Rosenrasande

Jag har sällan läst en så arg, rasande och förbannad författare som Mons Kallentoft i Den femte årstiden. På varenda sida finns ilskan närvarande. Ilskan över sakernas tillstånd. Han utmanar oss som tysta bara ser på. Som inte tar ställning och som vänder ryggen till. Vi som sitter där på 40-årsmiddagen och skojar glatt trots att den som sitter mittemot har missbrukat sin ställning.

Ja, jag är skyldig, liksom de flesta som bär på lite social fernissa.

Berättelsen är en uppgörelse med fackledare som går på porrklubb, polischefer som torterar och utnyttjar unga flickor, jurister som inte utnyttjar alla medel för att utreda brott mot kvinnor och ojämlikheten i vårt folkhem.

Den femte årstiden är den femte boken om Malin Fors, utredare hos kriminalpolisen i Linköping. Ett Linköping där klasskillnader är tydliga mellan de som arbetar på Cloetta och de som är födda in i Östergötlands godsägarklass. Malin Fors är en nykter alkoholist, med en tonårsdotter och ett nytt förhållande med en kirurg på Universitetssjukhuset. Dottern, Tove, har i den fjärde boken tröttnat på att hennes mamma super och jobbat alldeles för mycket så hon har sökt och fått ett stipendium för att gå på Sveriges mest segregerade internatskola Lundsberg.

Redan här i Malin Fors privatliv finns alla de ingredienser som driver berättelsen framåt. De sociala skillnader och de olika sociala koder som vi alla möter i vardagen. Avståndet mellan de som föds med ett stort socialt kapital och de som kämpar för att skapa ett.

Jo, det är en polisdeckare. Jo, den är fylld med outhärdligt våld. Jo, deckargåtan är inte så svår att lösa.

Men.

Mons Kallentofts patos får hans berättelse att leva. Den vibrerar av ilska över hur vi alla låter Björn Rosengren leva i lugn och ro med sin nya fru på en stor herrgård i Mälaren. Fackordföranden som missbrukade medlemmarnas förtroende och använde deras pengar för att gå på porrklubb. Statsministern Ingvar Carlsson gav honom chansen att få komma igen genom att utse Rosengren till landshövding i Norrbotten året efter. Göran Persson utsåg honom till näringsminister och nu är han rådgivare i Stenbeckssfären.

Han är rent förbannad när han berättar att ingen tog DNA-prov på polischefen Göran Lindberg när han var en av de misstänkta. Då hade polischefen inte kunnat utnyttja fler unga flickor utan åkt fast flera år tidigare.


Kan vi fortsätta vara tysta och titta åt ett annat håll för att konfrontationer i umgängeslivet är pinsamma? Det är väl den frågan som Mons Kallentoft ställer och ger ett svar på.

Jag rodnar när jag tänker på hur jag log och skrattade åt skämten på 40-årsmiddagen här i Luleå. Och jag är arg på mig själv för att Mons Kallentoft hann ge ut sin bok med den titel som jag hade reserverat till min manusbunt i byrålådan. Här är en recension från SVD.