Idag har jag läst om Bosse Schöns bok om de svenskar som tog värvning i SS. En som tog sitt dödande på allvar var Gunnar Eklöf från Malmberget. Under hela sitt liv var han engagerad i olika nazistiska organisationer och förnekade förintelsen.
Han dog 1991, året efter lämnade Simon Wiesenthalcentret en lista på nio misstänkta krigsförbrytare till den svenska regeringen. Bildtregeringen gjorde ingenting för att den ansåg att brotten mot mänskligheten under det andra världskriget var preskriberade.
Men nu när de som tar värvning reser till Afrika eller Mellanöstern, till Irak eller Sudan, då talar vi direkt om en lag som ska straffa dem som slåss och mördar. Om de är på fel sida.
Sverige efter det andra världskriget var ett land som struntade i att utreda de misstänkta krigsförbrytare som fanns internerade. Lägren stängde och med dem försvann de misstänkta och bevisen. Varför? Var det för att de såg ut som vi?
En av de mer vilda historierna om Stockholms nattliv på slutet av 1940-talet som min mor brukade berätta är den om en tant som fortfarande for runt på en moped i mitten av Valhallavägen.
När vi såg henne på mopeden med peruken på svaj, (Hon använde den som mössa.) då berättade mamma om en fest på jobbet ( hon arbetade inom försvaret) som slutade hemma hos denna mycket engagerade dam.
Alla som var där fick dricka vad de ville, detta var när alkoholen var ransonerad, de fick lyssna på tysk klassisk musik, men de fick inte använda badrummet. Värdinnan hänvisade till en inbjuden grannes toalett. När kvinnorna som var inbjudna hade svept en grogg eller två fick de följa med värdinnan in i badrummet för att möta två "trevliga unga män". Det var norska män som gömde sig hos svenska nazister undan utlämning. Värdinnan bodde i en etta med stor hall, utan kök så alla undrade var de unga männen sov. Då svarade hon att den ene fick sova sittande i badkaret och den andra med fötterna mot ytterdörren. Det låter dråpligt men det var på allvar.
Hon ville att hennes unga arbetskamrater skulle gifta sig med männen i badrummet så att de skulle undkomma straff. Trots att det var välkänt att denna kvinna hade flyktingar undan den norska rättvisan i sitt hem hände ingenting. Hon avskärmade sig allt mer från verkligheten och då när vi mötte henne i början av 1970-talet berättade folk att hon bara for ut för att köpa mat, med sin moped.
Då när vi fick höra historien om männen i badkaret så missuppfattade vi den helt. Länge, länge trodde både jag och mina kompisar som hört historien att de gömde sig från tyskarna. Vi kunde inte begripa att någon kunde gömma nazister eller att denna person kunde komma undan.
Men nu när de som tar värvning reser till Afrika eller Mellanöstern, till Irak eller Sudan, då talar vi direkt om en lag som ska straffa dem som slåss och mördar. Om de är på fel sida.
Sverige efter det andra världskriget var ett land som struntade i att utreda de misstänkta krigsförbrytare som fanns internerade. Lägren stängde och med dem försvann de misstänkta och bevisen. Varför? Var det för att de såg ut som vi?
En av de mer vilda historierna om Stockholms nattliv på slutet av 1940-talet som min mor brukade berätta är den om en tant som fortfarande for runt på en moped i mitten av Valhallavägen.
När vi såg henne på mopeden med peruken på svaj, (Hon använde den som mössa.) då berättade mamma om en fest på jobbet ( hon arbetade inom försvaret) som slutade hemma hos denna mycket engagerade dam.
Alla som var där fick dricka vad de ville, detta var när alkoholen var ransonerad, de fick lyssna på tysk klassisk musik, men de fick inte använda badrummet. Värdinnan hänvisade till en inbjuden grannes toalett. När kvinnorna som var inbjudna hade svept en grogg eller två fick de följa med värdinnan in i badrummet för att möta två "trevliga unga män". Det var norska män som gömde sig hos svenska nazister undan utlämning. Värdinnan bodde i en etta med stor hall, utan kök så alla undrade var de unga männen sov. Då svarade hon att den ene fick sova sittande i badkaret och den andra med fötterna mot ytterdörren. Det låter dråpligt men det var på allvar.
Hon ville att hennes unga arbetskamrater skulle gifta sig med männen i badrummet så att de skulle undkomma straff. Trots att det var välkänt att denna kvinna hade flyktingar undan den norska rättvisan i sitt hem hände ingenting. Hon avskärmade sig allt mer från verkligheten och då när vi mötte henne i början av 1970-talet berättade folk att hon bara for ut för att köpa mat, med sin moped.
Då när vi fick höra historien om männen i badkaret så missuppfattade vi den helt. Länge, länge trodde både jag och mina kompisar som hört historien att de gömde sig från tyskarna. Vi kunde inte begripa att någon kunde gömma nazister eller att denna person kunde komma undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar