Jag vaknade på tåget mellan Älvsbyn och Boden. Det kändes inte rätt. Var det inte så att Luleå ligger närmare Stockholm? Konduktören berättade att tåget tar sig till Boden först för att sen vända och köra ner till kusten.
I taxikön vid Luleå station stod vi och njöt av soluppgången, av att det var fem grader varmare än i Stockholm och av att det var tyst. Taxin körde mig till mitt hyresrum i det gula huset på Bergvikskurvan, jag släpade in väskorna och sen for vi mot det rosa tidningshuset.
Alla samlades kring redigeringen på morgonen med både cigarrett och kaffe i handen.
Den första morgonbönen, när alla jobb delades ut, började. Gissa vad jag skulle göra som veckouppdrag?
Intervjua alla kandidater till biskopsvalet. Då fanns det fortfarande kvinnoprästmotståndare bland dem som ställde upp. Om jag minns rätt var det endast en kvinna som var valbar. Hur det gick? Gunnar Weman blev biskop. Med reportaget? Bra. Den lördagen som det var publicerat gick jag omkring med ett fånigt leende på läpparna.
4 kommentarer:
Vad roligt att få följa dig såhär genom livet. Får nu också en uppfattning om hur det kan kännas att med alla sinnen uppleva skillnaden mellan en miljö till en annan, samma land till trots! Tystnaden, den magiska soluppgången ... och så det spännande nya jobbet, förstås!
Vad roligt att du berättar det här! Låter som en underbart äventyr! Berätta mera!
Så roligt att läsa om hur du hamnade där uppe vid älven.
Härnere är det slaksigt väder, tradigt och mycket jobb men det ska jag väl vara glad för som vissa år haft totalt stiltje under vintern. kram Sophia
Sofie,vad roligt att du tycker om att läsa min berättelse. Jag tyckte att det var en större kulturkrock att flytta till Luleå, än att flytta till Paris. Jag tror att det berodde på att jag var äldre och att jag bytte allt, yrke, plats och hittade ett annat sätt att leva.
Jane, jag ska när jag hittar igen lite fler ord. Tack för uppmuntran.
Sophia, vad kul att du tycker det. Jag ska försöka hitta igen lite fler ord och berätta mer.
Skicka en kommentar