Nödbostäder och lyxlägenheter är allt som ska byggas

Finns det en bostadsbrist i Sverige? Nej, säger Boverkets expert. Han påstår att alla kan få en bostad bara vi låter hyrorna skena och tar bort alla skatter på fastigheter.

Men han tillstår att det hjälper ingen som idag är bostadslös.

Vi andra som har upplevt köerna i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet vet varför vi fick chansen att flytta in i en lägenhet med ett eget kontrakt.

Bodstadssubventioner.

Så enkelt är det.

När jag son 27-åring fick chansen att flytta till en egen lägenhet efter nio år i kö subventionerade staten bostadsbyggande.

Idag har min äldsta stått i kö i 3 479 dagar. De lägenheter som byggs kostar tre gånger mer än vad hen kan betala. Senast hen hittade en liten tvåa med en hyra som hen kan betala blev kötiden när alla hade anmält sig 4 897 dagar.

Till en lägenhet i förort utanför Luleå.

Vad gör då kommunledningen för att kunna behålla alla unga som vill stanna kvar?

Jo, de lägger fram "visioner" om att bygga ett Venedig på vattnet i Södra hamn. Vi ska få kanaler och vattenytor mellan husen och skyhöga hyror. Men inte en enda plan på att bygga billiga lägenheter. Jo, jag glömde container/barackhusen som de vill slå upp på grönytor. Inga riktiga bostäder utan nödbostäder 2016 när vi aldrig har varit rikare?!

Det här är helt absurt

Jag känner inte igen mig. Det känns så overkligt. Ja, lika på låtsas som bilden här ovanför. Hur kan dessa män på toppen få fortsätta hålla varandra om ryggen oavsett vad som händer? rektorn för Karolinska institutet får en tjänst på utbildningddepartementet med samma höga lön trots att hans beslut har lett till forskningsfusk och att flera patienter har dött eller skadats för livet!

Förstår de inte att all tillit rinner ut ur vårt land och att vi snart inte har förtroende för några institutioner?

Vaknar och lyssnar på P1 där fd forskningsministern Lars Leijonborg(lib) försvara det anslagssystem som han skapade som politiker och som Karolinska institutet får höga anslag från. KI där han är ordförande för styrelsen. Den styrelse som varken lyssnade på de egna forskarna eller den professor i Uppsala som visade att Paulo Macchiarini fuskade och att det var patienterna som fick betala för KI:s forskningsanslag.

Det känns helt absurt. Som om ingen som har makt behöver ta konsekvenserna när de gör fel. Tänk om vi visade samma överseende med de anställda utan makt. Vad skulle hända då?

Dina ekvationer går inte ihop!

Inte ens ett ruttet äpple ger jag till Lars Calmfors idag. Han påstår att han vill lägga fram nya idéer men kommer drgandes med samma gamla förslag.

Han vill för den den hundrade gången sedan 1970-talet sänka lönerna. Han vill dessutom att vi ska ha marknadshyror.

Och hur går det ihop?

Idag föreslår han 15 000 kronor per månad och en lägre skatt.

2014 infördes en anställning för lågutbildade med en kostnad på 7 000 kronor per månad. Den gav
1 000 jobb.

Samma år införde alliansen marknadshyror på andrahandsuthyrning. Vad gav det?

Fördubblade hyror.

Lars Calmfors lägger alltså förslag som skulle skapa fler fattiga utan bostad, eller? Eller ett annat alternativ är att alla skattebetalare ska subventionera arbetsgivarna så att de kan anställa människor utan utbildning.

Vilka jobb det gäller?

Det enda Lars Calmfors kunde komma på är att han skulle vilja att Claes Olssons herrdagis ska kunna anställa fler som kan visa honom var olika saker finns i butiken.

Hans uppdragsgivare Svenskt näringsliv föreslog ju hisskonduktörer som ett viktigt jobb som borde ge skattesubventioner för att få fler på NK och PUB. Kommer ni ihåg när de fanns?

Jag tror på att vi ska börja med att utbilda alla som vi bara kan i de arbetsuppgifter som finns idag. Var behöver vi fler? Kan vi dela upp arbetsuppgifterna i de som kräver en längre utbildning och de som vi kan klara av med en kortare utbildning?

Vi har kanske gjort fel när alla sjuksköterskor ska städa och bädda, förutom att göra sina vanliga arbetsuppgifter?

Nej, Lars Calmfors dina ekvationer går inte ihop!

Tänk nytt istället! Och döda dina älsklingsförslag.

Ska vi gå framåt?

Två glada vänner i Bordeaux också jag 1980 på stipendieresa

Det var helt otroligt fint att få möta dessa tjejer från Köpenhamn som aldrig nånsin föraktade någon eller något. Deras hjärtan var öppna för allt nytt och allt som de inte kände igen. Vilken tur att vi möttes inför vår resa till Les Landes. Till en plats där det inte fanns bilar eller vägar, bara en järnväg med gamla rappliga tåg.

Det var 35 grader varmt i den täta skogen när vi skakade fram på den gamla järnvägen och jag var helt uttröttad och less när tåget stannade. En kvinna öppnade sitt fönster och ropade att hon hade kall lemonad och nybakta pain au chocolat. Vågade vi köpa? Jo, det var dessa glada danskor som först klev av och provade saften. De försökte prata med damen som bara talade patois, en lantlig dialekt som var helt obegriplig för oss. Samma glada miner samma lycka över att få uppleva nytt.

De följde inte gärna alla regler som vi lovade att vi skulle göra. De tog allt som det kom och hittade något bra överallt.

Det är så jag har upplevt alla danska vänner som jag har mött. Nyfikna och lite upproriska. Precis som huvudpersonen i tv-serien Rita som finns på Netflix. Helt fria från fördömanden och lite mer busiga än mina svenska vänner. Som en av dem sa när vi var i Humlebaek.: Ni på andra sidan sundet sätter upp fler gränser. Hos er är alltid två snapsar nog.

Var fanns alla de där rädda osäkra danskarna som nu stiger fram och tar över? Var kom allt förakt ifrån? Jag vet att många traditioner lever kvar i Danmark. Men det skulle väl ge en styrka och en känsla av att vi är starka? Inte denna rädsla?

Ja, var finns alla vanliga människor som vill hitta lösningar på de problem som vi måste klara av? Var finns de politiker som vågar säga att vi måste bygga bostäder med låga hyror? Var finns de makthavare som kan ta emot andra lösningar än de gamla?

Varför fylls inte konfrensanläggningar och folkhögskolor med flyktingar? Varför sitter makthavarna där på oändliga konferenser istället för att föreslå nya vägar in i Sverige?

Nej, istället får polisen stå vid gränsen i Skåne och stoppa dem som flyr. Istället får väktare och busschaufförer bestämma vilka som har rätt att komma hit. Är det konstruktivt?

En resa både i tiden och mot doften av kaffe och dieselos.

Det är 36 år sedan vi stod där i kön och väntade på varma croissanter. Vi hade rymt. Januarivinden stack som synålar i kinderna när vi lutade oss mot nordan längs med Birgerjarlsgatan. Vi höll hårt i halsdukarna och klev in på den lilla resebyrån. Den enda som sålde europeiskaungdomsbiljetter. Tågbiljetter. Vi kunde inte hålla oss så vi köpte t o r med avgång nästa gryning. Trehundra spänn för ett helt dygns äventyr.

På perrongen i mörkret ser vi en person som gråter så att han skakar. Han är med om ett avsked inte bara för denna resa utan för livet. I kupén intill oss sitter en av den tidens kändisar med sin ettåring och en barnflicka. Mannen på perrongen ber henne stanna men hon bara skakar på huvudet.

Vi tittar på dem och känner oss som statister i en fransk film. Tåget rullar och det blir allt ljusare. På färjan i Helsingborg skyndar vi oss upp till smörrebrödsdisken. En rostbiff med remouladsås och en pilsner. Sen snabbt mot kiosken och de två cigarrettpaket som man fick köpa skattefritt. När vi sitter där och tittar ut mot Hamlets slott så känner vi oss kontinettala. Världsvana.

Vi vet att Stockholmståget kommer in på perrongen mitt emot Nordexpressen till Paris. Vi vet att liggvagnarna har gråblå plastsäten som fälls ner till sex bäddar med lakanspåsar, en platt kudde och en stickig järnvägsfilt. Vi skyndar oss till vår vagn och redan efter bara några minuter rullar tåget söderut. Vi vet att alla passen samlas in och att passkontrollörerna i Puttgarten är så argsinta att vi kommer att bli rädda.

Det vi inte vet är att vi även denna gång kommer att vakna när tåget står stilla i Köln. Titta på domen och undra med hur många timmar vi kommer att vara försenade.

Men det gör ingenting för luften som strömmar in genom fönstret är ljum och solen skiner. Det är vår i Europa!

På gare du Nord, bestämmer vi oss för att ta metron till Montparnasse, och bo på ett litet hotell som heter Hôtel du Danemark. När vi kommer fram får vi bo i ett stort rum, med ett stort skåp och en otroligt nedlegad säng. Receptionisten tycker att vi ska köpa vår egen frukost. Och det är därför vi står i kö utanför ett litet bageri innan morgonsolen har hunnit upp så långt på himlen att det är ljust.

Våra vänner har bestämt att vi inte kan bo på hotellet som ingen värme har. Istället är vi på väg till Boul Jourdain där vi ska få bo. Ja om vi inte vill bo i en ateljé vid Pére Lachaisekyrkogården. Och den är en helt annan hemsk historia.

Tänk vad en gammal bild kan locka fram ur minnets irrande stigar. Trots att det är bilder från januari 1980. Kommer ni ihåg hur det doftade då av dieselångor, svart tobak och hårdrostat kaffe?

Då kom vintern och stampade på bron

Vissa år går inte att sammanfatta. De förblir ogripbara. Det som gick var nog ett sånt. Ett sånt där som är fyllt med händelser och känslor som glider runt och skaver, försvinner och kommer igen, och så en hel del otur. Men det vore inte mitt liv om inte det har funnits massor med både och.

Det gamla årets avslutades med en skadad armbågsled igen! Men denna gång skadades inga revben. En klar förbättring. Men det började med Ionescodramatik på riktigt. Min mor som dog några dagar före julen 2014 var helt plötsligt inte död. Men eventuellt kremerad. Det kan bli många fel när de, som ska sköta om både papper och döda, inte har någon som helst ordning. Speciellt när en i familjen ljuger, förstör och förhindrar att lagarna följs.

Vi andra fick verkligen uppleva hur det känns att försöka hålla balansen på hal is. Vi fick till slut ekonomisk kompensation. Men resten...

Vilken tur att det finns så många fina vänner och släktingar som kan förstå.

Vi fick dessutom ta avsked av två familjemedlemmar under våren. Två resor söderut som både var  sorgliga och gripande. Men också vänliga och varma. Fyllda med både och.

Vi for till platsen för min barndomssomrar. Här fick jag chansen att förstå att bägge mina föräldrar har dött. I den lilla minneslunden vid kyrkan i Glömminge, (passande namn, eller hur?), fann jag många minnen av dem, som fick mig att kunna släppa den tunga ryggsäck som jag har släpat på i många år. Tänk att den milda luften och det starka ljuset på alvaret får mig att må så bra varenda gång. Tre dagar på Öland ger lika mycket läkning och kraft som ett år på andra platser för mig.

När vi kom hem efter semestern i Mälardalen hade vi hunnit träffa så många trevliga människor och sett så mycket fint. Men sommarens smultronställe är en liten ort i Småland som ligger vid sidan om E22. Dit hittade vi när kaffesuget blev stort. Den heter Mörtfors och har ett vattenfall som susar och brusar överallt, ett pensionat med restaurang och kafé från slutet på 1800-talet. Här är livet skönt att leva.

När semestern var slut tog jag chansen att få prova en ny behandling. Vilket skulle visa sig inte var helt lyckat. En orsak till att jag inte har haft kraft nog att skriva så mycket på bloggen. denna höst. Det tog 16 veckor innan allt kunde utvärderas och jag var åter på ruta 1. Men med 16 dåliga veckor som tröttat ut mig. Då kom vintern och stampade på bron.

I mitt huvud kunde jag klara av allt. Inte det. Inte alls.

Tur att jag inte står ensam. Tack vare att vi kunde åka två så fick jag fara till Uppsala och hälsa på vår dotter. Äta god mat och möta hennes vänner. Träffa lille Nils 3 månader och hans fina föräldrar och morföräldrar. Uppsala är verkligen en fantastiskt lagom stad. Vi hann också möta Jenny som har skapat spännande bilder. Hon kom med en som nu hänger i lärdomens stad.

Här är en sista bild, fina bloggvänner på konditori. 

"Vi vill inte ha våra namn i tidningen"

Det är kallt ute. Trots den gula solen så är det kalla grader hela dagen. Iskalla.

 Hur kunde de människor som flyr från krig och förtryck bli till siffror. Hur blev det så här? Hur kan vanliga hyggliga personer säga att det är kris för att det är miljontals som flyr från kriget i Syrien. Inte att det är kris för att de makthavare som kan göra något åt kriget har låtit bli?

Vi som lever här vid stranden förstår att snart är det riktig vinter. På många fler sätt än de vi är vana vid. Alla dessa siffror kräver ju att vi tar till olika tvångsmedel, eller gör de det?

Polisen ska kunna kontrollera om vi har rätt att vara i Sverige oftare, och utan brottsmisstanke. Istället för att ge dem som har rätt till asyl möjligheter att fly till EU säkert, så bygger vi upp ännu fler hinder.

Men det finns hopp om varma vindar. Ett annat klimat. Igår gick de 200 flyktingar som dödshotats i Överkalix ut och tackade för att de får bo på ett lugnt och säkert ställe. På kvällen gick många Överkalixbor till hotellet där de bor och klistrade hjärtan med välkomsthälsningar på de fönster där rasisterna hade satt fast sina hot.

Men de kvinnor som har organiserat välkomsthälsningarna vill inte att deras namn publiceras.

- Alla vet vilka våra barn är och vi vill skydda dem, säger de till reportrarna.

Ingen ville veta vem de var

En av de finaste traditionerna i Luleå är Bok och Bilddagarna som återkommer vartannat år. Jag vet inte hur länge de har pågått men jag minns fina möten med författare och olika konstnärsskap redan på 90-talet. Då fanns inte Kulturens hus utan vi var i Konstens hus. Bilder, berättelser och publik blandades och blev till nya kreativa tankar.

Igår var det mötet mellan konstnären Katarina Pirak Sikku, historieskrivaren Maja Hagerman och den nyblivne doktorn i historia Curt Persson som fick oss i publiken att tänka nya tankar.

Alla tre har skildrat hur det rasbiologiska institutet har påverkat vår syn på vilka vi är. Eller påverkar. Ja, vilket är det arv som vi bär på idag?

Vi vet ju att alla vetenskaper slår fast att det inte finns några raser. Varför är vi då fortfarande påverkade av det synsätt som Herman Lundborg och hans vänner hade på oss människor, särskilt oss som bor i nordligaste Sverige? Varför tror hälften av alla som röstar på Sverigedemokraterna att det finns olika raser? Var finns lockelsen i att dela upp människorna i olika grupper? Att se på oss alla som ett vi och ett dom?

Katarina Pirak Sikku började sitt arbete med de bilder som rasbiologiska instiutet har i arkivet i Uppsala när hon skulle skapa sitt examensarbete på Konsthögskolan i Umeå.

- Jag hade tänkt att jag skulle skildra alla tomma övergivna fotbollsplaner som vi passerade när vi for från Umeå till Nordnorge berättar hon. Men henned handledare sa: Konst ska göra ont.

Katarina Pirak Sikku fick en puff att börja med att titta i de arkiv som finns i Umeå.

Hennes möten med de numrerade bilderna, de avidenfierade människorna, fick henne att söka upp olika personer som hon vet kan mycket om samernas historia.

- De berättade för mig att Herman Lundborg och de människor som han mätte och avbildade inte kunde förstå varandra. De trodde att de skulle bli fotograferade och gjorde sig fina. Men han ville inte veta vem de var. Han hade olika teorier om hur hudfärgen påverkade människors värde. Nästan alla är mycket solbrända på bilderna på grund av att de är tagna på vårvintern när personerna arbetade ute i solen . En solbränna som påverkar hur han ser på samerna.

Maja Hagerman bryter in. - Tänk att de 60 000 kronor som det rasbilogiska institutet fick av riksdagen skulle ha kunnat användas till en professur i nationalekonomi. Men så blev det inte utan 60 procent röstade för Herman Lundborgs institution.

- Här finns en intressant fråga som vi kan få svar på. Vilka var de 40 procent som röstade mot tidsandan? För så mycket vet vi att det inte röstades efter partpiskan utan att var och en röstade efter eget huvud, säger Curt Persson.

Ja, vilka förstod redan innan institutet var skapat att detta inte är vetenskap?

Katarina Pirak Sikku berättar med sina bilder om allt det som hon upptäcker. Bilder som utan åthävor visar fram de känslor som rasbiologerna har tvingat henne att bära. Viskningar som ekar och hörs som ett dån från vattnet i forsarna. Ett dån som vi bär med oss trots att uttrycket är så milt.

Sagotanten berättar

För en evighet sen läste jag sagor för denne politiker som kan bli Kanadas nästa premiärminister En post som hans far hade i 16 år från slutet på 1960-talet. Pierre Trudeau och hans son var på statsbesök  i Stockholm och längtade efter att få se Norrbotten. En resa mot midnattsolen och samernas land ordnades men sonen Justin fick inte följa med utan han fick stanna på Haga slott. Det var då jag fick hjälpa en av assistenterna med att läsa Astrid Lindgrens översatta bilderböcker när helikoptern lyfte mot Arlanda. Som tack fick jag en bilderbok om Kanada. Den står fortfarande i bokhyllan. Det är en bok fylld av otroligt vackra bilder. En skildring av det landskap där Alice Munros berättelser utspelar sig.

Där började min längtan efter att få se detta enorma land. Den har jag tyvärr inte gjort något åt.

Intressant är att konservativa politiker över hela den industrialiserade världen använder den täckta kvinnan som huvudproblem i dessa tider när vi måste förändra vårt sätt att tänka. I Kanada har den konservativa regeringen drivit ett mål i domstol efter domstol mot en kvinna som ska bli medborgare. Men juristerna ger kvinnan rätt. Det räcker om hon visar sitt ansikte för dem som ska avgöra om hon är hon och inte någonannan. Hur ofta uppstår detta problem med att en kvinna vill täcka hela sin kropp inför att hon ska bli ,medborgare? Fyra gånger. Nånsin.

Justin Trudeau, liberalerna och Thomas Mulcair från socialdemokratiska Nya demokratiska partiet frågar var Kanadas själ har försvunnit. De senaste tio åren har den konservativa regeringen sänkt skatter, infört hårda terroristlagar, skärpt invandringslagarna och den stöder en oljeledning som ska byggas från Kanada till den mexikanska golfen.

Vi får se om namnet Trudeau och en längtan efter att får leva i ett land med mer liberala lagar och fler investeringar i infrastruktur kommer att locka väljarna.

Känner ni igen er?  Fast hos oss är det tvärtom. Det ena borgliga partiet efter det andra vill fortsätta med skattesänkningar och främslingsrädsla trots de senaste 8 årens misslyckanden. Arbetsgivarorganisationer och företagsledare står bakom för att få så billig arbetskraft  som möjligt. Blir lönerna tillräckligt låga kommer ju skattebetalarna att få betala för att dessa anställda ska kunna äta och bo. Deras mantra är att antalet vita arbeten blir fler om arbetsgivarna inte behöver batala sociala avgifter. Men vad hände? Jo, de som gör jobbet hamnar inte innanför vårar sociala försäkringar, de jobbar för slavlöner. Eller så fortsätter det som innan. Nu behöver ju ingen smyga med att det kommer en städare, han skulle ju kunna få vit lön.

Vad finns det för nya tankar som skulle kunna förändra makten över arbetet? Det är aktuellt för alla som arbetar inom media. Inkomsterna från publiken minskar och antalet anställda som arbetar med journalistik blir allt färre. Hur ska vi få veta det som politiker och makthavare inte vill att vi ska få syn på?

Vi, världen och våra prylar

En sked. ja en enkel sked får tankarna att flyga och filosofiska frågor att flöda i det nya numret av tidskriften HEMSLÖJD. Det är inte ett magasin som enbart visar vackra genomarbetade ting som vi kan sitta och drömma om. Det är en mötesplats för

Tekopp i raku

frågeställningar runt design, materialism och medmänsklighet.

I årets nästsista nummer får vi läsa om hur en sked kan vara på två helt olika sätt. I en berättelse om hur två romska kvinnor i Sörmland, Aurelia Marin och systern Geta, började tillverka träskedar, på samma sätt som deras mammor gjort hemma i byn, för att ha en produkt att sälja och slippa tigga. får vi följa med dem hem. Hem till huset som växer med några betongblock varje gång kvinnorna återvänder. Hus som är helt tomma på möbler och de saker som vi tar för givna. Kvinnorna kan ta med sig runt 2 000 kronor till familjens husbygge. De pengarna räcker inte till något annat än väggar och tak. Familjerna sover på filtar och satsar allt på att huset ska bli klart. 150 skedar har kvinnorna slöjdat och sålt.

Skeden som helt nödvändig, en del av det som vi inte klarar oss utan, en huvudsak för vår överlevnad berättar Kristina Schultz om i sitt examensarbete på Konstfack. Vad behöver vi, frågar hon sig när hon tömmer familjens lägenhet och börjar om från början. Veckorna går och hon tillverkar de föremål som krävs för att kunna föda familjen och för att de ska kunna sova. Men det finns något som hon saknar. Något som inte den enkla skeden, de ojämna faten och skålarna, de låga pallarna och den breda kniven kan uppfylla. 

Saknaden efter något som hon uppfattar som vackert försvinner först när hon köper en växt som hon ställer i en egentillverkad kruka i fönstret. Kristina Schultz drar slutsatsen att vi inte kan leva utan något som vi uppfattar som skönt.

Men reportaget från romernas stuga ger oss ett helt annat svar. Är vi inte vana vid att kunna välja det som vi tycker är vackrast så är det valet inte aktuellt.

Bägge berättelserna får mig att tänka på vad det egentligen är som är viktigt. Vad som jag skulle ha svårt att leva utan och hamnar då i den tredje spännande berättelsen i Hemslöjd. Historien om det som aldrig får vara perfekt. Om de enkla teskålar som japanerna uppskattar just för att de har skavanker. De är en hjälp för att lära människor att uppfatta nyanser. Hur känns koppen i handen, vilka olika skiftningar finns i glasyren och hur tjock är keramiken? Det finns många olika upplevelser som en enkel kopp utan öra kan förmedla. Liksom detta nummer av Hemslöjd. 



HEMSLÖJD
NR 5 2015 89 kronor
utges av Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

Förvintern tar över

Igår kom sidensvansarna och käkade upp alla rönnbär och häggbär. Au revoir, ja, kom snart tillbaka från er resa söderut.

Idag är det två riktiga isande kalla grader när jag går ut med Stella till brevlådan. Bären är uppätna, löven bortblåsta och himlen ljusblå. Förvinter skulle det kunna kallas denna Nobelvecka.

Nu är det höst på riktigt i alla fall. Vernissage på Lindbergs där Linnea Henriksson ställer ut sina fina bilder. Kontrasterna mellan akvarellernas lätthet och hennes djupa oljemålningar är häftiga. Missa inte den.

I lördagskväll var vi på höstens stora evenemang på Norrbottensteatern. De sätter upp Tolvskillingsoperan. De har valt en version från 1953. Varför, undrar jag. Sen är det inte så mycket att undra över. Allt har samma styrka oavsett vad som gestaltas. Tur att både ljus, scenografi och musiken är så bra.

Linnea Henrikssons målning

Karlshäll sett från Norra hamn

På väg till teatern

Luleå sett från Karlshäll

Gnistrande kallt

Hon som var jag ramlade ur minnets arkiv

En sommar for vi runt i Bretagne, Martine och katten och jag. Om jag minns rätt är detta så långt söderut som man kan fara.

Att resa med en katt och ha en Renault 4 är som att befinna sig i en thriller, en het. Varje gång vi öppnade ett fönster så lyckades katten nästan hoppa ut. Och hon hade försvunnit för gott om hon lyckats för vi satt i köer från sju på morgonen till kvällen. Då äntligen var vi vid Mont Saint Michel. På natten körde vi mot Världens ände. Där kändes allt oändligt. Livet, kärleken och alla möjligheter. 

Den känslan vill jag ha kvar.

Ord, språk och minnen

Alla dessa prylar som fanns när vi växte upp. Alla dessa röster som var som en bakgrundsmusik. Alla dessa dofter av Salubrin, saltvattenstvål, mandelwienerbröd, malkulor och såpa. Ja allt som får oss att ryckas tillbaka till det som var. Gunga fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan vetskapen om att bara jag neg och sa tack så gick det mesta väl och den komplicerade verkligheten.

Orden som aldrig används nu när det finns andra som bättre passar i våra munnar. (Tro inte att det här är en debatt om vilka ord som borde vila i frid). Men det finns andra som liksom inte betyder något här och nu.

Vi kan njuta av strumpbyxor och slipper knäppa fast strumporna på ett livstycke, vi kan gå i våra impregnerade skor och slipper dra på oss pampuscher eller galoscher. Men skulle någon börja prata om dessa gummiskor, då far min livsgunga bakåt mot mormorsmor.

Elenora Hellström på Lundagatan. Denna dam som ensam uppfostrade sina många barn. Hon satt vid sin trampmaskin och sydde. Hon tog hand om sina barnbarn. Hon levde hela sitt liv mellan Sofia kyrka och Högalid. Hon finns bevarad på film utan ljud. Och jag kan inte minnas hur hon talade bara att alla lyssnade. Och hur nogrann hon var med allt. Det allra bästa som fanns det var när hon tog fram vevgrammofonen och vi fick lyssna till stenkakorna. Det fanns rätt många kvar tack vare att hon skötte om dem med en mjuk sammetstrasa.

Idag är denna berättelse om musik på lättkrossade stenkakor nästan obegriplig, innehållslös. Det var inte bättre när skivorna sprack och musiken fick slängas. Det är ju helt fantastiskt att vi kan lyssna på allt. Men det som är svårt nu är att välja.

Fel kan bli rätt om vi har tillit

Det finns hopp och tillit. Det är nog det som är skillnaden mellan de europeiska länder där gränserna öppnas och de där regeringarna bygger fort med hjälp av taggtråd och armèn. Verklighetens folk vill hjälpa oavsett var. Vi ser skillnaden på här och där. Men vi ser ingen skillnad på oss och dom. Först kändes allt som en elektrifierad studsande kanin. Ingen början och inget slut. Men sen öppnades ett fönster i bruset och Hans Rosling och Angela Merkel blev tydliga

 Båda två tog på sitt sätt makten över våra tankar. Angela Merkel som inte lät sig rubbas av någon av de andra stora ländernas ledare. Hon såg på oss med allvar, tog ansvar för att Tysklands 80 miljoner invånare ska ta emot 800 000 flyktingar i år.

Hans Rosling han lyckades med att visualisera hur många som är på flykt och var de finns idag. Med hjälp av några nyskördade äpplen fick vi se den lilla andel som hittills har fått stanna i Europa. Dessutom säger han högt det som alla politiker i Europa vet:  DET ÄR REGELN OM ATT FLYGBOLAG SOM TAR OMBORD PAPPERSLÖSA FÅR DRYGA BÖTER SOM SKAPAR DÖDENS HAV.
Han har ett förslag som skulle hindra fler från att dö på gummiflottar i Medelhavets vågor och stoppa utsugningen av flyktingarna. Ta bort regeln! Då skulle alla som måste fly kunna resa säkert och till vanliga kostnader för att få sina asylskäl prövade.

 Det finns hopp om att vi ska kunna klara av att ta emot den lilla del av av världens flyktingar som lyckas ta sig hit. Här uppe i norr har vi sett hur de som stiger av tåg och bussar och snabbt tar sig till Haparandabussarna. De vill till Finland. Tvärtemot våra föreställningar om hur de ser på vårt östra grannland. Kanske att statsministerns erbjudanden om att flyktingar ska får flytta in i en av hans privata bostäder får fler att känna sig välkomna.

Vad är viktigast? Det är en fråga som DN:s ledarredaktion borde ställa sig varje dag när de redigerar sina tidningssidor.

När människor samlades på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sin vilja att välkomna flyktingarna som tar sig hit så var det en grupp människor som buade ut talarna. Många som stod där och försökte lyssna till Stefan Löfven eller någon av de andra talarna fick inte höra vad de sa. Vi som såg manifestationen på teve kunde inte se vilka som betedde sig som barn. Men det gjorde Erik Helmersson. Han har talat med en ung arrangör som var där och inte hade en chans att lyssna till talarna
Hon berättade att det var människor från yttersta vänstern som störde alla talarna.

Men hur skribenten skulle kunna dra slutsatsen att alla som manifesterade sitt stöd skulle sluta med att engagera sig efter dessa barnsliga bröl det kan jag inte begripa

Fanns det inte mer allvarliga frågor att ställa sig i torsdags? Till exempel skillnaden mellan vad vi tror om andelen arbetslösa ? I en europeisk undersökning tror majoriteten att vi har en arbetslöshet på runt 20 procent när den är 8 procent. Svenskarna var med detta bäst i klassen! I alla andra europeiska länder var skillnaden mellan verklighetens höga arbetslöshetssiffror och de enormt höga siffror som medborgarna trodde var sanna mycket större.

Hur ska tilliten vinna i denna kamp om Europas värderingar när all fakta är förvrängd?

Sensommar och kulturnatt. Idag kommer känslan av att vi kan göra skillnad tillsammans vara den viktigaste.

Hetaste dagen

Drömmen om ett enda sommarbad denna sommar fick oss att fara ut till Lövskär. Här finns min favoritstrand och vår bästa restaurang i hamnen.

Hamnkrogen levererade god, mycket god Bouillabaisse, och en härligt Tarte Tatin. Men stranden med den varma sanden hade inte något badbart vatten. Trots pålandsvindar och sol i många dagar håller nätternas kyla nere temperaturen.

Fem minuter med fötterna i Bottenvikens vågor och med sand mellan tårna känns som riktig sommar. Både doften av hav och känslan av sandbotten under fötterna får mig att resa till varmare dagar.

Kanske denna dag som börjar med dagg och lite  kyliga vindar blir årets varmaste. En riktig het dag den första av de 90 som redan susat förbi.

Inte minns jag att våren var ovanligt ljum och att jag hann plantera alla krukorna redan före Valborg. Mannaminne det är kort.

Det lönar sig att förstöra andras kapital

Nu börjar de raskas tid. Den tid när varje minut som fylls med verksamhet anses värdefull och varje kvart i stillhet som slöseri. I en lägenhet på Östermalm, som bankkunderna i Nordea har betalat med sina räntor på bostadslånen, packar Christian Clausen, den avgående vd:n, ihop sina saker och räknar ihop 140 miljoner kronor som han ska få i pension. Detta trots att han var ansvarig för att Nordea inte ändrade sina rutiner för att förebygga pengatvätt. Därför kunde Telias kund Takilant från Uzbekistan öppna ett konto i Nordea och gömma 200 miljoner kronor. Pengar som Telia betalat i mutor till presidentens dotter.

Det kostade bankens ägare 50 miljoner kronor i böter. Hur många tiondelsprocent i högre ränta har det kostat bankens lånekunder? Hur många anställda har förlorat sitt jobb?

Gruvindustrin har en nedgång. Malmpriderna sjunker och då får Olof Faxander avgå från Sandviks vdstol. Han var en av de sista som Sverker Martin Lööf tillsatte under sin tid som dominerande makthavare i Industrivärlden. Olof Faxander började sin tid som vd i Sandvik med att flytta huvudkontoret till Stockholm. Han ville kunna bo i sin villa. Vad det kostade företaget vet vi inte.

Han är en av de personer som kostat svenskt näringsliv mest. Han köpte ett amerikanskt stålföretag för 80 miljarder kronor när han var vd i SSAB. Efter att SSAB lyckades sälja hälften till ett ryskt bolag fick SSAB:s ägare nöja sig med att ha 25 procent av aktievärdet kvar. (Om man utgår från det pris som de anställda fick betala för sina aktier.)

Aktien i Sandvik är 20 procent mindre värde än när han tillträdde. Olof Faxander får två årslöner med sig.( runt 30 miljoner kronor). Och aktien steg så snart nyheten om hans avgång spreds.

Undrar hur mycket varje minut av verksamhet från dessa två vdar har kostat?

Det hade nog varit bra om bägge två hade tagit minuter. Stunder när de tänkte efter. Före. Istället för att kliva in i de privatplan som tog dem till jaktslottet i Jämtland där Sverker Martin Lööf välkomnade dem till ännu en jakt, på aktieägarnas bekostnad.

På den sextionde dagen

Nu har vardagen vaknat efter sex lediga veckor. Igår var det första gången som vi såg en solnedgång sedan i våras. Då helt plötsligt kändas det att snart är det höst.

Daggen är så tung på morgonen att vi tror att det har regnat. Fåglarna har packat ihop och dragit söderut. Nu är det bara ett par kvar här vid huset.

Äppelträden är fyllda med frukt. Jag hoppas verkligen att alla kommer att överleva förra vinterns sorkattack. Men alla vinbärsbuskar, både svarta och röda har drabbats av ett virus. Inte ett enda bär. Men massor med jobb nästa helg när vi ska försöka ta bort alla buskar och sanera.

I lördags var Jinger och jag på Höslaget i Avan. Vi mötte massor med trevliga människor och hann med att tala med varandra. Nu far Jinger vidare på nya äventyr efter ett åt i Luleå.
Jag stannar här och njuter av investeringen i fårskinn från Avan.

Högst på önskelistan står nu dessa fina krukor från Avan. De var så tunga att jag får ta med bilen och köpa dem. Visst är de fina?

Den svala sommaren fortsätter och vi får glädja oss åt att jordgubbarna äntligen är mogna. De är så stora och goda, trots bristen på sol. Tänka att vi har kunnat njuta av färska gubbar i snart sextio dagar!!!

Från och med idag ska jag börja räkna dag ett. Nya tider. Och kanske mycket bättre tiden.

I Hedebybornas Sörmland

Vi har blivit med en ny teknisk pryl för att se bilder på teven och filmer från olika webbplatser. Chrome casting är också en väg bakåt till gamla teveserier. Vi har hamnat i Hedebyborna. Ja inte jag så mycket men i går följde vi i deras spår.

Åkte på gamla vägar i Sörmland och njöt av en sval sommardag. Det är härligt att upptäcka gammalt på nytt.

Om att skriva utan att kolla fakta

Idag ramlade jag över denna artikel  där Lars Berge och Svenska Dagbladet tar heder och ära av Nils Bejerot. Man kan säga att han bygger upp ett porträtt av Bejerot byggt av olika påståenden som han inte belägger. Ja, han skuldbelägger till och med Bejerot för att hans hus brändes ner av pyromaner.

Varför låter Svenska Dagbladets kulturredaktör Lisa Irenius, Lars Berge skriva vad som helst utan att källorna är säkrade?

Man kan ju alltid försöka hitta källor även om personen man beskriver har varit död sen många år.

Nils Bejerot var på sin tid den läkare som träffade flest narkomaner i Sverige. Han arbetade på häktet i Stockholm och som psykiatriker i vården. Han var medlem i olika vänsterorganisationer som vpk, clarté och socialistiska läkare. Han var aldrig medlem i det parti som var maoistiskt och kallades skp. Redan 1956 när Sovjet gick in i Ungern avslutade han sitt politiska engagemang. Istället utbildade han sig till psykiatriker och började arbeta som socialläkare i Stockholm. Han var den som först ställde diagnosen intravenös narkoman i Europa.

Han påverkade Sveriges narkotikapolitik genom att hålla tusentals kurser om hur han såg på narkotikans spridning i samhället. Han debatterade med alla som ansåg att det var bättre att narkomanerna fick fri tillgång till droger än att man jagade langarna. Men han gav sig aldrig. I mitten av 70-talet förändrades Sveriges narkotikapolitik och all beröring med narkotika blev straffbar. Straffen för grova brott höjdes och många kritiserade detta.

Under 1980-talet skrev han krönikor i Folket i Bild/Kulturfront, en tidskrift som bland annat Jan Guillou var med och drev.

Nils Bejerot ansåg i korthet att inga droger förde samhället framåt. Han berättade ofta att han mötte människor som han hade stor respekt för men som inte klarade av sina liv på grund av att de var beroende av olika droger. Han var mycket upprörd över att vissa ansåg att hasch inte var så farligt. Han visade med hjälp av FN:s forskning om droger, att samhällen där hasch, eller cannabis används dagligen, stagnerade och fick det allt svårare att försörja sina medlemmar.

Han startade föreningen  riksföreningen för ett narkotikafritt samhäller tillsammans med fackföreningsledaren Yngve Persson.

Under hela sin tid som debattör och läkare vid häktet i Stockholm, psykiatriker i Stockholm och forskare så hade han sina motståndare. Många ansåg att han inte såg missbrukarna som människor. Andra att han ville ha ett samhälle där polisen hade stor makt.

Han sa själv att han ville verka för ett samhälle där alla måddeså bra som möjligt och att var eller hur man växte upp, inte skulle stå i vägen för unga människors chans att bli vad de ville. Och de unga människor som han mötte i sitt arbete med drogmissbrukare ville han ge chansen att få ett liv som inte styrdes av drogerna.

Jag har berättat förut om hur jag kom i kontakt med de baksidor som finns med droger. En av våra kompisar som vi växte upp tillsammans med under sommarloven på Öland satt helt plötsligt i enebacken och trummade all vaken tid. Ingen förstod varför.

Men en kväll kom hans mamma och berättade att han hade varit med och spelat i ett band i Köpenhamn den senaste vintern. Där hade han och de andra kopplat av med att röka hasch. De andra hade kommit hem friska, men hennes son som var 19 år, kom med transport till Sankt Lars sjukhus i Lund. Han hade fått en psykos. Hon var helt förtvivlad eftersom att han, som hade varit den smarte sonen, som spelade schack i ungdomslandslaget och som hade högsta betyg i sin examen inte fanns kvar.. Nu talade han inte. Han jagade demoner vid trummorna och familjen väntade på att han skulle få hjälp. Hans liv var helt förstört. Två gånger var han så psykotisk att han försökte ta livet av sina föräldrar och bränna upp deras hus. Gång på gång satt han inlåst utan chans att komma vidare. Det tog tiotals år innan han mådde så bra att han kunde leva utanför psykiatrins väggar.

Hans mamma skrev en bok om hur de kämpade tillsammans med sonen för att han skulle kunna leva utan att påverkas av den svåra psykos, som tiden med haschrökningen i Köpenhamn hade orsakat. Den boken som jag naturligtvis inte har kvar, berättar bättre än alla andra, om varför vi inte ska tillåta fler droger än alkohol. En drog som är nog giftig och som orsakar nog med skador hos människor.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så många debattörer som just nu kämpar för att legalisera cannabis. Vill de tjäna pengar? Vill de att en del av alla unga människor ska slås ut? Vill de ha ett samhälle som stagnerar?

Ni som tänker på legaliseringen av cannabis i vissa amerikanska delstater kan söka på nätet och se att ingen kan påvisa att cannabis ger någon som helst god påverkan på de sjukdomar där cannabis används.

Det här blev många ord. Men ibland är det så.

Ha en fin Margaretadag.

Vilket svek

Helt plötsligt har nio dagar bara runnit iväg utan att jag har öppnat min dator. Nio dagar när vi har dammat ur massor med gömställen i huset och samlat ihop tolv kassar med trycksaker som fått nytt liv på Kupan. Det känns så luftigt i huset när dammet och alla gamla böcker fått flytta ut.

Lyxigt.

Ja, att ha en bostad som vi kan göra vad vi vill med.

Jag läser varje dag på nätet massor med annonser där unga människor söker ett hem, en plats där de kan leva sitt eget liv. Bli vuxna.

Men vi som redan har gör absolut ingenting för att bostäder byggs som alla kn efterfråga. Istället låter vi våra politiker hänvisa till en marknad ...vilket svek.

Ja, det är så stort att jag inte kan acceptera att vi andra sitter här och är tysta.

Ska alla unga människor och alla andra som måste flytta vara beroende av sina föräldrar för att kunna bo?

Bostäder som byggs ger alla vinster i världen.