Samtidigt publiceras en artikelserie som påstår att alla pensionärer har fått lika stora höjningar av sin pension, i genomsnitt, som de som arbetar. Oj, vad bra tänker jag först men sen ser jag att all statistik är helt meningslös. Ja, höjningen av pensionerna består i själva verket av att de unga pensionärerna har högre pension än de gamla som dör. Inte direkt någon nyhet.
Nästa del i artikelserien kommenteras av Maria Crofts. Det är det vansinniga fenomenet som Bo Könberg, folkpartiet, drev igenom i pensionsuppgörelsen på 1990-talet. Ja, att alla lågavlönade inte får en enda krona i högre pension än de som inte arbetar alls. Bo Könberg tycker att det är helt ok , det har han deklarerat många gånger. Men att Maria Crofts flyttar detta problem, som bara kan lösas av politikerna, till ett problem för pensionärsorganisationerna. Det är inte ens dråpligt.
Slutligen går Peter Wolodarski ut och försvarar Hanne Kjöller, trots att hon själv inte anser att hon gjort några fel. I hans försvar är det centralt att Hannes Kjöllers bok om halvsanningar endast innehåller ett fel. Han svarar så här:
"Det är bra att Hanne Kjöller rättar det fel som uppmärksammats och nyanserar några skrivningar."
Men hallå! Har hon inte hittat på? Ja, att en person som har utsatts för grova sexuella brott har en psykiatrisk diagnos? Vad nu det skulle ha med denna kvinnas trovärdighet att göra. Har hon inte påstått att en cancersjuk krögare bor i en lägenhet värd 12 miljoner kronor när han i själva verket bor i en hyresrätt? Har hon inte slagit på ordet Husby och fått fram fler än 1000 träffar, som handlar om helt andra orter och människor, än det Husby som hon påstår är väl skildrat i pressen?
Jag vet inte om Peter Wolodarski tycker att det är modigt som han svarar i försvarsartikeln. Men det tycker inte jag. Det finns nog med stora samhällsproblem att skildra, även journalistiska felsteg, utan att en skribent behöver hitta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar