Ingen ordning

Ingen ordning. Höströra. Jag vet inte vad jag ska ursäkta mig med. Idéerna om vad som ska berättas dansar i huvudet och tappar liksom takten. Jag kan inte höra om det är en långsam vals eller en rivig tango. Det finns ingen doft, ingen känsla som ger mig en ledtråd om hur det var. Orden finns. Men de är bara bokstäver. De blir ingenting. Himlen må brinna. Molnen gråta. Ingenting, inget alls ger mig en ledtråd om var jag fanns.
Nere vid älvens strand härskar tystnaden.

Ölandspumpa

Pumpor
i höstmörker
det är en sak som
vi inte kan låta bli.
De kommer till
älvens strand med
stora långtradare
från
små byar på
Öland.
Traditionen
att göra en lykta
är från
en annan ö,
Irland.
Till oss
kom den från Ica.
Vi, vid älven,
vet att till Ica
kom den från
Amerika.
Vi tycker om att ha en ny fest i höstmörkret. Rostade pumpakärnor, pepparkaksdoftande paj och massor med hemgjord lingondricka. Inte en riktig fest, men en mysig söndagskväll.

En dimmig morgon

Vintertid
klockan visar på sex,
den är bara fem.

Ullig dimma,
stickig frost.

Svart blir
grått.

Sveper in,
tar i anspråk,
fyller ut.

Värmen
hittar jag
i duschen.

Tankar om instängdhet

Jag vet inte varför denna bild från "Hela världen" en veckotidning från tidigt 50-tal retar mig på samma sätt som tvånget att täcka sin kropp och sitt huvud i olika religioner. Kanske för att denna kvinna ser så ansträngd ut, så tillrättalagd. Hon lever upp till andras förväntningar på hur hon ska le och vara.
Tidigt i morse satte jag mig och läste en lång text från the Guardian om livet i en madras på Jemens landsbygd. Det är en religiös skola dit unga kvinnor från hela världen åker för att lära sig mer om sin religion. I Jemen ett av världens fattigaste och mest konservativt religiösa länder lär man ut samma form av Islam som i Saudi Arabien.
De unga kvinnorna har nikab. De är täckta från topp till tå med svartnylontyg. Det är bara ögonen som syns. De kommer från rika länder i väst och ska, när utbildningen är färdig, återvända till sina liv i Storbrittanien, Kanada, Västeuropa och Australien. Många med en familjebakgrund från stamsamhällen i Pakistan, andra med en egen drift att söka efter en religiös frälsning.
På skolan lever de helt avskilda från män, livet utanför i den fattiga dalen och i en auktoritär kultur. Inte någon vågar fråga, om innehållet i undervisningen, för att få budskapen belysta från olika håll.
Runt omkring dem lever några av de fattigaste kvinnorna på jorden utan möjlighet till att vaccinera sina barn, få medicinsk hjälp när de behöver det eller att äta sig mätta. De får aldrig under sina liv ifrågasätta varken sin familj eller sina makar. Många lever i makens familj tillsammans med ett flertal andra hustrur.
Trots det anser de unga eleverna att kvinnorna har ett bättre liv än de. De poängterar att de fattiga unga mammorna som springer längs med stigarna har ett RENT liv.
I skolan finns det manliga lärare som får stjärnstatus när flickorna trånar genom sina svarta slöjor.
Just det att de är täckta gör att varje skymt av hud, en hand eller en blick blåses upp till enorma proportioner. En flicka sparar en burk med kaffe som den populäraste manliga läraren har hållit i med sin hand. Den är fylld av hans karisma säger hon när hon erbjuder den engelska reportern att ta emot den.
Det påminner starkt om det trams som mina släktingar berättat om inom frikyrkan. Hur kläder och auktoritära ledare förpestade livet för kvinnorna. Min hyrestant som var 80 år när jag kom till Luleå berättade gärna om hur hon gick till kyrkan i Tornedalen på 60-talet och fick lyssna till osande predikningar. Hon hade alltid en hilka på knoppen. Hennes hilka var i bomullstyg. Men i skåpet fanns en i det finaste siden. Den hade hon använt en gång. Men då hade kvinnorna vid kyrkan talat om för henne att hon var för enkel för att få ha den svarta silkeskarven på sitt huvud!
Jag blir arg på mig själv när jag blir provocerad av religiösa kvinnor med nikab, burka eller dok. Jag känner att de förhärligar de svåra outhärdliga förhållanden som kvinnorna lever under i Jemen, Afganistan eller de katolska delarna av Afrika.
Det känns så barnsligt att klä ut sig i tygsjok för att visa gud allvaret i sin tro. Jag provoceras av nunnorna i Rom som lär sig att leva efter auktoriteter som de inte får ifrågasätta. Det är som om de måste hålla i tygsjoken för att kunna hålla kvar sin tro.
Att allt det svarta och blå tyget stänger inne deras förmåga att tänka och ifrågasätta. Det är dessa starka känslor av instängdhet och förbud som gör att jag aldrig kan acceptera att någon människa gömmer sig i tygtält. Undrar om det är skräcken inför klostret i Sound of music som lever kvar.
En sak är klar det är kvinnorna som ska välja, frågan är; HAR DE NÅGOT VAL?
Ps. Artikeln finns på Library Press Display.com i The Guardians weekendbilaga. Rachel Aspden heter reportern som levde med de unga kvinnorna i Jemen.

Nya tag

Jean Sarkozy tar nya tag och går vidare. Han kan inte förstå att någon har något emot att han som presidentens son får erbjudanden om viktiga jobb. Men.. utan att klaga(enligt le Figaro) tar han nya tag...
Han förbereder sig inför framtiden.
Det är regionala val, val till parlamentet och val inom partiet. Nu har han en chans att gå vidare utan att ha smutsat ner sina händer. Alla kommentatorer är överens. Jean förstod före sin far, presidenten, att han hade sålt smöret och tappat pengarna, om han hade valt att anta erbjudandet, vd-posten i Europas största och statliga fastighetsbolag.

Halv åtta

Ljuset väcker
det snöpudrade
landskapet.
Celina skakar
av sin tass.
Dagen har
brutit ut.

På gränsen till en vinterdag

Tyst
mörkt
första snön
en kallgrad.
I ett fönster
är lampan tänd
klockan ska bli
fem.
Celina tassar fram
i skvallersnön.
Varmt kaffe,
tickandet i salen,
klockans fem slag.
Morgon.

Hoppar av

Den unge Jean Sarkozy har hoppat av. Han tar inte emot den välbetalda direktörstjänsten som pappa gav honom. Jag ska läsa mer i morgon i Libération, som använder två sidor till att avrätta presidentens son idag.

Jubileum

Ett litet.
Granne med potatisodlaren firar 1 månad.
70 små inlägg och så det här.

Fredagslunch

Halstrad lax med skaldjursbuljong smaksatt med fänkål och stjärnanis, saltrostade hasselnötter med ljummen tabbouleh. Källvatten.
Nymalet kaffe.
(jag nändes inte ta in den karamelliserade apelsinen med basilikasorbet, apelsinkräm och rostad müsli).
Vi firade att dottern kämpat sig genom höstens matteprov. Kyrkbyns kök och matsal har öppet. Här kan vi som vet äta ljuvlig mat och njuta av den härliga miljön. Inomhus sitter vi i 2000-talet, genom fönstren ser vi det gamla Luleå kring kyrkan från slutet av 1400-talet. De 400 kyrkstugorna är slutna inför vintern med fina gammaldags fönsterluckor med gammalt smide. Kyrkans tak kröns av en gyllene tupp.
En guldkant på vardagen.

Som packade sillar

Solen står i zenit och vi trängs på bussen till Grossetto. Semestern i södra Toscana är slut. Värmen dallrar liksom strängarna på den slitna basen. Tre äldre romska herrar spelar evergreens. Bussen skumpar i takt med musiken mellan tomatodlingar och hotellbyar.
Barnen skriker av skratt. Vinden från Medelhavet är het. Oset från strandrestaurangerna tjockt.
En vacker kvinna med korgen full av frukt ler och delar ut aprikoser. Vattenflaskan är ljum. Bussen stannar.
Det är minst tio stopp före järnvägsstationen. En efter en kliver passagerarna av. Det är stoppet vid den gamla stadsmuren. Hållplatsen på 1700-tals boulevarden. Busskuren vid rådhuset. Det är inte förrän vi står still vid järnvägsspåren som vi ser tecken på modernitet. Men här finns spår av funktionialism och stormarknader.
40 minuter tog det att ta sig mellan havsluft och dieselgaser, mellan papperslappar och elektroniska biljetter. På perrongen tar vi avsked till långsamhet och evighetslånga måltider. In rullar framtiden. Aircondition, muzak, häftig design och hög hastighet har tåget från norr.

Mer svartvitt

1963.
Vi är fyra flickor som nyss fyllt sex. På morgonen har vi hopsat fram till träd-gårds-mästarens hus. Det låg mitt emot Fotbollsstadion i Solna. Nu serverar Korv-Ingvar en grillad med pommes på samma plats. Vårt lekis finns inte mer. Fröknarna instruerar flickorna att leka med dockor och dockservis. Jag håller min docka upp och ner, gillar bättre att klättra i äppelträden och bygga en koja.
Ute i hallen har vi varsin krok. Det är bilder med hus, hjärtan, solar, blommor, katter, hundar och en snigel. Den kroken är min. Det beror på att jag ska komma ihåg att komma i tid.
Varje morgon sitter jag vid perstorpsbordet i köket och rör min choklad. En sked kakaopulver och tre med socker. Jag häller i tre skedar grädde och rör. Till sist fyller jag på med varmt vatten. Radion står på. Det är småbarnskvarten. Klockan är kvart över åtta och jag måste dricka upp före halv nio.
Det ska ta en kvart att gå längs med Virebergsvägen ner till lekis. Men det finns så mycket att se. Först kommer gungorna i lekparken. Sen hoppstenarna på gången. Det är lätt att närmsta vägen blir en omväg. Men jag får försöka glömma bort allt kul, bara gå rakt på.
Varje fredag måste jag hålla reda på ett kuvert. Däri ligger avgiften. En gul papperspeng. Fem kronor. Den får jag inte tappa.
Ibland har jag en krona i fickan till mjölk. Har jag tur ger fru Sondelius i kassan mig en kola innan jag springer hem. Ingenting händer i vår lilla del av Solna. Varje dag är sig lik. Jag rör chokladen, hopsar fram längs gatan och kommer försent. (Bilder av sniglar får mig att rodna, men jag kommer i tid som vuxen.)

Nyfiken i en strut

Det är kallt bland privilegierna.
Nyfikenheten driver mig att läsa "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen. Han har mött ägarna till en stor del av vår mark. Grevarna och baronerna som ärvt sina slott och herresäten utan att de har behövt dela med sig till sina syskon. Fideikommiss, den åldriga form av ägande som gör den äldste sonen till den ende arvtagaren.
Dom är inte många, men de äger en yta större än Gotland. En av familjerna äger marken runt Saltsjöbaden och hela Nackareservatet. De heter af Peterséns.
Fadern ville avsluta orättvisan att äldste sonen ärver allt. Han ändrade reglerna och skrev ett testamente. Men äldste sonen tvingade fram att han skulle få allt, drog tvisten genom domstolarna ända till regeringen. Han vräkte till och med sin mamma från herrgården.
Nu sitter hans son och hoppas på att regeringen ska ge honom rätten att ärva allt framför sina syskon. Långt från romantiken i slott och herresäten slåss de adliga familjerna för att behålla så stor makt som möjligt. Sverige är det sista landet i Europa där det är möjligt att utesluta alla döttrar från att ärva om de är födda på ett fideikommiss. af Peterséns fick ärva allt efter ett beslut av Marita Ulvskog.
Vad tänkte hon med? Vill hon också uppfostra sina barn med orättvisor för att de ska lära sig att inte vilja förändra världen? Den frågan ställer jag mig efter att ha kikat in hos de som vann när arvskatten, förmögenhetsskatten, skatten på arbetande kapital och fastighetsskatten försvann. Både socialdemokrater och vänsterpartiet tog alliansen i hand och skapade på så sätt ännu större värden att ärva för den äldste sonen.

Apelsinljus

Apelsinsol, morgonfrost, oktoberkyla. Njuter av färgerna.
De ryska äppelträden har inte tappat sina löv. Jag undrar om jag kan övertala dem att bilda knoppar.
Paschalsta! Nu är det dags.
Samla kraft och knyt ihop små blomsterknoppar som kan bli doftande blommor i juni och äpplen i augusti.
Spasiba!
Bondsyrenen vet hur man gör. Ni kan kika efter hur knopparna kommer varje höst. Det är lätt bara man lär sig. Väx upp, bli vuxna! Det är min dröm inför nästa vår.

Lisbeth Salander-kopia

Nu avslutar jag snart min läsning av Anne Rambachs andra roman. Hon berättar om Diane, en svårt traumatiserad journalist som hamnar i omöjliga situationer.
Mitt i läsningen går det upp ett ljus - det är ju en fransk Lisbeth Salander som stormar fram över sidorna. Hon tar samma risker, hotas på samma sätt av skuggor ur det förflutna och kan inte relatera till andra på ett sunt sätt.
Lisbeth är superpoppis i la belle France och har troligtvis påverkat fler än en författare. Boken som jag snart avslutar heter "doft av ondska" och handlar om en lansering av doften ENFER.
Den är elak. Mest elak mot företaget L'Oreal. Beskrivningen av ägaren till det påhittade parfymföretaget är en elak drift med ägaren till världens största skönhetsindustri. I den riktiga världen slåss arvingarna om hennes pengar. Hon ger dem till en playboy. I boken ligger ägaren till sängs och ruttnar bort ivrigt insmord med de senaste skönhetskrämerna.
Bilden är en påminnelse om att inte alla rynkor behöver smörjas bort. Än mindre skäras bort. Rynkor är vackra. Min underbara mormor hade ett ansikte, som levde, tack vare att spåren av hennes liv syntes.

Chic

Mimosamjuka bindor tar mig till Nice. Doften av de ulliga gula bollarna är lite frän. Frän eller chic är den välklädda mannekängen på bilden. Dyrbar. Tänk att alla osäkra flickor på 60-talet hade chansen att bli som hon. Säker, behaglig och eftertraktad. Det var då på den svartvita tiden när ingen kvinna var komplett utan en man. Tänk att det begränsade spektrat gäller än på 2 000-talet.

Ekiperad för bad

Det här är min bästa badbild. Jag hittade den som en insändarbild i en veckotidning från 1920-talet.
Ser ni hur fin han är med sina manschetter?
Nu när filmen om Coco Chanel är aktuell tänker jag ofta på dessa två tidiga badare på stranden i Mölle.
De visste hur man för sig i sanden med studentmössa, pärlor och hatt. De kan ha inspirerats av Chanels baddräkter i trikå, men jag tror att denna vackra nymf har stickat sin fina stass.
Tänker ofta att jag borde ta intryck av hur de förberett sin entré på stranden, när jag trippar ner till älvens vatten. Inte elegant, inte ekiperad men drabbad av en ilande längtan av att flyta i det ljuvliga mjuka vattnet från fjällen.I höstmörkret kan denna badlängtan komma över mig, men ljuset avslöjar årstiden.

Det blir jullunch i alla skolor i Luleå! Politikerna accepterade inte att barnen blev utan. Många lulebor är nu oroliga för att skolan ska tvingas spara på böcker och vikarier...

Vintertecken

Det låter annorlunda från vägen...vinterdäcken sjunger högre.
Isskrapan och sladden till motorvärmaren spelar en viktig roll.
Grannen kommer med en kubikmeter ved på en pall. Vinterstövlarna och broddarna står på parad i skohyllan.
Inte en chans att jag vågar gå upp till brevlådan för att hämta morgontidningen i tofflor.
På tvättlinan hänger mössor, vantar, sjalar och halsdukar på vädring.
I huvudet sjunger ljusa barnröster om "skidan som slinter".
Men...
Det finns ingen snö att skotta.
Vi behöver inte sanda gången. Det är inte vintertid.
Morgonljuset hinner fram.
Om en vecka är det mörkt när vi går upp och mörkt när vi kommer hem. Då längtar vi efter snöljuset.
Det är konstigt men jag känner inte samma rädsla inför kylan och mörkret. Jag väntar på en erfarenhet och tänker ut hur vi ska göra för att orka vänta till nästa årstid. Den femte. Samerna har åtta och jag har fem.
Det är rikt.

En julförberedelse

Ser ni den isklädda sjön. Det är Mjedsjön utanför Boden. Där samlades de flitiga i Månghanda för att göra julpålar. Doften från gran och en förflyttade oss lite tidigt till advent.
Jag kom förbi för att titta och äta Åsas härliga soppa till lunch. Vid bordet undrade många om hur det ska gå med julmaten. Den har tagits bort från alla skolor i Luleå på grund av att pengarna inte räcker till.
Elevernas jullunch kostar 200 000 kronor, skolbudgeten är på 1 400 000 000 kronor. Vi får se vad som händer. Kalle Petersen, kommunalråd , s, tänker inte ha någon jullunch för politikerna om barnen blir utan. Jag gissar att skolmåltidschefen tog till jullunchen och strök den från menyn, för att berätta för alla, att maten kostar 30 procent mer nu än när budgeten klubbades.
Här i morgonmörkret med tända ljus känns december inte långt borta.

Rosa kvarten

Det är overkligt att färgerna hinner förändras så fort. Bara några minuter efter de blå var hela det frostiga landskapet rosa. De 40 svanarna satt kvar vid älven och debatterade.

Mina blå minuter

Idag var det bara tre blå minuter. Men minst 40 svanar som sjöng morgonens lov.

Ljus

Jag känner ofta en längtan efter ljus.
Ljuslängtan.
Jag blir ofta lycklig av ljus.
Ljuslycklig.
På natten en stjärna, månen och en ensam lykta vid vägen. På sommaren ruset när ljuset aldrig tar slut. På vintern när det vita ljussätter den mörka skogen. Idag när höstsolen speglas i älven. Strålarna som leker i det mörka vattnet. Det blå.
Löven känns inte vissna, luften är frisk, inte rå.
Ljusmys.

Om att definiera sig själv

Vem är du? Var kommer du ifrån? Vem vill du vara?
Det hänger en lapp på anslagstavlan där en person säljer en mamma i mycket bra skick. Behövs hon inte mer?
Det är hon som är vår säkra förälder. Det vet alla som sökt efter varför en sjukdom finns i släkten. Efterforskningar kan leda till att du får veta att din biologiska morfar är en person som du inte känner.
Efter undersökningar är tesen att vart femte barn inte vet vem som är deras far. En orsak är att i vissa kulturer, på vissa platser och inom vissa samhällen är det viktigaste att ett äktenskap leder till ett nytt släktled.
Kunskapen om att män inte var fertila kom sent. Men kvinnorna i bondesamhället visste. De löste problemet på sitt eget sätt. Vårt ursprung på fädernet är inte alltid så enkelt. Men spelar det någon roll?
Vi är vi och det är vi som vet vilka vi är. Det här skrev Eyvind Johnson mycket om. Han var son till ett par som vandrade upp längs med järnvägen. De arbetade som rallare och kocka när den norra stambanan byggdes. Tidigt tvingades han leva som fosterbarn när fadern blev sjuk. Han började arbeta direkt efter sex års skolgång och tog tåget söderut. I sitt författarskap har han undersökt vad som gör en människa. Han hittade inget som talar för att platsen har betydelse, annat än som en startpunkt på en resa mot mognad. Erfarenheten ligger i människor du möter, hur samhället är konstrurerat och vad du gör. Han såg sig som en människa, en europé , en person som stred för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Grinden till barndomen

Överallt finns det en grind som kan öppnas till barndomen. En doft, en sång, ett ljud eller en kvarglömd knapp. Vår hjärna är helt fantastisk som har alla dessa vindlande stigar bakåt i tiden. Stanken från en orenad Amazon sticker i din näsa och du får kliva på i tidshissen. Creedence clearwater revival hörs genom ett fönster och du får trycka på knappen till 1971. Tjutet från tunnelbanan skär i öronen på samma sätt som i Paris metro när du tågluffade 1975. Det är bara att följa med i minnets hiss. Du trampar på den fina knappen i emalj och undrar hur den hamnade på golvet. Det ovanliga mönstret får dig att minnas resan till Wien en vårdag 1977.
Varje lager med flagnande färg på grinden till vårt förflutna har en egen struktur. Vissa nyanser har flagnat, vissa ytor är tomma, men det är mycket som har stannat kvar. Resorna till stranden i en blänkande Amazon, den första kön till diskot i sjuan, oron över att missa tåget till alperna och jätteprtionerna med mjukglass på den fina glassbaren i Wien.

Skolmogen

Den största undersökningen av utbildningssystemet i Storbrittanien är klar. Den slår fast att idéer om att återgå till betyg från första klass, omdömen i förskolan och mer teori, mindre praktik inte leder till bättre resultat i skolan.
Den poängterar att skolgång före sex års ålder är förödande för eleverna. Att alla har behov av ämnen som bild, musik, idrott och historia. Att all betygssättning leder till att eleverna lär sig mindre. De lär sig att plocka ut vad som kommer på nästa prov, men de får inga kunskaper. Undersökningen visar också att all form av kvarsittning snarare förvärrar situationen för de elever som inte klarar av sin skolgång. Dessutom visar forskarna att det inte är antalet timmar i skolan som ger resultat, utan hur man undervisar. De vill ta bort all undervisning på lördagar.
Vilka slutsatser drar den engelska regeringen av denna stora undersökning av skolan?
Jo, barnen ska börja skolan när de är 4 år. Det ska införas fler betyg. Och varje skola ska betygsättas. Alla dessa förändringar kommer att leda till att färre elever lyckas i skolan och de som går ut kommer att ha snävare och ytligare kunskaper.
Alla inom undervisningsväsendet, skolor, universitet, lärare, skolledare och föräldragrupper vill att skolan ska förändras åt motsatt håll.
De vill ha en skola för alla sexåringar som har öppet fem dagar i veckan. En skola med både matte, engelska och kreativa ämnen.
Hur vill vi att vår skola ska vara i framtiden?
Ska vi ta hänsyn till de forskningsresultat som finns?
Ska Kalle, Pelle och Oskar kliva ut ur skolan med kunskap i bagaget?

Om minnen

Det är inte den svarta kattan Celina, som tassar omkring tidigt på morgonen i djupa mörkret, det bara låter så. Det är det första isande kalla höstregnet som dunkar mot fönstret. Tittar ut genom regndropparna och ser allt som jag glömt ute.
Fyra ihopfällbara solstolar som stått och torkat mot söderväggen och den gamla gräsklipparen. De står där ute i de sista plusgraderna som ett minne över sommaren som försvann. Det är lite som när fans tar sin idol i handen och låter bli att tvätta sig. Plockar jag in allt, så fanns inte sommaren. Ännu är det fem plusgrader och vi har inte sett någon snö.
Idag är det 127 år sedan Emil Kristoffer föddes på gården i Dalby. Han växte upp på sin pappas gästgiveri. Läste till jurist i Lund. Klev på tåget till Stockholm där han träffade Görel Elisabeth. Hon kom från Falun med sin mamma och syster. De blev mina farföräldrar. Emil Kristoffer levde i 94 år, Görel Elisabeth levde i 73 år.
En svart regnig morgon lever de fortfarande i mitt minne. Farfar sträng och reslig i sin hårda stol, farmor som ilade runt och arbetade hela tiden. En film i mitt huvud som visar en förgången och förlegad tid. En av de sista gångerna vi träffades, farfar och jag, sa han beklagande att: Inget är som när jag kom till Stockholm. Jag bodde i korsningen mellan Sveavägen/Kungsgatan i ett tvåvånings trähus. Det var en småstad, alla kände varandra.
Det var en lång parentes om minnen och ursprung.

Romantik

Caspar David Friedrich kunde inte ha målat dagens vy bättre. Romantiken strålar från hösthimlen. Gå in på Nationalmuseums hemsida, eller på rikt som barnen säger, och se hur han såg på hösten.

Klimatsmart

Skuggan från spetsgardinernas mönster,
gömmer årens slitage.
Nu kallas det vintage.
Det som slitits genom åren,
det som sparats i garderoben:
Röda korset
Myrorna
Återvinningen
Omtankens varumärken.

Om svartvita föreställningar

Allt är nytvättat. Luften är fylld med syre från nattdimman. Hela landskapet strålar i den gyllene morgonsolen. Älven ligger som ett silvergolv redo för de sista svanarnas avfärd. Allt är stilla när skolbarnen trampar på sina cyklar till skolan denna ljusa oktobermorgon.
Här är jag hundra kilometer från polcirkeln och livet är helt vanligt. Det är inte alls som i de där svartvita filmerna vi såg i skolan på 1960-talet. Minns ni filmen om Kyrkbyn och backsvalorna? Alla dessa tjattrande små minisvalor som sitter i jordvallen vid kyrkan från 1400-talet. Tusentals backsvalor som matar sina ungar med nykläckta mygg. Och runt kyrkan syns omålade stugor.
Jag var tio år och var säker på att det var så fattigt i Luleå att ingen hade råd med att måla husen. Det var så fattigt att ingenting störde backsvalorna för ingen människa hade råd med bil.
Skulle någon ha sagt att i det här huset bor jag utan el och vatten; var det så alla levde.
Men det trodde inte bara jag. 1962 vandrar Eyvind Johnson runt i byn där denna gård fanns. Han ser samma brist på modernitet som han mer än 40 år tidigare reste ifrån. Hans anteckningar publiceras i STFs skrift året efter.
Fördomarna om livet bortom storstaden blir inte mindre av att så få av de som har makten att skildra vår samtid tar sig bort från kvarteren runt Mariatorget.
Det är inte bara livet i Norrbotten som ligger i skugga, mediaskugga, ännu färre skildrar livet i de kommuner som finns runt huvudstaden. På Ekerö, 5 kilometer från Brommaplan, finns inte en enda journalist som berättar om vad som händer där.
Ingen har tagit chansen att berätta Ekeröbornas historia och liv sedan 1984. Den enda plätt som ständigt skildras av alla medier är vår kungs bostad, Drottningholm. Men vad händer, hur lever de övriga 29 000 i kommunen vid Mälaren?

Svartvitt

För 25 år sedan var jag en ung journalist på reportage i Paris. Mitterand var president. Hoppet om att han skulle kunna förändra livet för de 23 procent av fransmännen som fick välja mellan mat eller bostad hade försvunnit. Francois Mitterand gled fram i enmansprocessioner, vid Elysséepalatset och nere i Les Landes.
Vid Gare du Nord satt grupper med barn och unga kvinnor och tiggde. I massmedia sas det att de var kidnappade i Jugoslavien av romer. De var i alla fall fattiga och tvingade att få fram pengar.
Idag finns 3 000 hemlösa i Stockholm. Runt 40 i Luleå.
Minns du den första gången som du förstod att det finns många, många hemlösa här?
Jag förstod det 1991 när jag drog barnvagnen genom Humlegården. Där låg det många olika människor och sov en vanlig sommardag.
De psykiatriska klinikerna stängde sina avdelningar, men ingen planerade för att ta emot alla människor som formats av sjukhusrutinerna. Det var som i Paris antingen mat eller bostad, för sjukpensionen räckte inte långt..
Jag som gått omkring och tänkt att det inte var möjligt att vi i Sverige skulle kunna acceptera, att det finns människor utan hem, har fått vänja mig vid att det finns många som arbetar med hemlösa, men nästan ingen som arbetar för att de ska kunna ha ett eget hem.
Vill vi att människor som fallit genom alla skyddsnät ska tigga ute på sta'n? Vill vi att det ska finnas människor som har det så dåligt, att de finns som en påminnelse på gator och torg, för att vi ska akta oss att bli som dem? Jag vill i alla fall inte det. Jag är säker på att vi har råd att lösa de bostadslösas problem.
Det är vad jag vill.

Ommöblerat

Idag har min fina dotter hjälpt mig med html-koden och möblerat om min blogg. Hon kunde inte förstå hur jag kan vara så långsam. För att underlätta hämtade hon ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus. Det är hon som har valt och visat hur man gör. Jag har en hjärna som är proppfull av råd och tips. Det ryms inte mycket mer. Men fint blev resultatet.

Makten skaver och gnisslar

Det är på riktigt! C'est vrai. Igår när tidningarna i Paris avslöjade att republikens president Nicolas Sarkozy hade förlänat sin 23-årige son, Jean, ett toppjobb, styrelseordförande och vd för fastighetsbolaget la Defence,(-det största kontorsområdet i Europa), stod han och föreläste på ett gymnasium om vikten av att arbeta hårt.
Det var en repris på vår kungs "stekta sparvar- tal." "Ni som räknar med att lyckas i Frankrike, behöver inte vara född rik eller med kontakter, numera krävs det att ni arbetar hårt och klarar av er examen. Det är detta som ska ge er ett rikt liv."
Jean Sarkozy, hans juridikstuderade son, beklagade sig i radions nyhetsprogram och sa: "Det är bara för att jag heter Sarkozy som folk klagar på att jag har fått ett bra jobb."
Varken far eller son erkänner på något sätt att nepotism är orsaken till den omstridda utnämningen.
Men i parlamentet gnisslar det.
En anonym ledamot (partikamrat med Sarkozy) säger sig känna att en chockvåg drar genom kammaren. Inom utrikesförvaltningen skakar man på huvudet och viskar anonymt om svårigheterna att kunna stoppa korruption i Afrika när presidenten beter sig som en diktator.
Det är inte nytt vatten som rinner under broarna i Paris. Det är samma grumliga gråa sörja som alltid.
När jag var där för länge sen hade jag en bekant som fick betalt som vaktmästare på ett ministerium. Han sa att han ärvt posten av sin far, ( men jag vet inte om det var sant), och att han hyrde ut arbetsuppgifterna till en ung grabb som fick halva lönen. Den andra halvan behöll han. Har inget hänt?
Le Figaro, som står nära presidenten, har inget om denna kris på första sidan. Toppnyheten är att den nya parisiskan personifieras av Inés de la Fressange. Det är som om makten hoppas på, att ingen ser eller hör det som de vill glömma. Att nästa solnedgång ska sudda ut maktfullkomlighet och missgrepp från väljarnas minne.

Om att jobba vid sidan om

Ibland stöter jag på unga kvinnor som liksom skäms. Skäms för att de har ett arbete. De arbetar åtta timmar om dagen, men de talar aldrig om den delen av sitt liv. De låtsas att de sköter jobbet med vänsterhanden för att leva upp till drömmen om en hemmamamma.( 4 M vilket ord!)
När de berättar så talar de om att de lagar mat, bakar, städar, samlar ihop barnens kläder, tränar, renoverar, samlas på kafé och sköter om sitt utseende.
Aldrig ett ljud om jobbet, ekonomi, vidareutbildning eller drömmar om framtiden.
Jag undrar så om de ska orka leva upp till sin drömbild.
Min erfarenhet är att bullarna får köpas så länge barn och jobb ska pusslas ihop.
Nu när barnen står på egna ben och det finns andrum då skulle jag kunna bli en bullmamma. Det är roligt att baka och sinnligt med den jäsande degen. Idag blev det bullar av den gamla mjölken och en kvarglömd bit marsipan. Men det är fortfarande ett undantag, som doftar i hela huset.

Blå tankar

När klockan hade hunnit bli halv sju gick jag ut och andades. Nattens kyla fanns kvar i luften. Ljuset som målade landskapet blått stannade i fem minuter.
Då hade jag läst om politiker i hela Europa som gör allt för att vi ska förakta dem, och deras ämbete. De kämpar hårt!
Gordon Brown i London som idag ska betala tillbaka 150 000 kronor som han har fått av skattebetalarna. Han är en av många parlamentsledamöter som genom deras uråldriga ersättningsystem krävt pengar som de inte har rätt till.
Istället för att förändra reglerna, och ta en debatt om hur mycket en ledamot ska ha för sitt politiska arbete, har de brittiska politikerna plockat ut kostnadsersättningar. Grumliga krav med kvitton på vad som helst har kommit in till parlamentet varje år. Allt har gömts av en sekretesslag som togs bort i år. Nu får britterna se hur politiker har trixat i alla år för att få ut pengar av dem.
I Paris har Nicolas Sarkozy satsat än mer på sin son. Nu frågar sig de flesta fransmän om det räcker med att födas som son till den sittande presidenten för att utses till olika välbetalda poster i staten och politiken.
Sist men inte minst har TV4 avslöjat att våra riksdagsledamöter inte tar tjänstledigt när de arbetar med annat.
Socialdemokraten Thomas Bodström arbetar som advokat och sitter i rätten samtidigt som han får arvode från skattebetalarna. Hans lön från oss är 55 000 kronor i månaden i rätten tjänar han runt 9 000 kronor per dag.
Andra är hemma med hunden eller sjuka. Gemensamt är att de ser till att de inte får avdrag på arvodet. Inte nog med att de bryter mot de regler som de skapat själva, de urholkar vår tilltro till riksdagen.
De stjäl inte pengar de förminskar demokratin.
Varför kan inte dessa politiker hålla sina tassar från honungsburken? Varför anser de att de har rätten att smutsa ner sitt ämbete som folkvald?
På ett ögonblick förstör de vad människor byggt upp under 120 år. Varför ber de om vårt förakt?

Inga plusgrader

Idag är den första dagen när solen inte lyckas värma upp luften till plusgrader. Isen har lagt sig på ån. De sista fåglarna for mot söder.
Det är tyst.

Älven berättar

Jag halkar till på frosten där den täcker stenarna vid stranden. Stannar till och lugnar ner mig. Ramlar ner i en tidstunnel där jag står och håller balansen. Tänker på att den unge Carl Linneus har trampat på samma strand en gång. Han flanerade här och sökte efter grödor som skulle kunna ge inkomster till kronan. I sin dagbok från den 25 juni 1732 berättar han om resan mellan Luleå Gammelstad och fjällen. Texten, ( som är på bilden), handlar om hur han hittar den lilla sylörten i vattnet. Han ser Ängskovall och drar slutsatsen att den gula färgen från blombladen ger ett gulare smör. På så sätt skulle den vedartade växten få ett värde. Det gulaste smöret gav det högsta priset.
Dagboken visar att studenten från Uppsala var på kolonialiseringsuppdrag, inte en romantisk upptäcksfärd. Kungen betalade resan, uppdraget var att hitta rikedomar. Anteckningarna börjar i Tönnebro, hela vägen upp till Torneå hittar han olika grödor, hantverk och vid Luleälvens strand en bit malm.
Språket är friskt och teckningarna underbara. Den unge Carl är en god reskamrat när jag strosar här uppe och vill veta mer. Han ger mig lust att upptäcka; livet, litteraturen och naturen. Han har gett mig en blick. Den använder jag ofta.
(tyget har jag skapat som ett minne av hans besök i byn)

Ett jubileum

Det är trettio år sedan Guillaume, Thomas och jag satt i pariserhjulet. Då på den svartvita tiden läste Monsieur och Madame Bouhours om en ny svensk lag i le Monde som de trodde var un poisson d'avril, ett aprilskämt.
Idag påminde en notis i DN om hur länge sen det var. 1979.
Lagen om förbud att aga barn.
Självklar. Aldrig ifrågasatt. En grundsten i ett demokratiskt samhälle.
Men...
När vi kom hem från pariserturen så hade tre par, vänner till familjen samlats på rue Ledion. Alla talade högt och upprört. Deras ord spottades ut med en hastighet som gjorde det nästan omöjligt för mig att förstå vad de sa. Till slut begrep jag. De tokiga svenskarna hade förbjudit alla föräldrar att näpsa sina barn.
Vad skulle det bli för ett samhälle när alla barn skulle kunna göra fel utan att få en smäll i rumpan eller en örfil. Skulle alla vuxna tvingas se på hur barnen smutsade ner sig och slog sönder saker utan att kunna tillrättavisa dem med en smäll.
Till slut höjde jag rösten och sa: Arrêtez, s'il vous plaît!!! Förstår ni inte att inga barn mår bra att ha en åttaarmad piska som hotar i hörnet, en rädsla för att ramla i parken eller en oro för vad som ska hända när de tappat sin vante.
Det var som att hälla bensin över glöden. Brasan tog sig och diskussionen pågick hela kvällen. Alla vuxna fransmän som var i rummet var överens; barn behöver en smäll. Annars blir de inte människor.
Den ende som sa emot i slutet av kvällen, efter många glas Alsacevin, var morfar från Strassbourg. Han, som alltid tog mig i försvar,( hänvisade till att vi var lutheraner bland alla papister och måste hålla ihop) , avslutade kvällen med att lugnt säga till de andra att de nog aldrig skulle vilja få en örfil.

Trevlig läsning

Nu har jag läst. Läst om läsning. Jag har fått möta Johanna L från Luleå som älskar litteratur som utspelar sig på skolor i New England. (kan det vara klimatet och kylan...)
Varje gång någon av de fem bokhororna berättar om sitt läsande finns det en tråd till hur de upptäckte boken.
Så är det. Om ingen styr och ställer så blir många fler berättelser lästa under livet. Och läsandet blir ständigt pågående. Under mitt läsande liv har jag läst allt från Bröderna Grimm upplöst i tårar till fåniga Lottaböcker. Poesi som berört mig, deckare med stereotypa hjältar och stora berättelser som ger världen ett sammanhang. Trots det kan jag inte låta bli att traggla mig igenom de kyrilliska bokstäverna på lågprissåpan när jag sitter på toa. Orden som bilder lockar. Den enda gång min hjärna sa stopp, det var när jag började på Konstskolan. Då fick min bok ligga vid sängen och vänta. Det tog ett år innan hjärnan kunde ta in både bilden och språket.

Celina tvekar

Hon talar högt varje morgon.
Maten den ska i skålen. Nu.
Dörren den ska vara öppen. Nu.
Hon talar högt om kylig sten.
Prasslar fram mot äventyr.
Hon talar högt.

Minus åtta grader

Klockan är fem.
En stjärna syns i öster.
Frosten knastrar i gräset.
Kylan bränns.

Bokfest i Norra hamnen

Laponia, Kungsholm och restaurang BBQ, tre båtar och vårt teaterhus. På andra sidan hamnen där jag står och tittar ut på hösten finns Kulturens hus. Idag har vi samlats för att hylla konsten och boken. I konsthallen finns verk av Anna Odell, Pecka Söderberg och Lina Ekdahl, och många lokala konstnärer.
Alla dessa vernissager krockar med uppläsningar och uppträdanden av dem som har ordet i sin hand.
Jag väljer att lyssna. Ella Jonsson min vän från Skapande svenska läser ur sin roman om Lydia. Varje gång som hon läser skapar hon nya bilder i min hjärna.
Ulrika Vallgårda ger oss sin poesi. Och i en sal vid sidan om får vi som vill möta Johanna Lindbäck, lärare, författare och en av Bokhororna.
Högst upp finns min käre make med sina böcker utgivna av Trafiknostalgiska förlaget. Vid sidan om har jag en liten del av mina emaljer. Här är det lugnare. Vi hinner ställa oss och titta på utsikten, dricka kaffe och lyssna till alla fina berättelser som hörs från scenen. När solen börjar dra mot väster och sorlet tystnar rullar vi mot älvens strand. Mätta.

Morgonmörker

Kravlöst tassar jag omkring i huset. Tänder några ljus och slår på radion. Rösten i naturmorgon trampar omkring i 15 centimeter snö. Han ropar sprudlande ; ÄNTLIGEN har den kommit. Nu är det slut med mörkret.
Jag är lättad över att han inte är närmare. Det är 20 mil till avtrycken från hans fötter i snön. Men bara tre mil till den första snödrivan.
Det fick jag veta när tåget från Göteborg rullade in på byns järnvägsstation. Vagnarna var fulla med människor. Snön hade stoppat Stockholmståget i Älvsbyn så nu var det passagerare från två tåg söderifrån som samsades i sovtåget. Alla på väg till Bok och Bild i Luleå.
På bron hänger murgrönan kvar. Nu har den klarat av sju vinternätter. Långt därborta i öster speglar sig morgonsolen i sjukhusets glastak. Hela huset lyser gyllene. Ger mig en illusion att värmen lägrar sig i byn.
Jag tar på mig stövlar, mössa och vantar innan jag vandrar ner till älven.

Till lykke för freden

Jag vill bara gratulera det amerikanska folket som tillsammans med sin president får Nobels fredspris. Jag tror att den norska nobelkommitéen har minst en räv bakom örat när de så tidigt i Obamas presidentskap ger honom priset. Det är hoppfullt.

Elastisk etik II

I morse när jag slog på datorn hamnade jag på Libération,(ingår i kommunens abonnemang av pdf-tidningar). Ville läsa en fransk syn på Herta Müller- men hamnade i ett fyrsidigt reportage om den franske kulturministern Frédéric Mitterand.
Han är anklagad både från yttersta högern och vänstern för att vara pedofil.
Bakgrunden är att han gett ut sina memoarer som avslöjar hur han på ett vidrigt sätt köper sex av unga pojkar. Boken kom 2005, men det är först idag som Jean Marie Le Pens dotter, Martine Le Pen har läst den. Hon har nu dragit igång en strid om ministerns heder.
(F Mitterand är samme minister som försvarar Roman Polansky, regissören som greps i Zürich, anklagad för sexuella övergrepp på en 13 årig flicka. Brottet utspelade sig i USA för 30 år sedan.)
Frédéric Mitterand skäms inte alls. Han framhåller iställer hur stor upplaga hans bok har och vilka kvalitéer den har! Läs mer på Finistere, Bodil Malmstens blogg, där hon berättar om en tv-intervju.
Jag tror inte att Lena Adelsohn hade suttit kvar på sin post en enda dag efter liknande anklagelser, om hon som den franske kulturministern hade publicerat en liknande smörja.
Men tipset är att ingenting kan störta en kompis, till den sittande presidenten, från taburetten.
Jag vet inte vad som är sant eller inte. Men jag har många gånger haft lust att sticka en vass stoppnål i självuppfyllda franska politiker. Det började när jag på den svartvita tiden skulle intervjua en inrikespolitiker och skrev ett brev åtta veckor innan min resa till Paris. Svaret kom många, många månader senare trots att ambassaden skickat med ett introduktionsbrev.
I svaret beklagade den förre politikern att han inte kunde träffa mig inom de närmsta åren för att han var så upptagen... Jag hittade andra spännande personer att intervjua, men mötte också många uppblåsta politikerballonger som jag ville sticka hål på.
Det är när jag läser om franska elitpolitiker som jag kan begripa att franska människor vänder sig till Martine Le Pen och hennes parti Front National. Elitisterna fjärmar människor från de vanliga partierna.

Myrtilles au zest de citron

Hamnade i frysen. Oj, vilken röra. Räddade fjolårets blåbär från att frystorkas längst ner på botten. Nu har jag två burkar fyllda med sensommarsmak.

Blåbärsmarmelad med rivet citronskal.

500 gram blåbär
rivet skal från en citron
500 gram syltsocker.

Rör ihop allt i en kastrull låt koka i tio minuter. Skumma. Förvaras i glasburkar. Enkelt!

Kanske en blinkning till Annika Wennströms och Eva Swedenmarks bärböcker! Jag njuter av när de kommer till recepten. De förhöjer och förnöjer läsandet.

I natt har klockan stannat

Jag borde inte bry mig men jag kan inte låta bli.
Igår läste jag Svd och hamnade i en artikel om hur synd det är om medicinstudenterna, som måste vänta på sina praktikplatser, om de vill stanna i Stockholm.
Då flög mina tankar över vägen. Här i huset på bilden bodde Hauke och Lise. Han en ung medicinstudent från Hamburg, hon en ung lärare från Alsace. De flyttade hit för att:
-Jag är så lycklig som har fått chansen att göra min praktik på ett sjukhus som låter mig ta ansvar och göra saker, som Hauke sa.
Lise var först inte lika förtjust. Hon hade utbildat sig ett extra år för att kunna lära ut franska som främmande språk. Högsta betyg i allt och energi till tusen. Hon fick inte vara lärare här. Trots den enorma bristen på lärare i franska. Men efter två intensiva månader så satt svenskan och då började hon sitt jobb på arbetsförmedlingens utlandsavdelning.
- Jag har de bästa arbetskamraterna på jorden, ropade hon till mig när vi möttes.
De två tog som en självklarhet att Hauke skulle ta chansen att uppleva något nytt när det var svårt att få praktik i Hamburg, ja i hela Tyskland.
De trivdes och tog hit många kollegor. Varje år kom nya tyska läkarpraktikanter. Men sen var det slut. Landstingets urusla personalpolitik drev de två bort från Sverige. Idag bor de några kilometer från Alsace i Tyskland.
Hur var det nu med medicinstudenterna i Stockholm? Enligt reportern som inte ens ifrågasatte tesen om att alla hade rätt att praktisera i huvudstaden " kunde ingen begära att de skulle göra praktik i 18-21 månader någon annanstans." Istället för att se flytten som en möjlighet.
Kommer ni ihåg Uppdrag gransknings program om läkarbristen?
I ett avsnitt får läkarstudenterna på Karolinska institutet i Stockholm räcka upp handen om de inte ska jobba efter den sista tentan. De får sen berätta varför de inte ska arbeta trots den stora bristen på läkare. Samtliga svarar att de kommer att gå och vänta på att få en praktikplats i Stockholm, hellre än att ta en utanför länet.
Tänk om ungdomar som bor här uppe skulle svara samma sak när de vill stanna nära familjen. De skulle bli stämplade som arbetsovilliga och bakåtsträvande. Varför gör vi skillnad?

La lune

Klockan är snart halv sju på morgonen och månen syns ännu i väster. "Hon är min favorit. "
Tillsammans med Kusmi thé, miel aux fleurs, pain de mie, Jane Birkin som sjunger Elise och inspiration från Evas värld och Jenny Lindgren bygger jag min egen lilla franska kokong. Här kan jag vila från alla måsten som står på rad och slåss om första plats i kön.
Efter femton minuter öppnar jag en dörr till min imaginära koja och då strömmar morgonens tips om nästa nobelpristagare ut ur radion. Jag har läst namn på namn, nu hör jag om ännu fler författarskap. Längar efter en pristagare som öppnar världen med sitt språk. Wislawa Szymborska lärde jag känna genom svenska akademins val. Hon ger mig språkglädje. Jag hoppas på ett lika spännande val idag.

Nakna

Nu är det klart.
Nu har dom strippat.
Alla björkar sträcker upp sina umbrafärgade grenar mot den smutsgrå himlen och de är nakna. Stormen skalade av de gulnande bladen och de iskalla kristallerna piskade träden i natt. Nu börjar snöväntan. Doften av kyla hänger i luften och jag kurar framför kaminen.
Nu är det de tre v:na som gäller; vedeld, värmeljus och vetebullsbak.

En debutant

Det har runnit mycket vatten under broarna i Paris sedan den unga Simone de Beauvoir gav ut sin första bok, Den inbjudna. Varför har någon översatt den nu?
Då för 70 år sedan var berättelsen om ett "ménage á trois" en revolution. Idag är temat lika överspelat som en telefaxmaskin. Viktig när den kom, men urmodig idag.
Berättelsen blir nästan obegriplig för oss som inte lever under katolisimens dubbelmoral och borgarklassens elastiska etik.
Jag högaktar Simone de Beauvoir, hennes mod att ifrågasätta alla de regler som styrde kvinnans och människans liv, fram till 1970-talet. Hon skakade om alla auktoriteter när hon tänkte högt:
"Vi föds till människor och formas till kvinnor".
Det är antagligen den mest revolutionära tanke som formulerats efter andra världskriget.
Hon tar sats i den franska föreställningen om att alla barn föds tomma, att de ska fyllas med medborgaranda, franskhet, kunskap och könstillhörighet. Det är statens skyldighet att påbörja danandet av barnet så snart som möjligt.
( Nicolas Sarkozy vill att barnen ska ha skolplikt från det skolår som de är torra. Staten måste skynda sig att stoppa i rätt kunskaper i småbarnen innan någon annan proppar i tvååringarna med fel övertygelser. Nu börjar de flesta när de är 3-4 år i en förberedande skola. I framtiden ser monsieur le Président hur ungdomar fyllda till bredden med kunskap lämnar skolan efter 15 år. Då ska de vara förberedda för den hårda konkurrensen på världsmarknaden. Men han vill inte förändra det urmodiga skolsystemet. Idag går mindre än 30 procent av en årskull ur gymnasiet med betyg som ger dem rätt att studera på universitet och högskola.)
En fördel med detta tankegods är att, alla som kommer till la belle France, kan fyllas på samma sätt, och då bli fransmän oberoende av ursprung,( i alla fall i teorin).
Det finns en botten i allt franskt tänkande som jag inte kan ta till mig; la gloire. Deras opåverkbara känsla av att allt som är franskt överglänser resten av mänsklighetens ansträngningar. Då är jag glad att jag är den andre - den som är en främling.
Bilden gjorde jag till 100 årsminnet av Simone de Beauvoirs födelse.

Värme

Det är härligt att ta i ull. Ullen värmer händerna både när jag tovar och när jag stickar. Ett bra tips en sval dag är att ta med en stickning ut. Då håller sig händerna varma och värmen sprider sig i hela kroppen.
Bilden är en del av mitt tovade sittunderlägg. Lätt att ta med sig och värmande för alla rumpor.
Jag undrar ganska ofta varför textila verk har så låg status. Senast undrade en recensent om en textilkonstnär inte kunde bestämma sig -var hon konstnär eller hantverkare?
Tänk om han frågat en manlig träskulptör samma sak. Vilket ramaskri.
Jag älskar textila spår efter våra anmödrar. Min farmors ängladuk till advent, min svärmors tomtar till jul, "Gud som haver barnen kär-trycket" på julaftons morgon. Året runt påminns vi om alla kvinnors flinka fingrar. Vilken kraft.
Min kära mormor har en egen låda i min byrå. Virkade stjärnor samsas med broderade blåklint. Mormors ögon var fyllda med lycka varje gång hon avslutat ett arbete.
När jag bodde i Sundbyberg slogs jag med pälsängrarna om mitt fina överkast med hundratals vita virkade blommor.
Jag förlorade. Mormors möda försvann.
Nu satsar jag på återupplivning. Det finns oändligt många möjligheter att återanvända mina textila skatter.

Ljuslängtan

Ibland när man bor långt från ekvatorn finns ett sug efter ljus som knappt den bleka höstsolen kan mätta. Det är som om jag befinner mig mellan två höga hus som skuggar. Då är det tur att det finns en vacker silverfärgad älv som förstärker. Solen kom efter tandläkarbesöket och nu har dagen vaknat.
På bilden syns mitt favorithus alla kategorier. Varmt gult med vindskupor. Det finns på Rådmansgatan ett kvarter från Sveavägen. Nära Sibirien.

Dubbel nytta

Hösten stormar och björkarna kläs av. I morse fanns det inte ens en blå minut. Asfalten blänker och ljuset sparar sig till en annan dag. Det är som om denna dag inte kommer att vakna. Då är det tur att jag ska på ett tandläkarbesök. Inte en chans att drömma sig bort i deras effektiva ljus. Dubbel nytta. Både ljusbehandling och tandbehandling.

Om att minnas

Idag var två av mina grannar och vänner på besök. De har flyttat så vi ses inte ofta. Men hur var det förr?.
M som är 42 år mindes att barnen hittade på mycket bus. De hoppade i soffan bara de hörde signaturen till Ninja Turtles. Sen brakade soffan ihop och haltade fram till dess de började skolan. Jag kom ihåg att M idag 22, alltid satt och jobbade med matten när han var sju. Hemma var han bäst på alla räknesätten. Men i skolan var det tungt. Till och med det som var enkelt blev svårt med alla som krävde uppmärksamhet i skolan.
Idag vet vi varför.
Men då när livet pågick var inget konstigt. Det var bara så det var. En del klarade av klassrumslivet och andra hamnde efter utan att vi förstod varför.
En del hoppade i soffan till den rasade ihop, och andra slutade när det började knaka, men varför det var olika frågade vi oss aldrig.
Då kom jag på en annan tid, ännu längre tillbaka när jag passade små franska barn.
Den första pojken som var tre år gick upp på natten och tände på kuddarna i soffan. Han ville att brandbilarna skulle komma hem till oss. Hans föräldrar la en åttaarmad piska på matbordet när han inte ville äta. Jag stod inte ut. Kände att jag aldrig skulle kunna rädda den lille mannen. Flyttade till nästa hem.
Där var det två små lockiga keruber på två och tre år som lekte lugnt varje dag. Men när den yngste, Guillaume, skulle börja gå till parken var det som om en vind tog tag i hans personlighet. Den blåste in en vilja att testa allt. Han hoppade i sängen, klättrade ner från övervåningen utanpå trappan, dök på huvudet i badkaret osv Då höjde gammelmormor rösten. Allt socker skulle bort. Det skulle hjälpa mot alla bus och allt skulle bli bra igen. Men ingen ifrågasatte hans rätt att vara som han var. Det var vi vuxna som hade gjort fel inte han.
Idag har vi ett namn på det som M och le petit Guillaume upplevde.
Tack vare hjälp, mycket sen hjälp, har M fått ett bra liv. Men han önskar inte att livet varit annorlunda. Han är en av de människor som är mest tillfreds av dem jag känner. Han säger att han har missat massor, men han anser att det hade kunnat vara värre.
Jag hoppas att Guillaume har det lika bra idag. Att han har fått chansen till ett gott liv som han kan glädjas åt.

Tidningsläsning

Jag erkänner!
Jag är inte stolt!
Men...
Jag läser båda Stockholmstidningarna som pdf - gratis på nätet. Det är min kommunalskatt som betalar. Kommunens bibliotek har ett abonnemang på all världens tidningar i pdf som jag kan läsa på deras hemsida. Det är suveränt. Men vem ska betala för journalistiken?
Den frågan har Filters redaktion ett svar på. De vägrar att ge bort sitt arbete gratis på nätet. De har låtit bli att lägga ut innehållet i tidskriften på nätet. Klokt, om du frågar mig.
Bilden med ljuset symboliserar den snilleblixt som fattas oss. Idag kan bara en enda dagstidning tjäna pengar på nätupplagan. Vilken?
Dagens industri: de kan leverera rätt läsare till annonsörerna genom att bara lägga ut vissa delar av tidningen öppet. För det är bara de redaktioner som kan visa vem som läser dem, och vilka läsarna är som kan ta betalt för annonserna.
När Minton Cerf blev hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet, ( han var en av dem som utvecklade internet), berättade han, att han inte trodde på att god journalistik skulle kunna läsas på nätet. Han påpekade att inkomsterna kommer från annonser och att att de som köper annonsplats betalar mer om de vet vem som de kan nå. Han tror mer på nätet som en marknadsplats för antikvariat och datortillverkare; kunderna måste känna till vad som kommer hem när de beställer sina varor, påpekade han.
Han fortsätter att forska; kämpar med att skapa kommunikation mellan planeten Mars och Jorden. Jag hoppas lika stor forskarmöda läggs ner på att hitta ett enkelt och bra betalningssätt för tidningar på nätet!