Det är frågor som jag har tänkt på ett tag.
Jag har reagerat på att när jag lyssnar på och läser vad andra säger och skriver och då skapar jag mig en bild. En bild av vem personen är som använder just de orden.
Språket, orden, tystnaden, och allt som inte sägs. Jag tolkar och försöker begripa bortom mina fördomar, att se förbi det jag redan vet.
En fråga som oftare återkommer är: Håller vi på att skapa ett samhälle där språket har blivit en markör? Något som ger oss olika status i samhället? Som tydligare pekar ut vem som har universitetsutbildning och vem som inte har det?
För 30 år sedan var målet att alla skulle ha tillgång till ett bra och användbart språk utan klassgränser. Vad är målet idag?
Ska vi ha lika stora skillnader som i Frankrike och i Storbritannien? Ska vi införa Kungens svenska, liksom britterna har the Queens english?
4 kommentarer:
Intressant! Men om vi instiftar Kungens svenska lär vi alla i slutändan låta som dumstrutar. Nä, nu vänder vi blad och går vidare. ;)
Jenny, rätt kul med det stappliga språket. Men du förstår vad jag menar. Jag har upptäckt allt större skillnader mellan unga människor. Och det gillar jag inte. Vi har nog med murar mellan oss.
Jag tänkte mycket på det här när jag läste Situation Sthlm senaste nummer. Jag tyckte det var störande att så många av texterna var så oredigerade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om att jag tyckte det var jobbigt, bara att det blev så tragiskt nånstans i hjärtat på mig, som trasiga, respektive hela kläder. men kanske det som redaktionen ville framkalla. Det fanns en avgrund i språket, en tydlig markör om vem som varit illa skadad av livet och inte fått de möjligheter som detta land med sina fria utbildningar ändå skulle kunna ge. Men kanske menar du ett annat språkglapp. När det gäller ungas språk tror jag ett internet-mobilsocialt språk håller på att utvecklas, det kan verka futtigt, korthugget, men är det det? Ja, detta var lite fria funderingar från mig i stunden. Du tar alltid upp så intressanta saker som man inte alltid har reflekterat över.
Jo, visst finns det människor som aldrig har fått tillgång till ett språk på grund av sjukdom, missbruk och att de växt upp i misär.
Men det är inte vad jag tänker på. Jag tänker på studenter och ungdomar som inte kan läsa en komplicerad text, ett litterärt verk eller variera sitt eget språk. Unga människor som bär med sig ett språk som inte räcker till. Vilket innebär att trots att de har många bra tankar och idéer inte når fram. Och på detta sätt skapas olika skikt på ett mer tydligt vis än förr.
Jag tycker mig känna igen detta från studier i Frankrike och samtal med engelska vänner. Om hur det blir när de som inte talar på ett "godkänt" vis hamnar i återvändsgränder. Så vill jag inte ha det. Och som jag minns det var svenskan mer jämnt spridd när jag var ung.
Men visst kan Situation Stockholms grepp med att använda det språk som talas av skribenterna tillföra liksom det kan förminska.
Skicka en kommentar