Drömåket

I en röd fin bil vill jag fara till... Men det är inte målet som hägrar utan resan. I lördags när jag vandrade runt och såg alla älskade veteranbilar kände jag en sån lust att bara drömma mig bort. Ni vet så där som vi alla gjorde när vi satte oss vid ratten som barn.

Tänk vad spännande det var att sitta bakom grannens ratt i den ljusblå folkabubblan. Först hade vi varit med och tömt hela bilen på tomma karamellpåsar, sand och hö. Dammsugit. Torkat alla lister med såpa. Och duschat hela bilen med iskallt brunnsvatten. Glansen från lacken var återställd och som tack för hjälpen fick vi sitta där och drömma.

Vi såg Köpenhamn genom vindrutan. Drömde om Tivoli. Tog färjan till Bornholm. Kände den vita sanden mellan tårna. Doppade oss i havet. Och åt nyplockade jordbaer med piskeflöd.

Nästa resa gick till Kolmården och djurparkens nya attraktion, linbanan. Vi berättade för varandra om lejon, tigrar och vargar. Drömde om att få simma med delfinerna.

Varje dröm var lika verklig som om vi hade varit med. Vi var nöjda. Uppfyllda av allt som vi hade upplevt.

Idag är det otroligt svårt att på samma sätt vara närvarande i en dröm, eller nuet. Vi kallar det mindfullness. Den konsten är något jag vill bli bra på alla da'r. Närvarande nu.