Bitarna passar inte!

Det finns en doft av vått ylle när jag minns tiden före 1985. En doft som alldeles utan grund ger en känsla av trygghet. Då hade ingen hunnit tappa pusslet i golvet och sett till att inte någon av pusselbitarna skulle passa ihop igen. Det fanns ingen yttrandefrihet  inom Warschawapakten, men på den andra sidan järnridån försvarade vi rätten att uttrycka sin egen åsikt.

Orsaken till att vi var med och utkämpade det kalla kriget var att vi ville att alla skulle ha mänskliga rättigheter. Men det var ju inte så enkelt.

Idag berättar DN om hur socialdemokratiska politiker hade ett utbyte genom IB med Sovjets ambassad. Tidigare har avslöjanden genom Wikileaks gett oss uppgifter om hur Carl Bildt har gjort samma sak med den amerikanska ambassaden. Stod vi i mitten och var neutrala? Eller höll pusselbitarna redan då på att omformas till en helt annan bild än den vi medborgare fick se på asken?

Järnridån skrämde inte bara oss som levde i skuggan av den, den fick dem som har den ekonomiska makten att gå till förhandlingsbordet och erbjuda de anställda vissa förmåner. Nu är det inte löneförhöjningar som ger oss ökade realinkomster, det är skattesänkningar. Ännu en pusselbit som bytt form och som förändrar bilden av hur makten över kapitalet ser ut.

Lagom skulle inflationen vara. Då var arbetslösheten låg. Inte fler än dem som var mellan olika anställningar skulle vara utan jobb. Idag kallar alliansregeringen 8 procents arbetslöshet normal, 2006 var det massarbetslöshet enligt samma politiker.

Varje gång ett ord eller en mening byter betydelse ramlar en bit till ner från det pussel som var tillitssamhället, eller folkhemmet. Nu är pusslet fyllt av hål. Vilket skulle kunna vara en början på något nytt, något mycket bättre.

Vilka ska forma bitarna som ska fylla hålen efter det gamla? Det vi vet idag är att både och, ja, alla alternativen har gett oss en bild som när vi försöker lägga pusslet en gång till inte stämmer.