Det känns så tomt att gå upp till brevlådan utan hennes konversation. Det känns så konstigt att hon inte snusar vid mina fötter när jag vaknar tidigt på morgonen. Hon lämnar ett stort hål efter sig. Hon har ju bott här hos oss i tio år.
Vi ska plantera ett äppelträd över hennes aska som vi har gjort med våra andra kattvänner. Doften från blommorna i maj och äpplena som blir till mos på hösten får oss att minnas dem, Tussi, Sotis och Celina.
Celina var den smartaste av de tre. Hon visste vad hon ville och talade tydligt om det för oss. Hon pratade gärna när hon följde med på en promenad ner till stranden och knackade på fönsterrutan när hon ville in.
Hon var bra på att hålla sig undan faror, så vi tror att den bilist som körde över henne körde alldeles för fort.
Vem som gjorde vad hjälper inte nu. Vi får försöka anpassa oss till att aldrig mer få möta henne.
2 kommentarer:
Det är tungt när de går bort. Känner med dig.
Tack
Skicka en kommentar