Blir du förkyld finns det vård i överflöd, (utom i de landsting som ligger långt från Stureplan), men får du svåra kroniska sjukdomar, eller diagnoser som kräver komplicerad vård då är läget ett helt annat.
I Stockholm skildrar DN hur barncancervården har hälften så många vårdplatser som skattebetalarna har blivit lovade. Barnen får resa till andra landsting för att få sin vård. Föräldrarna får ta ansvar för att sjukvårdpersonalen inte ska missa undersökningar. Men i tidningen finns inte den intervju som vi alla läsare har väntat på i fyra år:
Varför Filippa Reinfeldt satsar på privata mottagningar istället för att se till att vården på barnonkologen fungerar?
Inte en enda landstingspolitiker får stå till svars för att barn och föräldrar får leva i ständig oro inför de svåra behandlingarna med cellgifter. Inte en enda fråga till landstingsrådet om varför hon satsar på att använda skattepengarna till fria vårdval för förkylda och svåra tvångsresor för dem med cancer.
Alla skyller på att det inte finns nog med sjuksköterskor. Ingen tar ansvar för att se till att lönerna ligger på den nivå där de kan behålla sin vårdpersonal.
Det var de häftiga regnskurarna som slog mot fönstren hela natten som väckte mig gång på gång, det var artiklarna som jag läste för att somna om, som fick mig att vakna ännu mer. Vad har vi för samhälle där de som är livsnödvändiga, för sjuka människor, inte behandlas som om de är viktiga?
Det är en fråga som snurrade i mitt huvud halva natten.tillsammans med en oro för att just detta; varför vi har förminskat värdet på viktiga yrken för att höja värdet på de yrken som inte tillför samhället något av värde.
När jag gick på gymnasiet ville alla de smartaste jobba inom vården för att kunna göra skillnad. Nu är det smartast att låta bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar