När vardagen är ett drama

Träffsäkert, det är språket, berättelsen och huvudpersonernas gestaltning i Johanna Lindbäcks nya ungdomsroman "Välkommen hem". På pricken.
Sara återvänder till Luleå efter ett år som utbyteselev i London. Hon har fått skapa sig ett nytt liv, en egen identitet och en nytt sätt att se på andra människor. Hemma finns kompisar och klasskamrater som levt sitt liv som vanligt.

Hur är det att vara sexton-sjutton år? Hur är det att upptäcka att allt inte är som vanligt? Hur är det att våga släppa in nya människor i sitt liv? Ja, hur mycket svängrum har du som gymnasieelev i en liten stad?  Det vet Johanna Lindbäck som växte upp i Luleå. Idag är hon en av Bokhororna och arbetar som gymnasielärare i svenska och engelska. Johanna Lindbäck måste lyssna uppmärksamt på sina elever för det är deras språk som hon använder. Och hon utnyttjar sina geografiska erfarenheter som, Ursula Berge, kallade kunskapen om att leva på olika platser.

Hur det är att vara rädd för att möta någon som känns pinsam är ganska lika oavsett plats. Men det är viktigt för alla att deras plats finns, i litteraturen, liksom i verkligheten. Den där känslan att huden är för trång känns ännu mer när Sara vandrar i korridorerna i gymnasiebyn. De sega tomma dagarna verkar ännu tråkigare när cykelturen går på en söndagstom Storgata.

Det finns en bekräftelse i att läsa om joggingturer på Gültzaudden, träningar i Pontushallen och möten på Roasters. Men det är inte huvudsaken i denna fina skildring av gymnasielivet i stan. Kärnan är förmågan att kliva in i en ömhudad 17-årings föreställningsvärld och göra den begriplig för andra. När vardagen är ett drama när man måste passa in på alla sätt för att överleva.