Bilutflykt

Hamnade i min Renault Scenic. Vi rullade sex mil söderut.
Promenerade i den klara höstluften på Storgatan i Piteå. Satte mig på ett retrokafé. Det heter Krokodil och är en kulturoas där både konstnärer, författare och musiker har en öppen scen. Idag var det Pite jazzklubb som stod för den musikaliska underhållningen.
Jag underhölls av två grånande herrar, som diskuterade de kvinnor, som de mött den senaste helgen.
Var de värda att satsa på?
(Jag tjuvlyssnade inte, det gick inte att undgå deras samtal.)
Den ene, som först erkände att han har fyllt 60, började konversationen med: "Jag tycker ju inte att hon kan matcha mig rent intelektuellt. Det känns som när jag låg i Uppsala, vissa kvinnor är gulliga men underklass, hon har säkert en dålig ekonomi."
Den andre grånande mannen lägger till: "Jag blev ett överlägset svin när jag kände att jag var mer kunnig och lärde mig saker."
Den förste avbryter och suckar: "Det förstörde den där djävla Uppsalatiden."
Den andre undrar om de ska flytta upp till scenen en trappa upp.
" Nej! För faan man sitter här och lyssnar gratis, det kostar minst femtio spänn att gå upp och se vem som spelar." Än en gång suckar den förste och skakar på huvudet. "Jag var väl hyggligt begåvad och tjänade lots of cash, hade lätt att få med mig nå´n hem. Men det blev aldrig något på riktigt."
Jag åt upp min pyttemacka med ost och skinka och var inte förvånad; är ni?

Vinden kom från norr

Minus, minus, minus.
Den försvann,
gick upp i
en kall klar
solig
oktoberförmiddag;
dimman.

Och från havet

Den rullade in från Bottenviken och svepte in oss i ett fuktigt kallt suddigt täcke.

Blå timme

Den varade i en kvart, morgonens blå timme. Jag fångade dessa korta minuter i kylan vid älven. Tog på mig alla tjockkläder som fanns i hallen gick ut och tände en ljuslykta. Tystnaden, ljuset och den höga klara luften fick mig att landa här och nu. Inga drömmar står i vägen när morgonen börjar utomhus i minusgrader. Istället kom lusten att ordna inomhus. De rengjorda träden, de gnistrande fälten borde få sin motsvarighet bland bord, stolar och vissnande krukväxter.
Njuter istället vid köksbordet. Nu har hela naturen målats gyllene av den gula morgonsolen i öster. Jag känner mig tudelad. Sorgen när sensommaren byts mot tidig vinter övervinns med hjälp av det skärande vackra utanför mitt flugsmutsade fönster. Det kanske är nog. Dammet kan jag gömma med hjälp av lite svagare glödlampor...

Fågelbadet

I morse klev jag ut. Tappade andan och tittade på termometern. Minus sju grader klockan halv sex. Hela världen runt omkring gnistrade, alla billyktor lyste upp en silverväg, i stället för den svarta asfalten.
Solen klättrade sakta upp och vid sju var mitt fågelbad isigt när jag skulle plocka in det. Skrapade fram det smälta glaset i botten. Jag gillar verkligen denna skål som är ruffig och på samma gång sirlig. Jag minns fortfarande glädjen när jag plockade ut den ur ugnen. Den svarta leran med den kokta glasyren och glaset som smält till en spegel där bara en liten del av färgen finns kvar.
Det bästa blir alltid till som ett misstag sa min lärare i keramik. Jag håller med honom.

Minnesglas

Hittade två små tumlare i skåpet. Glasen fick jag av en försäljare på SAS i september 1981. Då for jag med min arbetskamrat på en Londonresa. Vi två skulle få se den nya Airbusen och spana in hotell dit vi kunde skicka de andra på företaget.
Jag kommer ihåg att jag den ena dagen stod i receptionen på företaget och planerade inför nästa tenta och den andra satt jag i planet och drack champagnefrukost.
Det var så på den tiden. Jobbade man som jag med översättningar, telefax, telex, telefon och resor fick man vara beredd. Beredd på att chefen utsåg mig till att följa med på vår researrangörs kundresa.
Det var ett äventyr att få släppa allt och hamna på lyxhotell vid Hyde Park. Vi fick se allt vi ville och äta fantastisk mat. Vi var på musical, teater och music hall allt var som en dröm för en fattig student. Hem for vi i första klass och det var då vi fick två glas var med SAS-loggan och några små olika spritflaskor att ta med oss hem.
Min arbetskamrat släppte av mig vid Hagaparken där jag skulle hämta min bil. Då i mörkret börjar nästa kapitel...
Bilen står och tjuter för att någon har försökt tjuvkoppla den. Jag släpper allt som jag bär på och rusar fram till folkabubblan vars dörrar står och slår, samtidigt som signalhornet tjuter. Bakom min rygg ser någon vad som händer och snor min resväska. Den var fylld av engelska böcker och billiga klädfynd som nu försvann.
Jag lyckas tjuvkoppla bilen och få slut på alla ljud. Kör sakta hem med en lite kasse i handen som innehåller min två glas och fem små spritflaskor.
När jag kommer fram till Friluftsvägen, i andra ändan av Råsundavägen ser jag hur mitt fönster står och slår. Inne i porten ser jag hur dörren är uppbruten och hur allt som fanns i skåp och lådor ligger uthällt över golvet. Ringer en kompis, hennes pojkvän kommer för att hjälpa mig. Vi slänger och städar och tvättar medan jag gråter och gråter. Sen tar vi hans jätteficklampa modell en halvmeter stor och åker tillbaka till Hagaparken för att se om tjuvarna lämnat väskan i buskarna utanför p-platsen. Det prasslar och låter när vi smyger runt. Vi hittar mina sockor och ett nattlinne men allt annat är försvunnet.
Väl tillbaka i lägenheten somnar jag helt utmattad. Men bara någon timme senare vaknar jag av att bilen stjäls och nu kör en ung full kille iväg med den. Det är det sista jag ser av min bubbla modell 1961. Den härliga spännande resan bleknar bort när jag polisanmäler alla brott som jag var med om. Och när jag anmäler allt till försäkringsbolaget då vill jag helst glömma min oväntade färd till London. Idag är det rätt kul att hitta de två glasen och minnas festen och lyxen och allt det jobbiga som händes sen.

Kallt besök

Ljuset kommer från strålkastaren på vår p-plats. Klockan är snart halv sju och jag var tvungen att hämta allt jag glömt i bilen. Då såg jag att Vinterns drottning strukit med sin hand över bilen. Känns det som om det är för tidigt, är det bara att blunda och hoppas på att solen hinner fram. Då försvinner alla spår till nästa natt. Jag undrar, vad hon skulle ha skrivit med sina iskristaller och om vi kan begripa hur det står till med vårt klimat. På andra sidan huset blommar Mårbackapelargonen i sin blå kruka skyddad av huset.

Det här är min cykel; min dotters och min mans. Vi hade tre lika, men två försvann. En stod på busshållplatsen över natten. Återfanns under broni älven en sommarnatt. Sönderskurna däck och sönderslaget nav ingen räddning fanns. En fick åka på utflykt till Örnäset. Cyklades en hel dag på upptäcksfärd. Ramlade sedan av cykelhållaren i fartens hetta. Låg som en staty i trädgården. Men ingen kunde vrida ramen rätt. Nu finns den på tippen. En cykel står vid väggen och väntar på uppdrag. Det är inte många cykeldagar kvar. I år ska jag försöka komma ihåg att flytta vår enda cykelvän in undan den kalla snön. Då kan vi cykla till byns affär när vägen blir torr om sex månader ungefär.

Öppen morgon

Ljuset vaknar i öster bakom grannens gran. Klockan är halv sex och jag vaknar igen. Det är den femte gången i natt som jag tassar ner för trappen. Har ont, ont och vill bara glömma min kropp. Då är det härligt att följa luftledningarna bort mot det okända. De kommer från alla kraftstationer längs med älven och för med sig ström till alla som bor söderut. Hjälper oss att lysa upp både smala vägar i byarna och ståtliga avenyer i städerna. Längtar efter en promenad i en stad där jag aldrig varit förr.

Frusen sekund

Fryser om tårna när jag står på altanen och följer kattens smygande ner mot älven.
Det är minusgrader och ängarna är vitpudrade av frost. Älven silvrar sig genom landskapet och rönnen kliver fram med sina röda löv. Jag känner mig omfamnad av de gula björkarna när jag vänder min blick mot dem.
De är så intensivt gula att de utstrålar värme och ger mig en känsla av sagobild. Jag svävar i minnet av Elsa Beskows bilder över det frostnupna gräset och katten jamar. I Kiruna faller skvallersnön över den svarta gruvan och Ella ska göra snöänglar.

Riksgränsen

Vi klättrade upp på berget och fann en gammal järnvägsbyggnad, Susanne, Vivvi och jag. Solen sken och klockan var nästan tolv på natten. Luften var fortfarande rå, men nästa dag var vindarna ljumma. Snön glittrade och det var min första dag i fjällen på många, många år. Vi är i Riksgränsen bor i en härlig stuga. Det är juli månad och alla berättar att vi har kommit dit den första sommardagen. Vi har åkt 60 mil med tåget och hamnat i en annan värld. Här finns bara berget, sjön och ett långt järnvägsspår som förbinder den norska kusten med Bottenviken. På hotellet tinar vi upp oss med varma bad när snöflingorna börjar dansa i luften. Nästa dag kliver vi av vid Abisko och målar Lapporten. I det gamla stationshuset sover vi i väntan... Här har all snö försvunnit och det kommer stora regndroppar ner på våra akvareller. Bussen rullar längs med Torneträsk och stannar först vid Kiruna C. Vagnarna i tåget är slitna och smutsiga. Vi känner oss renade efter våra dagar i fjällluften. Vi rullar fram förbi myrar och skogar och Murjeksstation. Susanne fick aldrig kliva av; åker i stället taxi till Jokkmokk.

Mer sista från trädgården

Nu ska jag slänga mina sista ringblommor. De har stått i min sinktunna och blommat i två månader. Inga fler sallader med blombladströssel, men härliga minnen när tunnan stod i brand med hundratals ringblommesolar. Jag får titta åt öster på den brinnande morgonhimlen och minnas blommorna från sommaren som gick.

Äppellängtan

Mitt sista äpple från trädet vid älvens strand. Det doftar höst och lite vanilj. De var tio som blev äpplen i år. Trädet planterade jag efter tolv års längtan. Första vintern blev det 46 grader kallt. De delar av trädet som fanns ovanför snön frystorkade på 24 timmar. Nu är det fyra nya grenar som bär både blommor och frukt. I år slog vi rekord, trädet och jag. Tio fina äpplen. Jag gödslade, vattnade under torkan och höll tummarna.
Min längtan efter en trädgård fylld av frukträd tog mig till handelsträdgården vid Torneälvens mynning. Här finns det tre olika ryska aplar som ska klara av minusgrader långt under 40. De är avlade under Stalins kampanj för att odla upp hela Sibirien.
Nu står de i min vindskyddade oas och växer. Men det kommer inga blommor och alltså ingen frukt. Jag är så nyfiken på hur både blommorna doftar och ser ut.
Önskar att mina omsorger med gödsel, vatten och vindskydd ska ge dem lust att visa sin fägring nästa sommar. Då har de stått där slutna och avvisande i fem år.
Jag har ropat PRIVET och Ti ljubjo men varken mina Hej eller min kärleksförklaring har hjälpt. Fåglarna har kvittrat, blommorna blommat, gräset har växt, men mina strama ryska äppelträd, de håller på sig.

Blå klockor

Blå klockor snubblade jag över på väg till brevlådan. Tog fram kameran och tog en bild. Det bleka höstljuset gjorde att bilden visade vita klockor på grått gräs. Tur att det finns bra bildbehandlingsprogram som kan återskapa det vi ser; blåklockor i grönt gräs en tidig septembermorgon. Nästa gång ska jag ta en bild av vår höstgula värld, för det är inte många dagar kvar innan de små solgula löven ramlar ner och vi får nöja oss med brunt, grågrönt och svart i olika nyanser. Då när träden är bara och det är höstfuktigt i luften hade jag velat ha lite gula löv att värma blicken med.

Lite nostalgi och väderprat

Igår for vi till Boden. Där njöt vi av en glas- och en textilutställning. Körde vidare till Kafé Rävasten fd som det står på skylten. Där blommar malvorna och vi satt ute med vårt tea och våra nygjorda smörgåsar. Rosa malvor, gula björkar, röda rönnar och en ljum vind. Ingen skulle kunna tro att oktober är på väg i nästa vecka. Sommaren lyckas stanna kvar även efter långa kalla nätter.
På bilden står Ulrika Hydman Vallien vid sin Ormkvinna på Tuna. Det är fyra år sedan hon hade huvudrollen vid firandet av designåret 2005. Bilden är tagen den 26:e oktober och det första vintersnöfallet har slutat. Temperaturen har sjunktit till minus tio och Ulrika är stolt över att statyn är placerad i ett vanligt bostadsområde.
På Konstskolan i galleriet har hon avslutat hängningen av sin stora retroperspektiv och hela huset är fyllt av hennes figurer. Invigningen nästa dag är en fest som jag sällan ska glömma.
Jag var elev i ettan på konstskolan och tänkte inte skriva något om Ulrika. Men i och med att ingen annan tog tag i hennes besök så blev det ett reportage om hennes vecka i Norrbotten och hennes liv.
Mysigast var när vi lyssnade till en härlig guide i Gammelstads 1400-tals kyrka och värmde oss med svartvinbärsglögg.

Galleri Syster

Här är alla mina systrar från ateljén.
Igår var det Galleri Syster, världens minsta galleri. Hela den långa korridoren på konstnärernas kollektivvekstad fylldes av människor och en härlig buffé med mat. Jan-Erik Eriksson, Jatte, ställer ut sina nya bilder. En blandning av foto och måleri. Bilder som lite grann påminner om filmer i widescreen från otillgängliga dalar i Klippiga bergen.
Häftigt!
Elsa och Isa var där från Fritzateljén. Sen var många vänner från mitt tidigare liv på plats. Det är så härligt att komma till galleri Syster för det än okonventionellt. Olika disparata stolar i en bullrade korridor och Jatte som visar skioptikonbilder på en ihopfällbar duk. Buffen fylld med god vegetarisk mat och en galette au citron. Två timmar mellan fem och sju på eftermiddagen fyllda av glädje.

Simone i mina drömmar

Där på väggen hänger mina tre emaljbilder som handlar om Simone de Beauvoir. Jag gjorde dem i januari 2008 när vi firade 100-årsminnet av hennes födelse.
Inspirationen kom i sömnen. När jag vaknade var det som om allt var klart. Jag åkte till emaljverkstaden och gjorde alla tre på en gång.
Idag hänger de på Galleri Skåda i Luleå mitt emot domkyrkan.
Imorgon ligger de nedpackade igen efter, tre veckor tillsammans med konstverk från alla mina ateljévänner. Då är det slut. Vår informella grupp Fritzateljén har inget mer planerat. Men Simone kommer igen. Om två veckor finns hon på Bok och bild till allmän beskådan.

Miljöns påverkan

I söndags fick vi möta Anita Haglöf. Ingemar Bergmans hushållerska. En underbar kvinna som lyckades arbeta med den store regissören i åtta år innan hon blev sjuk och fick nog. Hon berättade om hur Ingemar Bergman fyllde sitt liv med regler och måsten för att överleva.
På samma sätt gör min far.(Ordet pappa är inte tillåtet.) Både han och Ingemar växte upp i samma kvarter kring Hedvig Eleonora kyrka. Deras fäder var jämnåriga. Men min far är yngre än IB.
Alla dessa regler om när de ska äta, städa, tömma diskmaskinen, hur kläderna inte får förändras, möblerna inte flyttas och smaken på maten inte förnyas är som en länk till 1800-talet.
Det var "fint" att hålla sig undan andra och hålla sig till regler i början av det förra seklet.
Idag hyllar vi förändringar, då var det oförändeliga högsta status.
Anita Haglöf berättade att det inte räckte med att komma i tid. Hon fick inte kliva in och börja arbeta före klockan hade slagit tre eller, efter. Hon skulle stå utanför dörren och vänta på att den stora visaren hunnit upp till timslaget. På samma sätt är min far uppvuxen. När min farfar skulle möta oss i stan tog han minst ett tåg för tidigt från Näsbypark för att vara säker på att kunna komma in genom dörren exakt på sekunden när vi hade bestämt.
Min farmor räknade mariekexen och capsrunda( runda chokladbitar som lades som pålägg på kexen) när vi drack eftermiddagstea. Och teet beställdes från engelska importen i Malmö. En burk från Ceylon och en från Kina. Teet blandades på samma sätt i minst 50 år.
Samma ovilja inför förändring har min far.
Jag log när Anita Haglöf berättade om hur IB lät henne lämna in de gamla skjortorna på lagning, köpa pullovers i 40-tals modell på Göthrich och beställa likadana strumpor år efter år. Jag ängnade en dag för inte så länge sen med att jaga kalsonger av samma modell som min far haft i 30 år. När jag väl hittade några så köpte vi tio par.
Denna oförmåga att leva med att allt förändras ger stora svårigheter. Det blir som en mur som man ska klättra över för att kunna komma vidare och göra vanliga saker varje dag. All kraft försvinner, olika irritationsmoment upptar hela tillvaron, livet går i stå. (På bilden syns min farmors syster, min pappa som sexåring och min mamma. Profilen högst upp till höger är en äldre dam från Sunderbyn. Bilden gjorde jag får två år sedan.)

Blå tänder och annan teknik

De första små krokusarna i rabatten är fotograferade med min knäppa mobil. De är bevis på att all datorteknik är lätt och rolig idag. Inte tung och krånglig, som när jag satt framför en dator för första gången hösten 1979.
Då ficka vi lära oss programmeringsspråk, nästan niga inför den stora klumpiga skärmen och debattera om skärmen skulle vara brun med gula tecken, eller svart med gröna...
Sen kom ordbehandlare. Jag arbetade på Cii Honeywell Bull, deras ordbehandlare hade sex olika delar som kopplades ihop för att programmen och minnet skulle fungera. Jag översatte manualen och lärde mig ord som primärminne och överlagring.

De första p-datorerna blev billigare . Facit, IBM och vår fina från Taiwan. Den första datorn som alla hade råd att ha hemma. Den kostade en halv månadslön och rymde lika mycket som en enkel mobil gör idag. Vi satt och drömde om datorer som kunde behandla bilder, skicka meddelanden och spela musik.

Så ramlade jag på internet på en kurs i Kalmar. Det första som vi fick se var en kaffebryggare i Boston. Hela världen satt och såg hur kaffet droppade ner genom filtret. Det var början till Skype.
Och nu är det lätt som en plätt att hålla kontakt med de flesta över hela världen. Ingen behöver längta i veckor på brev eller betala förmögenheter för att tala i telefon. Tänk om jag hade suttit på rue Ledion i 14:e arrondissment och kunnat maila, smssa och använt Skype då hade tiden som au pair varit lite lättare.

Om att lagas

Skärvan på bilden hittades för hundra år sedan. Krukmakaren som satt och drejade den levde för mer än 2 000 år sedan. Jag var där och tittade för mer än ett år sedan.
I den lilla staden Grosetti. Huvudort i södra Toscana. På muséet fanns tusentals skärvor från etruskernas tid. Trots det har en arkeolog lagat det ena hörnet. Så var det med många av de vackra skärvorna som prydde glashylla efter glashylla.
En ambitiös arkeolog hade, då för länge sen, ambitioner att visa hur det hade sett ut. När alla fat och krukor var hela. Nu finns det ingen som lagar spruckna kärl. Det finns ingen som tror att de kan laga brustna verk. Det blir bara fel. Det är ingen som tror att vi kan lära oss något av gamla skärvor som står uppradade på nyputsade glashyllor.
Men skönheten som finns i varje krukskärva kan ingen glömma.