Igår fick jag kontakt med en person som bor i samma port som min mormor gjorde. Just det, hon bor på Stiernhielmsvägen 29 vid Thorildsplan, granne med Essingeleden. Hon skriver till mig för att jag berättade en gång här på bloggen om hur mormor och jag planterade både äppelträd, apelsinträd och blommor runt det röda tegelhuset. Hon tittade ut genom sitt fönster och såg hur det växte ett träd som såg ut som ett äppelträd! Tänk om det växer där sedan vi planterade ut våra späda plantor för mer än 40 år sedan.
40 år förresten var den minsta tid mormor och hennes grannar bodde i sina lägenheter. De flyttade alla in i september 1939. Mormor flyttade ut 49 år senare till en lagenhet med hiss. Där trivdes hon inte. Hon längtade tillbaka till sin lägenhet högst upp med massor av trappor att klättra upp för. Bara sex månader senare var hon död.
.
Det är 25 år sedan. Förra veckan ringde en av mina släktingar och frågade om jag vill behålla hennes grav. De andra har bestämt sig för att inte ha några gravar. Alla flyttar och flyttar igen så kyrkogården blir inget hem. Ja, inte som här vid älvens strand där alla har samma plats att minnas på. Och jag minns ju mormor varje dag utan att jag går till en grav. Tänk att jag fick minnas så intensivt just nu då både vårt äppelträd och gravbrevet blev aktuellt på samma gång.
Jag fick minnas alla dem som fanns där på Kungsholmen varje gång som jag tog bussen och tunnelbanan till mormor. Det gjorde jag ofta. Ensam. Redan när jag var sex år lyckades jag låtsas att jag hörde ihop med en vuxen, när jag steg på bussen och när jag gick genom tunnelbanespärren på Sankt Eriksplan, och jag tog mig ända fram. Tant Ullas familj som bodde mitt emot, Tant Mauds familj som bodde under mormor och så fru Svensson som bodde en halv trappa upp. Fru Svensson som visste allt om alla på gatan. Hon som var så auktoritär att vi smög när vi planterade ut våra plantor vid porten och i backen bakom huset.
Vid Thorildsplan möttes vi ofta när jag var lite äldre. Mormor och jag gick in i det tredelade Konsum som fortfarande fanns. En butik med mjölk och ost, en med kött och andra varor och så en med grönsaker och konserver och mjöl. Vi köpte något gott och gick hem till henne för att äta tillsammans.
De första åren fanns kvarteret Holmia på vägen. Höga, stora slitna hus med utedass på gården. De byggdes runt 1890 för att ge bostäder till de allra fattigaste. Här var det rena landet då. På sextiotalet var både jag och mormor lite rädda för att gå in över gårdarna för att det var ofta någon som satt där och var berusad. Jag fick lova att aldrig gå dit ensam. Nu finns det fina hus, byggda som hyreshus på 1970-talet, numera har kommunen sålt ut dem till en bostadsrättsförening och där hade aldrig mormor haft råd att bo.
Knappt hade hon kunnat bo i sin gamla tvåa. Jag ser på nätet att Stockholmshem har renoverat alla husen från 1939. Hyran är minst 5000 kronor för 40 kvadratmeter. En av de nuvarande hyresgästerna spekulerar i att också dessa hus ska bli bostadsrätter inom en snar framtid när han annonserar för att få byta Fru Svenssons gamla tvåa mot en annan.
Tant Ulla flyttade till Chicago. Där bor hon fortfarande i samma område, som då på 1960-talet, när hon blev fru Bergstrom. Hon fyllde 86 år när jag fyllde 56 år. Idag har hon sålt villan och flyttat till en "gated comunity" för äldre. Hon återvänder inte längre till Stockholm men hon skriver ofta om sin ungdomstid bortom allt, som hon och de andra tyckte då. De var ju nästan på landet där de bodde granne med ingenting.
Nu är allt som då var hantverkshus, industrier och bussgarage ett nytt bostadsområde med sjöutsikt. Det är inte längre en avkrok. Nej, nu tror han som vill byta fru Svenssons lilla tvåa att lägenheterna kommer att kosta upp till 3 miljoner.
Det är 75 år sedan husen byggdes nästa år. Och det har hunnit hända massor sedan dess. Idag är det ingen som bor kvar i nästan 50 år i en liten tvåa med matvrå. Det är ingen som umgås på samma sätt för att de bor i samma port. Förändring till det bättre tycker jag när jag tänker på hur mormor undvek Fru Svenssons forskande blickar. Till det sämre när jag tänker på de livslånga vänskaper som både mormor och jag bär med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar