Plusgrader

Jag sitter här i mörkret och hoppas på att denna dag är en upprepning av gårdagen. Det är inte vackrast när de varma graderna kommer farande i vinden från sydväst, men det är hoppfullt.

Jag kan slarva med mössa och vantar. Jag kan krama snöbollar och bygga lyktor. Jag kan känna en aning av jord i luften.

På marken ligger ett tunt fint täcke med nysnö. I brevlådan finns både NSD och DN.

Jag läser om hur bostadsminister Stefan Attefall, kristdemokrat, uppmanar de unga som söker bostad att spara. Mäklarförbundet har sett hur allt färre unga kan köpa sin första bostad i och med de förändrade lånereglerna. De har märkt att det bara är ungdomar med föräldrar som kan vara med och betala som kan köpa sin första bostad.

Jag undrar var alla unga ska bo? När de sparar till sin första bostad? Hos sina föräldrar? Kan alla få jobb på uppväxtorten?

Och så minns jag. En iskall tunnelbaneresa ut till Hägerstensåsen. Det var min far och jag. Året var 1977 och jag skulle titta på en etta. Kontraktet var till salu. Vi gick genom isiga gator till ett ruffigt hus. Där mötte en spritstinkande hyresvärd och han visade en smutsig, äcklig, fuktskadad etta i ett hus från 40-talet.

Vi klarade inte av att ens stanna och diskutera priset. Vi bara drog. Vi stod sen i eftermiddagsdagern på perrongen och kände bägge två att några svarta affärer med lägenheter det klarade vi inte av. Bara någon månad senare flyttade jag från mitt rum med wc till en pytteliten etta granne med Filmstaden i Solna utan att betala en krona svart. Men då var bostadsytan 19 kvm.

I dagens DN berättar en mäklare att  en etta i Hägersten kostar nästan 2 miljoner kronor.