Allt började med att vi stannade utanför Katrineholm. Det var signalfel. Efter någon timme rullade vi långsamt in på bangården där det ryckte till i hela tåget. Stopp igen. Utan el.
I mörkret gick tiden inte lika fort. Ingen läsning, ingen värme. Ingen information. Barn som gnäller trött. Äldre som fryser. Tur att jag har massor med värma kläder. Tiden rör sig med snigelfart. Vi står helt stilla. Efter Mer än en timme kommer strömmen åter. Då känns väntan genast bättre. Personalen är trevlig och hjälper de personer som ska kliva av att lämna tåget. (Mot alla regler.) Men inget händer.
När det har gått nästan fem timmar kommer tåget i gång. Resten av resan passerar vi sovande. På Stockholms central vid midnatt hade alla tåg norrut försvunnit fjärran och jag tog en taxi till en kompis i Sumpan. En taxiresa som fick mig att spy över självgoda medelålders män. Ja, ni kan nästan första vad som hände, eller hur? Just, det.
Väl hemma skrev jag ett brev till SJ:
Tack kära järnvägsbolag, tack kära SJ! Jag tackar er av hela mitt hjärta för all den bonustid ni skänkte mig och mina medresenärer när vi fick uppleva ett sammanlagt sex timmar långt stopp i Katrineholm. Tänk att ni kan ge bort något gratis. I vanliga fall får vi alla betala dyrt för varje timme vi sitter i era vagnar, nu fick vi njuta av stolarnas mjuka komfort och de nästan rena fönsterrutorna i 360 minuter utan att det kostade ett öre.
Som svar fick jag en utbetalning på vad en normal taxiresa mellan centrala Stockholm och Sundbyberg kostade då.
Tillbaka till följetongen. Ja, den är kort. Inga avgångar med tåg, ger ingen reseberättelse och naturligtvis inga förseningar, eller hur herr trafikdirektör Gunnar Malm? Inget att tacka för! För dem som trodde att de skulle kunna resa regionalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar