Världens rikaste ...

drottning firade att hon har suttit på tronen i 60 år för en vecka sen. Hon är EU:s största bidragstagare i och med att hon äger de största jordbruken i Europa. Men de unga människor som arbetade på gatorna för att öka säkerheten under jubiléet fick inte ett enda pund för sitt arbete. De var kommenderade att vara i London i två dygn och hänvisades till att bo under Themsens broar, att byta om utomhus och att arbeta i 18 timmar utan rast.

Hur det gick till?

Jo, både Labour och den konservativa regeringen har infört Fas 3-arbeten som första obligatoriska steg för dem som är arbetslösa. Alla måste ta de träningsplatser som olika organisationer erbjuder. Precis som i Sverige finns det företag som lever av att placera arbetslösa praktikanter ute på vanliga jobb. Oavlönade jobb. Företagen som tar emot praktikanterna säger upp de andra anställda, drar ner på arbetstiden för dem som har timanställning, låter de oavlönade praktikanterna jobba heltid, men de avlönade anställda jobba halvtid.

Det är en arbetsmarknadsåtgärd som subventioner och snedvrider konkurrensen på arbetsmarknaden, liksom överallt där den finns. Den skapar mer arbetslöshet och mer fattigdom. Och nu till festen för en vecka sen.

Regnet öste ner över de brittiska öarna när unga praktikanter från East Anglia bussades in till London. De kom dagen innan drottningens båttur på Themsen. De fick veta var de skulle vara nästa dag och så fick de höra att de 400 pund som de var lovade inte skulle delas ut. De skulle istället vara glada över den erfarenhet som morgondagen skulle ge dem.

De som inte hade någon att sova hos fick försöka vaka under London Bridge i skydd för nattregnet. Nästa morgon fick de byta om till uniformer utomhus vid kajen. När klockan var kvart över nio fick de frukost och halv tio började vankandet på kajerna . De hade inga regnkläder och inga paraplyer. De hade inte sovit på 20 timmar och de hade inga raster. Det fanns inga toaletter så de fick vänta till 14 innan de kunde gå iväg till en. Ingen mat serverades och de beordrades att vara kvar till sent på kvällen. Sen skulle de ta tunnelbanan till ändstationen.

En av deltagarna stod inte ut.Hon var placerad hos en organisation som kallas "Tomorrows people". Hon tog tunnelbanan tillsammans med de andra i sin grupp när klockan var sex. De fick ringa efter anhöriga som kom och hämtade dem. En resa på mellan 20-30 mil enkel resa. Då var alla i gruppen genomblöta, med olika symptom på att de var sjuka eller på väg att bli sjuka.

"Tomorrows people" hade fått uppdraget att finnas på plats vid kajerna av ett säkerhetsföretag.

Den unga kvinnan gick direkt till sin handläggare på måndagsmorgonen och sa upp sig från all vidare kontakt med "Tomorrows people".

Hon sammanfattar sin erfarenhet av Diamantjubiléet i en intervju med the Guardian så här:

"Frivilligt arbete, javisst, men inte slavarbete där vi blir behandlade som skräp. Det ska inte vara omänskliga förhållanden där vi tvingas byta om inför alla människor och inte kan skydda oss från regnet och det ska finnas toaletter."