Kan vi ta på kultur? Eller rent av ta på oss kultur?

Det är en fråga som jag ställer mig idag efter att ha läst kulturkrönikan i NSD skriven av frilansskribenten Åsa Petersen. Ja, hur är det. Är kultur en sak, ett föremål, en pryl som vi kan ta på se i verkliga livet och samla  på i muséer? Eller är kultur de idéer som leder fram till det påtagliga?


När jag klär på mig en vacker sjal som är formgiven av en duktig hantverkare eller konstnär, är det sjalen som är kultur? Eller är det traditionen att använda en sjal för att hålla mig varm som är kultur? Eller är det de tankar som formgivaren har i sitt huvud när sjalen blir till som är kultur?

Europas nordligaste kulturhuvudstad öppnar i Umeå 2014. EU är imponerade över vad denna kommun  presterar och tredubblar sin ekonomiska insats. Näringslivet ställer upp.

 Men än idag har inte den svenska regeringen satsat en enda krona.


De statliga pengarna är en förutsättning. Både för att kunna ro det digra programmet i land och för att få vara kulturhuvustad. Vår kulturminister har istället för att delegera ansvaret till Umeås kulturutövare, lagt ansvaret på institutioner i Stockholm. Utan att skicka med en enda krona.

Under ett år med kultur är det tankarna och idéerna som är viktiga. Det är möjligheten att öppna mötesplatser, scener och utbildningar som ger ett bestående resultat. Och det är där och inte på kontor i Stockholm som vi om vi har tur kan hitta nya idéer och viktiga tankar som vi inte sett förut.