Hur hemmet i historierna blir en symbol för mycket som en bostad aldrig är.
Och så tänker jag på min före detta kollega som skrev om hur tullens fönster var blanka av tårar när gränsen mellan Finland och Sverige suddades ut. Bilden är ju jättebra. Till och med tullhuset sörjer de förlorade arbetstillfällena. Men blir den för mycket? Blir bildspråket för mycket i vissa texter? Det tänker jag på idag.
6 kommentarer:
Vilket fint inlägg, Eva. Det kommer jag att ha med mig i tankarna idag!
Spännande funderingar, Eva, som det är viktigt att ha med sig i skrivandet. Fel bilder i en text eller för många kan vara riktigt störande för mig.
Visst blir det för mycket ibland, alldeles för mycket. Bilder som lovar mer än de kan hålla, som vinglar, faller samman av sin egen tyngd. Tullens tårar tycker jag om.
I mer vardagliga sammanhang finns den där Esk i DN, han som inte gör annat än massakrerar metaforer i sina texter. Han borde punktmarkeras tills han skärper sig. (http://www.karinenglund.com/2011/04/kaklet-anfaller/)
Visst är det så, skrivandet är en balansgång, det får inte tippa över. Jag beskrev en gång hur det var att skriva. Att sitta där framför det vita pappret var att stå framför en hängbro över en ravin. Jag var bara tvungen att gå ut i det okända och inte någon gång på vägen medan jag skrev hela första utkastet titta mig åt sidorna, då skulle jag fallit, kände jag. Sedan i redigeringen är jag en riktig kill-your-darling, jag tar bort massor. Jag är väl ett fan av Slas-stil (Stig Claesson).
Vad kul att fler tänker på orden som blir till bilder.
Sofie, vad kul att du har lite nytta av mina tankar. Eva, det kan bli riktigt dråpligt ibland. Men också något så bra att man kan begripa en hel intrig.
Karin, jag har missat metaformassakreraren. Nu får jag läsa mer noggrant.
Jane, Slas-stil det är något det. Detta att inte ha ett enda ord för mycket. Svårt men härligt att läsa.
Skicka en kommentar