Hur blev det så här? Ja, att budgeten är viktigare än de människor som är tvungna att söka hjälp när de är sjuka och gamla. Det är en fråga som snurrar i mitt huvud sedan jag läste Nils Johanssons artikel i går.
Läs den här.
Det har inte hänt mycket på 35 år. Ja, så länge sedan var det jag cyklade till sjukhemmet uppe på berget. Den sommaren hade bara en på varje skift undersköterskeutbildning. De flesta hade gått 28 veckor i landstingets regi för att utbilda sig till sjukvårdsbiträden med äldrevård. Ja, så var det vi som gick i skolan och jobbade på sommarlovet.
Första veckan gick vi dubbelt. Då hann vi ta ut dem som ville, på altanen och i trädgården. Sen började allvaret. Från klockan fem i sju till klockan elva matade vi, tvättade vi, klädde vi, baddade vi, städade vi och så tränade vi dem som skulle rehabiliteras för att de skulle åka hem. Vi var fyra personer på 16 patienter fram till klockan ett. Och en sköterska som utförde alla sjukvårdande uppgifter.
Mellan klockan ett och fyra var vi sju. Sen var vi tre som serverade middag, matade, tvättade, bäddade ner och tröstade fram till nio på kvällen. De tre timmar då vi var flest utfördes många olika behandlingar och det var då de som gick dagskift skulle ta sin matrast.
Jag minns många gamla fina människor som jag mötte på salarna. Då var det fyra i några salar, annars var de två. Jag minns hur mycket tålamod som de fick ha med oss som lärde oss vad vi skulle göra. Jag minns berättelser om deras ungdom och deras längtan efter livet hemma.
Vi slet och gjorde så gott som vi kunde. Ibland hann vi göra något extra och då kändes det som en ovanligt bra dag. Då kändes det som om jag gjorde mina äldre släktingar heder. Men så ofta, så ofta cyklade jag och de andra ovana vikarierna hem för att gråta över vår otillräcklighet. Vi hann inte med. Vi hade inte tillräckligt med kunskap.
Det var inte bra.
Därför utökades utbildningen, därför förändrades lokalerna. Därför satsade staten lite pengar på att forska om hur den bästa omsorgen av äldre ska utföras. Men när jag läser om äldrevården i Råneå så verkar det som om inget hänt.
1 kommentar:
Nej, det är mindre antal personer nu än det du beskrev för 35 år sedan. Politikerna talar om utbildning för sjukvårdsanställda, men det tar lång tid innan det händer något. Jag låg på sjukhus några gånger feb-maj och då jag fyllde i enkäten om omvårdnaden upptäcktke jag att det bara var sjuksköterskor och biträden som låg på bra poäng.På ett ställe såg jag aldrig ngn läkare och på ett annat endast en gång. Man blir rädd för att bli gammal.
Skicka en kommentar