Kan jag aldrig sluta? det är som att äta smågodis. Bara en till. Och sen ångrar jag mig. Inte fler mörka chokladbollar, inte fler milt bittra historier om livet i den övre medelklassen.
Först var det mamman Rosamund och nu är det sonen Robin som fyller sidorna med romaner om hur Skottlands jord alltid drar. Om hur viktigt det är att upprätthålla skillnaden mellan de som har och de som bara är. Om hur det allra högsta är att allt får förbli som det alltid har varit.
Det är som med min slitna yllemorgonrock. Den ärvde jag för 20 år sedan en ruggig vinternatt. Jag kryper in i den och hamnar i en annan tid. Nu är den så trådsliten att tyget brustit. Halva ryggen är ett enda stort hål.
Jag tänker på vad jag ska förändra och använda den hela delen av tyget till.
Det borde Robin Pilcher också. Tänka på att då är då och att därför är hans historier slitna. Med stora hål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar