Hon säger så här till Dagens Nyheter:
"Eleverna lär sig både att se problem i samhället och entreprenörskap genom att ta kontakt med olika företag för att be om material..."
Eleverna ska sticka 100 halsdukar till de "hemlösa" i Stockholm. Skolan tar gärna emot halsdukar som är egenstickade med omtanke, eller så kan du skänka presentpapper och garn.
Jag blir så ledsen och förbannad. Vilket samhälle vill Kungsholmens skola skapa? Ska elverna på skolan få lära sig att de svåra förhållanden som de "hemlösa" i Stockholm lever under löser sig med lite stickning och tiggande?
Ja, entreprenörskap, kallar Livia Ramirez-Nilsen, det som jag kallar att tigga. På vilket sätt kommer vi att kunna hjälpa dem som har extra svåra levnadsomständigheter genom att sätta oss ner med två stickor och ett garnnystan? Har vi inte bättre kunskap om vad som skulle kunna ge resultat?
För att ingen ska missa poängen i DN får vi läsa en faktaruta om vilken sorts halsdukar vi ska sticka till de frysande människorna som finns i stan.
Här har Josefin Hökerberg och hennes kollegor gjort ett bra arbete med att visa hur det kommer sig att utfattiga människor från Rumänien tar bussen till Stockholms kalla gator för att tigga ihop till vård, mat och kläder för sina familjer.
Varför får vi då läsa om Livia Ramirez-Nilsens klumpiga projekt utan något som helst ifrågasättande?
Denna uppifrån inställning till alla dem som verkligen har behov av riktiga insatser för att deras liv ska kunna förändras är den Dagens Nyheters också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar