Sveriges radios korrespondenter har de senaste dagarna berättat om den automastiska artighet som främlingar bemöter varandra med i USA, Storbritannien och Frankrike. Ni vet när alla säger god dag, hur mår du? och förlåt när man stöter till varandra.
Människor som reser sig i buss och tunnelbana när en gravid kvinna kommer ombord, eller en äldre person som behöver sitta.
Helt okända fenomen i Stockholm, enligt Beatrice Jansson och de andra.
Inte helt, men allt ovanligare säger jag som är på besök i huvudstaden. Jag kan nästan demonstrativt resa på mig för någon som behöver sitta. Be om ursäkt när jag tar mig fram genom stan. Det känns bättre så.
Andres Lokko som berättar om artighet i London drar en slutsats som kanske är en förklaring. Han tycker att de samhällen där det är mycket långt mellan människorna har en högre artighetsgrad. Artigheten behövs som ett sammanhållande kitt när klyftorna vidgas allt mer. Artigheten blir viktig för att det ska finnas en anledning till att samhället håller ihop, trots de enorma avstånden, både bildligt och på riktigt, mellan olika delar av riket. Kanske det?
Jag vet bara att min mammas vän Ca blev vält av en man i 30-årsåldern på Sveavägen. Hon gick tillsammans med några damer i 80-årsåldern när han ville fram. Ca bröt ben. Han anklagade henne för att gå på fel ställe. Gav henne sitt visitkort och lovade att det var han som skulle vinna om hon stämde honom. Det slutade med att den stressade mannen bad om ursäkt. Men han fick tänka efter.
8 kommentarer:
Undrar om den toerin stämmer? Jag är beredd att säga att det är tvärtom. När det är trångt är man tvungen att finna ett sätt att hålla distansen och då måste vi vara artiga. Här i Alsace känns det i alla fall verkligt trevligt att alla man möter hälsar på gatan. I svensk glesbygd är det väldigt ovanligt.
Jag tror att mycket påverkar varför man hälsar på varandra. Men all sociologisk forskning visar att ju mer ojämlikt samhället är desto fler hälsar.
Hm.
När vi bodde i en by i Västerbotten så hälsade alla på alla. Oavsett om man var där allra första gången och omöjligt kunde vara känd.
Sen flyttade vi till en liten stad en bit söderut och här går folk förbi ute på gatan utan att hälsa. Ja, om man inte känner varandra sen tidigare då.
Det finns nog många faktorer att knöla in i den där ekvationen ...
Vilket intressant inlägg! Särskilt det du skriver i din kommentar här ovan om att "all sociologisk forskning visar att ju mer ojämlikt samhället är desto fler hälsar." Det gav en rejäl tankeställare. Hur var för övrigt Andres Lokkos "sommarprat"?
Andres Lokko var med i P1-morgon och berättade om brittisk artighet och brittiska sociologer. Jag tycker att det är intressant att det är så olika. I den by där jag är nu hälsar de flesta jag möter på vägen. Hemma hälsar många. Men det beror på var i byn man går.
Jag tänker på scenen på Sveavägen. Länge tänker jag. Hela huvudet blir fullt av frågor. Hur kunde han göra så mot tanten? Hur kan det vara så bråttom? Jag har mest bott i stan och lite grann på landet. Intressant m,ed teorin om artighet och ojämlikhet.
Jag vet ju inte vad som är sant. När det gäller hur vi hälsar, var vi hälsar eller om vi hälsar. Det jag vet är att jag märker att trängseln och tempot ökar i Stockholm för varje år.
Du har så rätt Eva, tempot ökar från år till år och Stockholm blir allt trängre. Och med trängseln ökar även känslan av alienering, märkligt nog...
Skicka en kommentar