen motorvärmarsladden i uthuset och att kommunen har sandat i Notviksrondellen när vi kör in till stan på morgonen.
Idag tänker jag mycket på centrum och perferi.
Dagens tidning berättar om en by söder om Gällivare där byborna får allas telefonsamtal. Precis så där som det är i gamla pilsnerfilmer. Ringer det till Johansson, så ringer det hos alla andra i Mettä Dokkas. Byborna felanmälde till Telia i maj. Idag svarar Telias talesman att:"Det är inte vi som äger ledningarna.". Han hänvisar till att ledningarna håller på att repareras av ägarna. Men det är inte byborna i Mettä Dokkas som hyr ledningar av bolaget, det är det Telia som gör, och som har ansvar inför sina abonnenter i byn. Byborna de får inte veta när de kan sätta in sina jack igen. Idag ringer det så ofta på nätterna att de har dragit ur dem.
Låt oss säga att samma sak skulle hända ännu närmare centrum. Att byborna var bosatta i Jakobsberg, (det är ungefär lika långt bort från stan), hade någon accepterat att bredbandet och telefonen inte fungerade som det ska i ett halvår?

En minut

En minut av det sista ljuset. En minut innan det blir natt. En grad kallt och så otroligt vackert.

Minnen från Sovjettiden

Jag läste ryska på gymnasiet. Vår lärare, Nina Billing, var yngsta dottern till en professor från tsarens Ryssland. Hon kom som sjuåring till Stockholm, hennes far undervisade och skrev läroböcker i Sverige.
En vecka in på första terminen fick alla elever som läste ryska i Sverige ett erbjudande om att få resa till Moskva och Leningrad på påsklovet. Resan kostade nästan ingenting och innehöll flyg, hotell och alla måltider.
Vi reste iväg påsken 1974. I bägge städerna, Leningrad och Moskva, var vi bevakade. En gång lyckades vi dra iväg till ett studenthem utan vår uppvaktning. Det berodde på att vi åkte fel och trasslade runt. Äntligen var vi ensamma när vi kom fram.
Vi lärde oss att människorna där vi var hade det hårt, svårt och att de ville något annat. (Bilden visar på hur förljuget livet i Sovjet presenterades.)
Parentes:Sen när hela systemet rasade tänkte jag ofta på att det var dessa människor som levde i sovjetsystemet som betalat för mycket av vår välfärd. Rädslan för att löntagarna i Norden skulle ta till revolutionära metoder med stöd från öst hade ju lett till att vi hade det bättre än många andra. Och jag var säker på att arbetsgivarna och kapitalägarna skulle ta chansen att ta över mycket av det som vi hade i den gemensamma sektorn...
Nu förstår jag att resan var ett sätt att ge oss band till Sovjet.
Eva, på en av mina vänbloggar berättar om möten och fester med ambassadtjänstemän. En ansträngning från ryssarnas sida som bara uppfattades som plump och tråkig.
Och så läser jag om Jan Guillou som antar erbjudandet och skriver på uppdrag av en kontakt på ambassaden två olika artiklar som han får betalt för. Middagar och luncher i minst fyra år. Och han tycker inte att han har passerat gränsen.
Tänk på alla människor i detta enorma land som först levde i en diktatur där de överlevde, men inte mycket mer. Sen kom murens fall och då kom bland annat östeuropaekonomen Anders Åslund från Sverige och sa: "Riv alla strukturer, förstör hela ekonomin, då kommer ni att få det lika bra som väst." Nu fick de en begränsad frihet, men knappt någon möjlighet att överleva.
Det ryska folket får betala igen och igen.
Men vi här hemma har ännu lyckats behålla vår stora medelklass. Även om de borgliga partierna gör sitt bästa för att sälja ut både bostäder och innehållet i vår gemensamma sektor. Lite á la Anders Åslund. Priset för välskötta vårdcentraler, skolor och förskolor baseras på vad de begagnade möblerna är värda. Ingen ska tro att det finns något värde att sätta på vad de anställda gör, så länge som de är anställda av kommunerna. Eller?
Nu hoppas jag att Carin Jämtin vågar strida, på socilademokraternas kongress som börjar idag, för att alla skattepengar används till verksamheten och inte till vinstutdelning.
(Detta var dagens evangelium den första dagen på socialdemokraternas kongress.)

En helig gral

Det kommer över mig ibland. Lusten att predika. Dagens evangelium handlar om föräldraskap. Lyssnar lite slappt på radion och hamnar i en diskussion för länge sen. Cecilia och Ola, mina vänner,Emils föräldrar och jag.
En eftermiddag på vintern när pojken var nio månader satt vi i solen och drack termoskaffe på gården i stan. Cecilia hade ingen ro. Hon lämnade oss vid sandlådan och gick in för att städa. In genom porten kommer Ola rusande. Han stryker snabbt över Emils kind. Tar emot en väska och rusar in i taxin igen.
Cecilia gör en grimas. "Det är tre veckor sen Ola var hemma när Emil var vaken." Hon berättar att det går otroligt bra på jobbet för Ola. Han är borta hemmifrån minst tolv timmar per dag. Idag for han på ett möte i London. Imorgon är det New York.
Något år senare samlas vi igen.
Ola kommer för att säga hej. Emil vill inte att hans pappa ska ta i honom. Cecilia säger överslätande att barnet är trött. Ola han säger stolt att han träffar sin son minst en gång per vecka. Då gör de killsaker. "Det är inte en massa tid vi behöver för att vara bra föräldrar, det är kvalitet", säger den stolte fadern.
Då dyker en illspecko räv upp bakom mitt öra. Jag frågar lugnt: "Vad gör du alla timmar som du är på jobbet? Kräver inte dina arbetsuppgifter kvalitet?"
Jag ler stort. Ola skrattar till. Han kan inte direkt säga att alla timmar på kontoret är effektiva. Om han tänker efter är väl sex av tolv arbetstimmar riktigt bra. Men arbetet kräver att han är på plats.
Jag vänder mig till Cecilia som inte kan arbeta mer än halvtid.
Hur många timmar effektiv arbetstid har hon?"Fyra på jobbet och tolv hemma", svarar hon trött.
Ola, han är en god förälder, enligt alla runt omkring. Cecilia gör bara vad som förväntas av henne. Hela släkten förundras över att Ola alltid gör en sak per vecka med sitt barn. Cecilia får både ta ansvar för Emil och allt annat. Det är en helig gral att en framgångsrik man alltid är en bra förälder- men gäller detsamma en kvinna?

Regntung

Bara prata om väder, det gör vi
när ljuset är grått.

Bara prata
gör vi när
vi mår
gott.

Hundra regndroppar, flera skäl för att vara glad.

Regnorden ger vi till varandra.

Mjukt regn,
regnet står som spön i backen,
duggregn,
regnstorm,
regnkappa, stövlar
och paraply,
(nu vill jag fly).

Vi talar om livet
om orden som
har betydelse.

Födelse, glädje, omtänksamhet, vänskap och kärlek.

Däremellan sitter vi och väntar
lyssnar på bilarna
som kör förbi.

Tittar i tidtabellen,
två minuter kvar.
Buss nummer tio
är sen idag.

(En hållplats
en väntan
ett möte.)

Hjälp finns

När svårigheterna tornar upp sig, borde jag ordna, ordna i mina proppfulla hyllor.De är fyllda med kunskap, poesi och berättelser från världens alla hörn.
Men jag njuter.
Av vackra böcker om konst och länder långt borta. Jag läser gamla deckare och myser med Maria Lang. Jag stoppar i mig Marabous söta choklad och avslutar det hela med svarta lakritsbåtar.
Drömmer mig bort.
Till
den svartvita tiden
ordning och reda
men
sen minns jag
hur det var
och då prisar jag
oordning
digitalrevolution
och möjligheten att
försiktigt ta en
bit Valronachoklad.

Ingen ordning

Ingen ordning. Höströra. Jag vet inte vad jag ska ursäkta mig med. Idéerna om vad som ska berättas dansar i huvudet och tappar liksom takten. Jag kan inte höra om det är en långsam vals eller en rivig tango. Det finns ingen doft, ingen känsla som ger mig en ledtråd om hur det var. Orden finns. Men de är bara bokstäver. De blir ingenting. Himlen må brinna. Molnen gråta. Ingenting, inget alls ger mig en ledtråd om var jag fanns.
Nere vid älvens strand härskar tystnaden.

Ölandspumpa

Pumpor
i höstmörker
det är en sak som
vi inte kan låta bli.
De kommer till
älvens strand med
stora långtradare
från
små byar på
Öland.
Traditionen
att göra en lykta
är från
en annan ö,
Irland.
Till oss
kom den från Ica.
Vi, vid älven,
vet att till Ica
kom den från
Amerika.
Vi tycker om att ha en ny fest i höstmörkret. Rostade pumpakärnor, pepparkaksdoftande paj och massor med hemgjord lingondricka. Inte en riktig fest, men en mysig söndagskväll.

En dimmig morgon

Vintertid
klockan visar på sex,
den är bara fem.

Ullig dimma,
stickig frost.

Svart blir
grått.

Sveper in,
tar i anspråk,
fyller ut.

Värmen
hittar jag
i duschen.

Tankar om instängdhet

Jag vet inte varför denna bild från "Hela världen" en veckotidning från tidigt 50-tal retar mig på samma sätt som tvånget att täcka sin kropp och sitt huvud i olika religioner. Kanske för att denna kvinna ser så ansträngd ut, så tillrättalagd. Hon lever upp till andras förväntningar på hur hon ska le och vara.
Tidigt i morse satte jag mig och läste en lång text från the Guardian om livet i en madras på Jemens landsbygd. Det är en religiös skola dit unga kvinnor från hela världen åker för att lära sig mer om sin religion. I Jemen ett av världens fattigaste och mest konservativt religiösa länder lär man ut samma form av Islam som i Saudi Arabien.
De unga kvinnorna har nikab. De är täckta från topp till tå med svartnylontyg. Det är bara ögonen som syns. De kommer från rika länder i väst och ska, när utbildningen är färdig, återvända till sina liv i Storbrittanien, Kanada, Västeuropa och Australien. Många med en familjebakgrund från stamsamhällen i Pakistan, andra med en egen drift att söka efter en religiös frälsning.
På skolan lever de helt avskilda från män, livet utanför i den fattiga dalen och i en auktoritär kultur. Inte någon vågar fråga, om innehållet i undervisningen, för att få budskapen belysta från olika håll.
Runt omkring dem lever några av de fattigaste kvinnorna på jorden utan möjlighet till att vaccinera sina barn, få medicinsk hjälp när de behöver det eller att äta sig mätta. De får aldrig under sina liv ifrågasätta varken sin familj eller sina makar. Många lever i makens familj tillsammans med ett flertal andra hustrur.
Trots det anser de unga eleverna att kvinnorna har ett bättre liv än de. De poängterar att de fattiga unga mammorna som springer längs med stigarna har ett RENT liv.
I skolan finns det manliga lärare som får stjärnstatus när flickorna trånar genom sina svarta slöjor.
Just det att de är täckta gör att varje skymt av hud, en hand eller en blick blåses upp till enorma proportioner. En flicka sparar en burk med kaffe som den populäraste manliga läraren har hållit i med sin hand. Den är fylld av hans karisma säger hon när hon erbjuder den engelska reportern att ta emot den.
Det påminner starkt om det trams som mina släktingar berättat om inom frikyrkan. Hur kläder och auktoritära ledare förpestade livet för kvinnorna. Min hyrestant som var 80 år när jag kom till Luleå berättade gärna om hur hon gick till kyrkan i Tornedalen på 60-talet och fick lyssna till osande predikningar. Hon hade alltid en hilka på knoppen. Hennes hilka var i bomullstyg. Men i skåpet fanns en i det finaste siden. Den hade hon använt en gång. Men då hade kvinnorna vid kyrkan talat om för henne att hon var för enkel för att få ha den svarta silkeskarven på sitt huvud!
Jag blir arg på mig själv när jag blir provocerad av religiösa kvinnor med nikab, burka eller dok. Jag känner att de förhärligar de svåra outhärdliga förhållanden som kvinnorna lever under i Jemen, Afganistan eller de katolska delarna av Afrika.
Det känns så barnsligt att klä ut sig i tygsjok för att visa gud allvaret i sin tro. Jag provoceras av nunnorna i Rom som lär sig att leva efter auktoriteter som de inte får ifrågasätta. Det är som om de måste hålla i tygsjoken för att kunna hålla kvar sin tro.
Att allt det svarta och blå tyget stänger inne deras förmåga att tänka och ifrågasätta. Det är dessa starka känslor av instängdhet och förbud som gör att jag aldrig kan acceptera att någon människa gömmer sig i tygtält. Undrar om det är skräcken inför klostret i Sound of music som lever kvar.
En sak är klar det är kvinnorna som ska välja, frågan är; HAR DE NÅGOT VAL?
Ps. Artikeln finns på Library Press Display.com i The Guardians weekendbilaga. Rachel Aspden heter reportern som levde med de unga kvinnorna i Jemen.

Nya tag

Jean Sarkozy tar nya tag och går vidare. Han kan inte förstå att någon har något emot att han som presidentens son får erbjudanden om viktiga jobb. Men.. utan att klaga(enligt le Figaro) tar han nya tag...
Han förbereder sig inför framtiden.
Det är regionala val, val till parlamentet och val inom partiet. Nu har han en chans att gå vidare utan att ha smutsat ner sina händer. Alla kommentatorer är överens. Jean förstod före sin far, presidenten, att han hade sålt smöret och tappat pengarna, om han hade valt att anta erbjudandet, vd-posten i Europas största och statliga fastighetsbolag.

Halv åtta

Ljuset väcker
det snöpudrade
landskapet.
Celina skakar
av sin tass.
Dagen har
brutit ut.

På gränsen till en vinterdag

Tyst
mörkt
första snön
en kallgrad.
I ett fönster
är lampan tänd
klockan ska bli
fem.
Celina tassar fram
i skvallersnön.
Varmt kaffe,
tickandet i salen,
klockans fem slag.
Morgon.

Hoppar av

Den unge Jean Sarkozy har hoppat av. Han tar inte emot den välbetalda direktörstjänsten som pappa gav honom. Jag ska läsa mer i morgon i Libération, som använder två sidor till att avrätta presidentens son idag.

Jubileum

Ett litet.
Granne med potatisodlaren firar 1 månad.
70 små inlägg och så det här.

Fredagslunch

Halstrad lax med skaldjursbuljong smaksatt med fänkål och stjärnanis, saltrostade hasselnötter med ljummen tabbouleh. Källvatten.
Nymalet kaffe.
(jag nändes inte ta in den karamelliserade apelsinen med basilikasorbet, apelsinkräm och rostad müsli).
Vi firade att dottern kämpat sig genom höstens matteprov. Kyrkbyns kök och matsal har öppet. Här kan vi som vet äta ljuvlig mat och njuta av den härliga miljön. Inomhus sitter vi i 2000-talet, genom fönstren ser vi det gamla Luleå kring kyrkan från slutet av 1400-talet. De 400 kyrkstugorna är slutna inför vintern med fina gammaldags fönsterluckor med gammalt smide. Kyrkans tak kröns av en gyllene tupp.
En guldkant på vardagen.

Som packade sillar

Solen står i zenit och vi trängs på bussen till Grossetto. Semestern i södra Toscana är slut. Värmen dallrar liksom strängarna på den slitna basen. Tre äldre romska herrar spelar evergreens. Bussen skumpar i takt med musiken mellan tomatodlingar och hotellbyar.
Barnen skriker av skratt. Vinden från Medelhavet är het. Oset från strandrestaurangerna tjockt.
En vacker kvinna med korgen full av frukt ler och delar ut aprikoser. Vattenflaskan är ljum. Bussen stannar.
Det är minst tio stopp före järnvägsstationen. En efter en kliver passagerarna av. Det är stoppet vid den gamla stadsmuren. Hållplatsen på 1700-tals boulevarden. Busskuren vid rådhuset. Det är inte förrän vi står still vid järnvägsspåren som vi ser tecken på modernitet. Men här finns spår av funktionialism och stormarknader.
40 minuter tog det att ta sig mellan havsluft och dieselgaser, mellan papperslappar och elektroniska biljetter. På perrongen tar vi avsked till långsamhet och evighetslånga måltider. In rullar framtiden. Aircondition, muzak, häftig design och hög hastighet har tåget från norr.

Mer svartvitt

1963.
Vi är fyra flickor som nyss fyllt sex. På morgonen har vi hopsat fram till träd-gårds-mästarens hus. Det låg mitt emot Fotbollsstadion i Solna. Nu serverar Korv-Ingvar en grillad med pommes på samma plats. Vårt lekis finns inte mer. Fröknarna instruerar flickorna att leka med dockor och dockservis. Jag håller min docka upp och ner, gillar bättre att klättra i äppelträden och bygga en koja.
Ute i hallen har vi varsin krok. Det är bilder med hus, hjärtan, solar, blommor, katter, hundar och en snigel. Den kroken är min. Det beror på att jag ska komma ihåg att komma i tid.
Varje morgon sitter jag vid perstorpsbordet i köket och rör min choklad. En sked kakaopulver och tre med socker. Jag häller i tre skedar grädde och rör. Till sist fyller jag på med varmt vatten. Radion står på. Det är småbarnskvarten. Klockan är kvart över åtta och jag måste dricka upp före halv nio.
Det ska ta en kvart att gå längs med Virebergsvägen ner till lekis. Men det finns så mycket att se. Först kommer gungorna i lekparken. Sen hoppstenarna på gången. Det är lätt att närmsta vägen blir en omväg. Men jag får försöka glömma bort allt kul, bara gå rakt på.
Varje fredag måste jag hålla reda på ett kuvert. Däri ligger avgiften. En gul papperspeng. Fem kronor. Den får jag inte tappa.
Ibland har jag en krona i fickan till mjölk. Har jag tur ger fru Sondelius i kassan mig en kola innan jag springer hem. Ingenting händer i vår lilla del av Solna. Varje dag är sig lik. Jag rör chokladen, hopsar fram längs gatan och kommer försent. (Bilder av sniglar får mig att rodna, men jag kommer i tid som vuxen.)

Nyfiken i en strut

Det är kallt bland privilegierna.
Nyfikenheten driver mig att läsa "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen. Han har mött ägarna till en stor del av vår mark. Grevarna och baronerna som ärvt sina slott och herresäten utan att de har behövt dela med sig till sina syskon. Fideikommiss, den åldriga form av ägande som gör den äldste sonen till den ende arvtagaren.
Dom är inte många, men de äger en yta större än Gotland. En av familjerna äger marken runt Saltsjöbaden och hela Nackareservatet. De heter af Peterséns.
Fadern ville avsluta orättvisan att äldste sonen ärver allt. Han ändrade reglerna och skrev ett testamente. Men äldste sonen tvingade fram att han skulle få allt, drog tvisten genom domstolarna ända till regeringen. Han vräkte till och med sin mamma från herrgården.
Nu sitter hans son och hoppas på att regeringen ska ge honom rätten att ärva allt framför sina syskon. Långt från romantiken i slott och herresäten slåss de adliga familjerna för att behålla så stor makt som möjligt. Sverige är det sista landet i Europa där det är möjligt att utesluta alla döttrar från att ärva om de är födda på ett fideikommiss. af Peterséns fick ärva allt efter ett beslut av Marita Ulvskog.
Vad tänkte hon med? Vill hon också uppfostra sina barn med orättvisor för att de ska lära sig att inte vilja förändra världen? Den frågan ställer jag mig efter att ha kikat in hos de som vann när arvskatten, förmögenhetsskatten, skatten på arbetande kapital och fastighetsskatten försvann. Både socialdemokrater och vänsterpartiet tog alliansen i hand och skapade på så sätt ännu större värden att ärva för den äldste sonen.

Apelsinljus

Apelsinsol, morgonfrost, oktoberkyla. Njuter av färgerna.
De ryska äppelträden har inte tappat sina löv. Jag undrar om jag kan övertala dem att bilda knoppar.
Paschalsta! Nu är det dags.
Samla kraft och knyt ihop små blomsterknoppar som kan bli doftande blommor i juni och äpplen i augusti.
Spasiba!
Bondsyrenen vet hur man gör. Ni kan kika efter hur knopparna kommer varje höst. Det är lätt bara man lär sig. Väx upp, bli vuxna! Det är min dröm inför nästa vår.

Lisbeth Salander-kopia

Nu avslutar jag snart min läsning av Anne Rambachs andra roman. Hon berättar om Diane, en svårt traumatiserad journalist som hamnar i omöjliga situationer.
Mitt i läsningen går det upp ett ljus - det är ju en fransk Lisbeth Salander som stormar fram över sidorna. Hon tar samma risker, hotas på samma sätt av skuggor ur det förflutna och kan inte relatera till andra på ett sunt sätt.
Lisbeth är superpoppis i la belle France och har troligtvis påverkat fler än en författare. Boken som jag snart avslutar heter "doft av ondska" och handlar om en lansering av doften ENFER.
Den är elak. Mest elak mot företaget L'Oreal. Beskrivningen av ägaren till det påhittade parfymföretaget är en elak drift med ägaren till världens största skönhetsindustri. I den riktiga världen slåss arvingarna om hennes pengar. Hon ger dem till en playboy. I boken ligger ägaren till sängs och ruttnar bort ivrigt insmord med de senaste skönhetskrämerna.
Bilden är en påminnelse om att inte alla rynkor behöver smörjas bort. Än mindre skäras bort. Rynkor är vackra. Min underbara mormor hade ett ansikte, som levde, tack vare att spåren av hennes liv syntes.

Chic

Mimosamjuka bindor tar mig till Nice. Doften av de ulliga gula bollarna är lite frän. Frän eller chic är den välklädda mannekängen på bilden. Dyrbar. Tänk att alla osäkra flickor på 60-talet hade chansen att bli som hon. Säker, behaglig och eftertraktad. Det var då på den svartvita tiden när ingen kvinna var komplett utan en man. Tänk att det begränsade spektrat gäller än på 2 000-talet.

Ekiperad för bad

Det här är min bästa badbild. Jag hittade den som en insändarbild i en veckotidning från 1920-talet.
Ser ni hur fin han är med sina manschetter?
Nu när filmen om Coco Chanel är aktuell tänker jag ofta på dessa två tidiga badare på stranden i Mölle.
De visste hur man för sig i sanden med studentmössa, pärlor och hatt. De kan ha inspirerats av Chanels baddräkter i trikå, men jag tror att denna vackra nymf har stickat sin fina stass.
Tänker ofta att jag borde ta intryck av hur de förberett sin entré på stranden, när jag trippar ner till älvens vatten. Inte elegant, inte ekiperad men drabbad av en ilande längtan av att flyta i det ljuvliga mjuka vattnet från fjällen.I höstmörkret kan denna badlängtan komma över mig, men ljuset avslöjar årstiden.

Det blir jullunch i alla skolor i Luleå! Politikerna accepterade inte att barnen blev utan. Många lulebor är nu oroliga för att skolan ska tvingas spara på böcker och vikarier...

Vintertecken

Det låter annorlunda från vägen...vinterdäcken sjunger högre.
Isskrapan och sladden till motorvärmaren spelar en viktig roll.
Grannen kommer med en kubikmeter ved på en pall. Vinterstövlarna och broddarna står på parad i skohyllan.
Inte en chans att jag vågar gå upp till brevlådan för att hämta morgontidningen i tofflor.
På tvättlinan hänger mössor, vantar, sjalar och halsdukar på vädring.
I huvudet sjunger ljusa barnröster om "skidan som slinter".
Men...
Det finns ingen snö att skotta.
Vi behöver inte sanda gången. Det är inte vintertid.
Morgonljuset hinner fram.
Om en vecka är det mörkt när vi går upp och mörkt när vi kommer hem. Då längtar vi efter snöljuset.
Det är konstigt men jag känner inte samma rädsla inför kylan och mörkret. Jag väntar på en erfarenhet och tänker ut hur vi ska göra för att orka vänta till nästa årstid. Den femte. Samerna har åtta och jag har fem.
Det är rikt.

En julförberedelse

Ser ni den isklädda sjön. Det är Mjedsjön utanför Boden. Där samlades de flitiga i Månghanda för att göra julpålar. Doften från gran och en förflyttade oss lite tidigt till advent.
Jag kom förbi för att titta och äta Åsas härliga soppa till lunch. Vid bordet undrade många om hur det ska gå med julmaten. Den har tagits bort från alla skolor i Luleå på grund av att pengarna inte räcker till.
Elevernas jullunch kostar 200 000 kronor, skolbudgeten är på 1 400 000 000 kronor. Vi får se vad som händer. Kalle Petersen, kommunalråd , s, tänker inte ha någon jullunch för politikerna om barnen blir utan. Jag gissar att skolmåltidschefen tog till jullunchen och strök den från menyn, för att berätta för alla, att maten kostar 30 procent mer nu än när budgeten klubbades.
Här i morgonmörkret med tända ljus känns december inte långt borta.

Rosa kvarten

Det är overkligt att färgerna hinner förändras så fort. Bara några minuter efter de blå var hela det frostiga landskapet rosa. De 40 svanarna satt kvar vid älven och debatterade.

Mina blå minuter

Idag var det bara tre blå minuter. Men minst 40 svanar som sjöng morgonens lov.

Ljus

Jag känner ofta en längtan efter ljus.
Ljuslängtan.
Jag blir ofta lycklig av ljus.
Ljuslycklig.
På natten en stjärna, månen och en ensam lykta vid vägen. På sommaren ruset när ljuset aldrig tar slut. På vintern när det vita ljussätter den mörka skogen. Idag när höstsolen speglas i älven. Strålarna som leker i det mörka vattnet. Det blå.
Löven känns inte vissna, luften är frisk, inte rå.
Ljusmys.

Om att definiera sig själv

Vem är du? Var kommer du ifrån? Vem vill du vara?
Det hänger en lapp på anslagstavlan där en person säljer en mamma i mycket bra skick. Behövs hon inte mer?
Det är hon som är vår säkra förälder. Det vet alla som sökt efter varför en sjukdom finns i släkten. Efterforskningar kan leda till att du får veta att din biologiska morfar är en person som du inte känner.
Efter undersökningar är tesen att vart femte barn inte vet vem som är deras far. En orsak är att i vissa kulturer, på vissa platser och inom vissa samhällen är det viktigaste att ett äktenskap leder till ett nytt släktled.
Kunskapen om att män inte var fertila kom sent. Men kvinnorna i bondesamhället visste. De löste problemet på sitt eget sätt. Vårt ursprung på fädernet är inte alltid så enkelt. Men spelar det någon roll?
Vi är vi och det är vi som vet vilka vi är. Det här skrev Eyvind Johnson mycket om. Han var son till ett par som vandrade upp längs med järnvägen. De arbetade som rallare och kocka när den norra stambanan byggdes. Tidigt tvingades han leva som fosterbarn när fadern blev sjuk. Han började arbeta direkt efter sex års skolgång och tog tåget söderut. I sitt författarskap har han undersökt vad som gör en människa. Han hittade inget som talar för att platsen har betydelse, annat än som en startpunkt på en resa mot mognad. Erfarenheten ligger i människor du möter, hur samhället är konstrurerat och vad du gör. Han såg sig som en människa, en europé , en person som stred för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Grinden till barndomen

Överallt finns det en grind som kan öppnas till barndomen. En doft, en sång, ett ljud eller en kvarglömd knapp. Vår hjärna är helt fantastisk som har alla dessa vindlande stigar bakåt i tiden. Stanken från en orenad Amazon sticker i din näsa och du får kliva på i tidshissen. Creedence clearwater revival hörs genom ett fönster och du får trycka på knappen till 1971. Tjutet från tunnelbanan skär i öronen på samma sätt som i Paris metro när du tågluffade 1975. Det är bara att följa med i minnets hiss. Du trampar på den fina knappen i emalj och undrar hur den hamnade på golvet. Det ovanliga mönstret får dig att minnas resan till Wien en vårdag 1977.
Varje lager med flagnande färg på grinden till vårt förflutna har en egen struktur. Vissa nyanser har flagnat, vissa ytor är tomma, men det är mycket som har stannat kvar. Resorna till stranden i en blänkande Amazon, den första kön till diskot i sjuan, oron över att missa tåget till alperna och jätteprtionerna med mjukglass på den fina glassbaren i Wien.

Skolmogen

Den största undersökningen av utbildningssystemet i Storbrittanien är klar. Den slår fast att idéer om att återgå till betyg från första klass, omdömen i förskolan och mer teori, mindre praktik inte leder till bättre resultat i skolan.
Den poängterar att skolgång före sex års ålder är förödande för eleverna. Att alla har behov av ämnen som bild, musik, idrott och historia. Att all betygssättning leder till att eleverna lär sig mindre. De lär sig att plocka ut vad som kommer på nästa prov, men de får inga kunskaper. Undersökningen visar också att all form av kvarsittning snarare förvärrar situationen för de elever som inte klarar av sin skolgång. Dessutom visar forskarna att det inte är antalet timmar i skolan som ger resultat, utan hur man undervisar. De vill ta bort all undervisning på lördagar.
Vilka slutsatser drar den engelska regeringen av denna stora undersökning av skolan?
Jo, barnen ska börja skolan när de är 4 år. Det ska införas fler betyg. Och varje skola ska betygsättas. Alla dessa förändringar kommer att leda till att färre elever lyckas i skolan och de som går ut kommer att ha snävare och ytligare kunskaper.
Alla inom undervisningsväsendet, skolor, universitet, lärare, skolledare och föräldragrupper vill att skolan ska förändras åt motsatt håll.
De vill ha en skola för alla sexåringar som har öppet fem dagar i veckan. En skola med både matte, engelska och kreativa ämnen.
Hur vill vi att vår skola ska vara i framtiden?
Ska vi ta hänsyn till de forskningsresultat som finns?
Ska Kalle, Pelle och Oskar kliva ut ur skolan med kunskap i bagaget?

Om minnen

Det är inte den svarta kattan Celina, som tassar omkring tidigt på morgonen i djupa mörkret, det bara låter så. Det är det första isande kalla höstregnet som dunkar mot fönstret. Tittar ut genom regndropparna och ser allt som jag glömt ute.
Fyra ihopfällbara solstolar som stått och torkat mot söderväggen och den gamla gräsklipparen. De står där ute i de sista plusgraderna som ett minne över sommaren som försvann. Det är lite som när fans tar sin idol i handen och låter bli att tvätta sig. Plockar jag in allt, så fanns inte sommaren. Ännu är det fem plusgrader och vi har inte sett någon snö.
Idag är det 127 år sedan Emil Kristoffer föddes på gården i Dalby. Han växte upp på sin pappas gästgiveri. Läste till jurist i Lund. Klev på tåget till Stockholm där han träffade Görel Elisabeth. Hon kom från Falun med sin mamma och syster. De blev mina farföräldrar. Emil Kristoffer levde i 94 år, Görel Elisabeth levde i 73 år.
En svart regnig morgon lever de fortfarande i mitt minne. Farfar sträng och reslig i sin hårda stol, farmor som ilade runt och arbetade hela tiden. En film i mitt huvud som visar en förgången och förlegad tid. En av de sista gångerna vi träffades, farfar och jag, sa han beklagande att: Inget är som när jag kom till Stockholm. Jag bodde i korsningen mellan Sveavägen/Kungsgatan i ett tvåvånings trähus. Det var en småstad, alla kände varandra.
Det var en lång parentes om minnen och ursprung.

Romantik

Caspar David Friedrich kunde inte ha målat dagens vy bättre. Romantiken strålar från hösthimlen. Gå in på Nationalmuseums hemsida, eller på rikt som barnen säger, och se hur han såg på hösten.

Klimatsmart

Skuggan från spetsgardinernas mönster,
gömmer årens slitage.
Nu kallas det vintage.
Det som slitits genom åren,
det som sparats i garderoben:
Röda korset
Myrorna
Återvinningen
Omtankens varumärken.

Om svartvita föreställningar

Allt är nytvättat. Luften är fylld med syre från nattdimman. Hela landskapet strålar i den gyllene morgonsolen. Älven ligger som ett silvergolv redo för de sista svanarnas avfärd. Allt är stilla när skolbarnen trampar på sina cyklar till skolan denna ljusa oktobermorgon.
Här är jag hundra kilometer från polcirkeln och livet är helt vanligt. Det är inte alls som i de där svartvita filmerna vi såg i skolan på 1960-talet. Minns ni filmen om Kyrkbyn och backsvalorna? Alla dessa tjattrande små minisvalor som sitter i jordvallen vid kyrkan från 1400-talet. Tusentals backsvalor som matar sina ungar med nykläckta mygg. Och runt kyrkan syns omålade stugor.
Jag var tio år och var säker på att det var så fattigt i Luleå att ingen hade råd med att måla husen. Det var så fattigt att ingenting störde backsvalorna för ingen människa hade råd med bil.
Skulle någon ha sagt att i det här huset bor jag utan el och vatten; var det så alla levde.
Men det trodde inte bara jag. 1962 vandrar Eyvind Johnson runt i byn där denna gård fanns. Han ser samma brist på modernitet som han mer än 40 år tidigare reste ifrån. Hans anteckningar publiceras i STFs skrift året efter.
Fördomarna om livet bortom storstaden blir inte mindre av att så få av de som har makten att skildra vår samtid tar sig bort från kvarteren runt Mariatorget.
Det är inte bara livet i Norrbotten som ligger i skugga, mediaskugga, ännu färre skildrar livet i de kommuner som finns runt huvudstaden. På Ekerö, 5 kilometer från Brommaplan, finns inte en enda journalist som berättar om vad som händer där.
Ingen har tagit chansen att berätta Ekeröbornas historia och liv sedan 1984. Den enda plätt som ständigt skildras av alla medier är vår kungs bostad, Drottningholm. Men vad händer, hur lever de övriga 29 000 i kommunen vid Mälaren?

Svartvitt

För 25 år sedan var jag en ung journalist på reportage i Paris. Mitterand var president. Hoppet om att han skulle kunna förändra livet för de 23 procent av fransmännen som fick välja mellan mat eller bostad hade försvunnit. Francois Mitterand gled fram i enmansprocessioner, vid Elysséepalatset och nere i Les Landes.
Vid Gare du Nord satt grupper med barn och unga kvinnor och tiggde. I massmedia sas det att de var kidnappade i Jugoslavien av romer. De var i alla fall fattiga och tvingade att få fram pengar.
Idag finns 3 000 hemlösa i Stockholm. Runt 40 i Luleå.
Minns du den första gången som du förstod att det finns många, många hemlösa här?
Jag förstod det 1991 när jag drog barnvagnen genom Humlegården. Där låg det många olika människor och sov en vanlig sommardag.
De psykiatriska klinikerna stängde sina avdelningar, men ingen planerade för att ta emot alla människor som formats av sjukhusrutinerna. Det var som i Paris antingen mat eller bostad, för sjukpensionen räckte inte långt..
Jag som gått omkring och tänkt att det inte var möjligt att vi i Sverige skulle kunna acceptera, att det finns människor utan hem, har fått vänja mig vid att det finns många som arbetar med hemlösa, men nästan ingen som arbetar för att de ska kunna ha ett eget hem.
Vill vi att människor som fallit genom alla skyddsnät ska tigga ute på sta'n? Vill vi att det ska finnas människor som har det så dåligt, att de finns som en påminnelse på gator och torg, för att vi ska akta oss att bli som dem? Jag vill i alla fall inte det. Jag är säker på att vi har råd att lösa de bostadslösas problem.
Det är vad jag vill.

Ommöblerat

Idag har min fina dotter hjälpt mig med html-koden och möblerat om min blogg. Hon kunde inte förstå hur jag kan vara så långsam. För att underlätta hämtade hon ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus. Det är hon som har valt och visat hur man gör. Jag har en hjärna som är proppfull av råd och tips. Det ryms inte mycket mer. Men fint blev resultatet.

Makten skaver och gnisslar

Det är på riktigt! C'est vrai. Igår när tidningarna i Paris avslöjade att republikens president Nicolas Sarkozy hade förlänat sin 23-årige son, Jean, ett toppjobb, styrelseordförande och vd för fastighetsbolaget la Defence,(-det största kontorsområdet i Europa), stod han och föreläste på ett gymnasium om vikten av att arbeta hårt.
Det var en repris på vår kungs "stekta sparvar- tal." "Ni som räknar med att lyckas i Frankrike, behöver inte vara född rik eller med kontakter, numera krävs det att ni arbetar hårt och klarar av er examen. Det är detta som ska ge er ett rikt liv."
Jean Sarkozy, hans juridikstuderade son, beklagade sig i radions nyhetsprogram och sa: "Det är bara för att jag heter Sarkozy som folk klagar på att jag har fått ett bra jobb."
Varken far eller son erkänner på något sätt att nepotism är orsaken till den omstridda utnämningen.
Men i parlamentet gnisslar det.
En anonym ledamot (partikamrat med Sarkozy) säger sig känna att en chockvåg drar genom kammaren. Inom utrikesförvaltningen skakar man på huvudet och viskar anonymt om svårigheterna att kunna stoppa korruption i Afrika när presidenten beter sig som en diktator.
Det är inte nytt vatten som rinner under broarna i Paris. Det är samma grumliga gråa sörja som alltid.
När jag var där för länge sen hade jag en bekant som fick betalt som vaktmästare på ett ministerium. Han sa att han ärvt posten av sin far, ( men jag vet inte om det var sant), och att han hyrde ut arbetsuppgifterna till en ung grabb som fick halva lönen. Den andra halvan behöll han. Har inget hänt?
Le Figaro, som står nära presidenten, har inget om denna kris på första sidan. Toppnyheten är att den nya parisiskan personifieras av Inés de la Fressange. Det är som om makten hoppas på, att ingen ser eller hör det som de vill glömma. Att nästa solnedgång ska sudda ut maktfullkomlighet och missgrepp från väljarnas minne.

Om att jobba vid sidan om

Ibland stöter jag på unga kvinnor som liksom skäms. Skäms för att de har ett arbete. De arbetar åtta timmar om dagen, men de talar aldrig om den delen av sitt liv. De låtsas att de sköter jobbet med vänsterhanden för att leva upp till drömmen om en hemmamamma.( 4 M vilket ord!)
När de berättar så talar de om att de lagar mat, bakar, städar, samlar ihop barnens kläder, tränar, renoverar, samlas på kafé och sköter om sitt utseende.
Aldrig ett ljud om jobbet, ekonomi, vidareutbildning eller drömmar om framtiden.
Jag undrar så om de ska orka leva upp till sin drömbild.
Min erfarenhet är att bullarna får köpas så länge barn och jobb ska pusslas ihop.
Nu när barnen står på egna ben och det finns andrum då skulle jag kunna bli en bullmamma. Det är roligt att baka och sinnligt med den jäsande degen. Idag blev det bullar av den gamla mjölken och en kvarglömd bit marsipan. Men det är fortfarande ett undantag, som doftar i hela huset.

Blå tankar

När klockan hade hunnit bli halv sju gick jag ut och andades. Nattens kyla fanns kvar i luften. Ljuset som målade landskapet blått stannade i fem minuter.
Då hade jag läst om politiker i hela Europa som gör allt för att vi ska förakta dem, och deras ämbete. De kämpar hårt!
Gordon Brown i London som idag ska betala tillbaka 150 000 kronor som han har fått av skattebetalarna. Han är en av många parlamentsledamöter som genom deras uråldriga ersättningsystem krävt pengar som de inte har rätt till.
Istället för att förändra reglerna, och ta en debatt om hur mycket en ledamot ska ha för sitt politiska arbete, har de brittiska politikerna plockat ut kostnadsersättningar. Grumliga krav med kvitton på vad som helst har kommit in till parlamentet varje år. Allt har gömts av en sekretesslag som togs bort i år. Nu får britterna se hur politiker har trixat i alla år för att få ut pengar av dem.
I Paris har Nicolas Sarkozy satsat än mer på sin son. Nu frågar sig de flesta fransmän om det räcker med att födas som son till den sittande presidenten för att utses till olika välbetalda poster i staten och politiken.
Sist men inte minst har TV4 avslöjat att våra riksdagsledamöter inte tar tjänstledigt när de arbetar med annat.
Socialdemokraten Thomas Bodström arbetar som advokat och sitter i rätten samtidigt som han får arvode från skattebetalarna. Hans lön från oss är 55 000 kronor i månaden i rätten tjänar han runt 9 000 kronor per dag.
Andra är hemma med hunden eller sjuka. Gemensamt är att de ser till att de inte får avdrag på arvodet. Inte nog med att de bryter mot de regler som de skapat själva, de urholkar vår tilltro till riksdagen.
De stjäl inte pengar de förminskar demokratin.
Varför kan inte dessa politiker hålla sina tassar från honungsburken? Varför anser de att de har rätten att smutsa ner sitt ämbete som folkvald?
På ett ögonblick förstör de vad människor byggt upp under 120 år. Varför ber de om vårt förakt?

Inga plusgrader

Idag är den första dagen när solen inte lyckas värma upp luften till plusgrader. Isen har lagt sig på ån. De sista fåglarna for mot söder.
Det är tyst.

Älven berättar

Jag halkar till på frosten där den täcker stenarna vid stranden. Stannar till och lugnar ner mig. Ramlar ner i en tidstunnel där jag står och håller balansen. Tänker på att den unge Carl Linneus har trampat på samma strand en gång. Han flanerade här och sökte efter grödor som skulle kunna ge inkomster till kronan. I sin dagbok från den 25 juni 1732 berättar han om resan mellan Luleå Gammelstad och fjällen. Texten, ( som är på bilden), handlar om hur han hittar den lilla sylörten i vattnet. Han ser Ängskovall och drar slutsatsen att den gula färgen från blombladen ger ett gulare smör. På så sätt skulle den vedartade växten få ett värde. Det gulaste smöret gav det högsta priset.
Dagboken visar att studenten från Uppsala var på kolonialiseringsuppdrag, inte en romantisk upptäcksfärd. Kungen betalade resan, uppdraget var att hitta rikedomar. Anteckningarna börjar i Tönnebro, hela vägen upp till Torneå hittar han olika grödor, hantverk och vid Luleälvens strand en bit malm.
Språket är friskt och teckningarna underbara. Den unge Carl är en god reskamrat när jag strosar här uppe och vill veta mer. Han ger mig lust att upptäcka; livet, litteraturen och naturen. Han har gett mig en blick. Den använder jag ofta.
(tyget har jag skapat som ett minne av hans besök i byn)

Ett jubileum

Det är trettio år sedan Guillaume, Thomas och jag satt i pariserhjulet. Då på den svartvita tiden läste Monsieur och Madame Bouhours om en ny svensk lag i le Monde som de trodde var un poisson d'avril, ett aprilskämt.
Idag påminde en notis i DN om hur länge sen det var. 1979.
Lagen om förbud att aga barn.
Självklar. Aldrig ifrågasatt. En grundsten i ett demokratiskt samhälle.
Men...
När vi kom hem från pariserturen så hade tre par, vänner till familjen samlats på rue Ledion. Alla talade högt och upprört. Deras ord spottades ut med en hastighet som gjorde det nästan omöjligt för mig att förstå vad de sa. Till slut begrep jag. De tokiga svenskarna hade förbjudit alla föräldrar att näpsa sina barn.
Vad skulle det bli för ett samhälle när alla barn skulle kunna göra fel utan att få en smäll i rumpan eller en örfil. Skulle alla vuxna tvingas se på hur barnen smutsade ner sig och slog sönder saker utan att kunna tillrättavisa dem med en smäll.
Till slut höjde jag rösten och sa: Arrêtez, s'il vous plaît!!! Förstår ni inte att inga barn mår bra att ha en åttaarmad piska som hotar i hörnet, en rädsla för att ramla i parken eller en oro för vad som ska hända när de tappat sin vante.
Det var som att hälla bensin över glöden. Brasan tog sig och diskussionen pågick hela kvällen. Alla vuxna fransmän som var i rummet var överens; barn behöver en smäll. Annars blir de inte människor.
Den ende som sa emot i slutet av kvällen, efter många glas Alsacevin, var morfar från Strassbourg. Han, som alltid tog mig i försvar,( hänvisade till att vi var lutheraner bland alla papister och måste hålla ihop) , avslutade kvällen med att lugnt säga till de andra att de nog aldrig skulle vilja få en örfil.

Trevlig läsning

Nu har jag läst. Läst om läsning. Jag har fått möta Johanna L från Luleå som älskar litteratur som utspelar sig på skolor i New England. (kan det vara klimatet och kylan...)
Varje gång någon av de fem bokhororna berättar om sitt läsande finns det en tråd till hur de upptäckte boken.
Så är det. Om ingen styr och ställer så blir många fler berättelser lästa under livet. Och läsandet blir ständigt pågående. Under mitt läsande liv har jag läst allt från Bröderna Grimm upplöst i tårar till fåniga Lottaböcker. Poesi som berört mig, deckare med stereotypa hjältar och stora berättelser som ger världen ett sammanhang. Trots det kan jag inte låta bli att traggla mig igenom de kyrilliska bokstäverna på lågprissåpan när jag sitter på toa. Orden som bilder lockar. Den enda gång min hjärna sa stopp, det var när jag började på Konstskolan. Då fick min bok ligga vid sängen och vänta. Det tog ett år innan hjärnan kunde ta in både bilden och språket.

Celina tvekar

Hon talar högt varje morgon.
Maten den ska i skålen. Nu.
Dörren den ska vara öppen. Nu.
Hon talar högt om kylig sten.
Prasslar fram mot äventyr.
Hon talar högt.

Minus åtta grader

Klockan är fem.
En stjärna syns i öster.
Frosten knastrar i gräset.
Kylan bränns.