Vårt språk

Det är intressant med hierarkier. Ja, att vi så gärna vill att allt ska kunna rangordnas nerifrån och upp eller vise versa. Idag diskuterar finländarna för miljonte gången elevernas rätt att läsa svenska, eller tvångsvenska som motståndarna kallar språkundervisningen.

Vi som lever i Sveriges nordligaste län känner igen många av argumenten; både argumneten för och dem som är emot. I vårt län talas många modersmål som idag kallas minoritetsspråk. Vår region har flest minoritetsspråk i hela europa. Men det är först nu när det nästan är försent som rätten att läsa sig sitt modersmål är lagstiftad. Inte överallt som i Finland, men i de kommuner som ansöker att få vara med.

I Finland vill de unga mellan 15-25 år ha kvar den obligatoriska svenskan. De ser språket som en möjlighet att kunna studera och arbeta i Sverige, Norge och Danmark. I Sverige måste de elever som vill ha undervisning i sitt modersmål bevisa att de har sådana kunskaper att de faller inom den krets som får lära sig sitt första språk.

Det finns olika sätt att se på minoritetsspråket. Det är helt tydligt.

När jag gick i skolan för 40 år sedan kom mina klasskamrater från Finland och Tjeckoslovakien rätt in i klassrummet utan stöd. De fick sitta tysta fram till den dag när de kunde använda svenskan.

Då var hierarkin helt självklar.

Men hur är det nu när vi vet så mycket mer om hur språket fungerar?

Är engelska, amerikansk engelska eller kanske kinesiska finast? Eller kanske det döda språket latin?

Eller har vi förstått att alla språk, grundliga kunskaper i modersmålet ger en bättre start i livet?