Jag lurar mig själv. Ja, det är det som jag gör varje gång jag köper vårblommor fast kylan biter sig kvar. Nu sitter jag här och glor på mina penséer som jag hade hoppats kunna sätta ut under dagen. Men jag tror inte att de kommer att älska de kalla grader som återkommit hit. Det är vackert, gnistrande och friskt men inte anpassat för drömmar om vårblommor.
Drömmar som ingen realist tar på allvar. Men ändå. Vad vore vi utan längtan. Jo, visst ska vi leva här och nu, men det måste finnas drömmar större en en vanlig vardagsmåndag.
1 kommentar:
Visst är det så Eva. Vad vore livet utan drömmarna. Kram!
Skicka en kommentar