Jag var totalt ovan. Ja, det kändes som om allt stod stilla. Jag minns fortfarande hur fötterna försvann när vi gick runt på Jokkmokks marknad det året. Men vi tinade med hjälp av termosar med varm buljong och massor med te.
Kallt innebär också många soliga, frostiga, glittrande, klara dagar i rad. Och ett reportage som jag minns varje vinter.
Posten firade jubileum. Jag och en fotograf fick i uppdrag att skildra postväskans väg ut till Hindersön.
Tidigt en morgon åkte vi till busshållplatsen vid Hindersöstallar. Där kom Johansson med sin skoter och en kälke fylld med mjölkkannor. Han lämnade mjölken och tog säcken med post när bussen kom. Sen for vi med över isen på en hyrskoter i morgonmörkret. Tur att vi hade full vinterklädsel och skoteroveraller på oss.
På Hindersön fick vi se hur posten delades ut i olika fack. Och möta fru Johansson. Varmt kaffe och goda historier sen gick färden i det intensiva förmiddagsljuset blixtsnabbt tillbaka.
Värmen i köket, kylan och mörkret på isen och den intensiva solen. Motsatser. Något jag aldrig velat missa.
4 kommentarer:
Det låter riktigt vackert och väldigt länge sen?
Fina vantar på bilden? Hemstickade?
Godmorgon.
Färden över isen skedde i januari 1986. Vantarna stickade jag och tovade i garn från Sunderbyn i ett textilprojekt på konstskolan. Garnet spinner Birgitta på Ullcenter. Det är helt ljuvligt.
Det var en lättnad att se dig här igen. Blev riktigt orolig.
Minns att jag ibland haft dubbla vantar. Men de dagarna har inte varit många i en sörmländsk barndom.
De är inte lätthittade, orden. Men det går bättre att skriva om då. Nu, är omöjligt.
Skicka en kommentar