tisdag 10 december 2013

En promenad med minnen att hålla i

Vissa dagar börjar med en känsla av overklighet. Vad var det som gjorde att denna natt var så förvirrad, tänker jag, när mina steg automatiskt leder mig till brevlådan. Kan det ha varit den totala väderomställningen som fått mig att hamna i tankar om livet som var förr. Om de promenader längs med Kungsholmen som jag tog varje decembermånad för att ta mig från farmors syster till min mormor.

Det var en halvtimme mellan överdåd och vanlighet. Det var också en rörelse från kylig artighet till varm vänlighet. Tänk att deras flytt från omodernt till helmodernt som det hette då var så olika.

Min farmors syster flyttade till en "våning" färdig inför julen 1938. Då bodde hon fram till 1975. För att kunna stanna kvar i sin bostad på Norrmälarstrand så hyrde hon ut sin avlidne mans arbetsrum till riksdagsmän. Män och riksdag var avgörande. Det var personer som inte var på plats i Stockholm mer än nödvändigt och de krävde inte att få använda köket.

T'annie, som hon hette, var helt klar över att hon inte ville ha några hyresgäster i onödan som rörde sig på de 150 kvadratmetrarna. Här var det hon som regerade.

Ett år senare var Stockholmshems lägenheter vid Holmia färdiga. Dit flyttade mormor och morfar med tre barn. De var lyckliga över att ha badrum, kök med matvrå och två rum på 40 kvadratmeter. Det fanns till och med en helt modern tvättstuga.

I det lilla köket trängdes vi och bakade. I en av väggarna fanns ett bakbord som vi kunde fälla ner i dörröppningen. När baket var klart fick alla barn leka affär. Då tog mormor fram sin samling med presentpapper, påsar och snören och så slog vi in alla redskap så att inte någon skulle bli utan paket. På pallen vid gasspisen stod den gamla kaffekvarnen som nu användes till att mala smulor till kakformarna. I högen med tidningar såg vi hål lite här och där. Det var alla kul kåserier som mormor klippt ut. När vi skulle ta tunnelbanan hem fick jag en bunt att läsa.

Åren gick och de smala tegelhusen hamnade på något sätt allt närmare centrum. Holmiakvarteret revs. Där byggdes moderna sjuttiotalshus. Dit ville mormor flytta men den drömmen uppfylldes aldrig. Istället var hon glad över att det fanns flera huslängor mellan hennes lägenhet och Essingeleden. Hon var lycklig över att Konsum fanns kvar. Men så en dag ramlade hon och bröt lårbenet och då var det inte lätt att bo två och en halv trappa upp, med en brant stentrapp utomhus. Då var längtan bort från det som var opraktiskt stor. Men det tog nästan tio år innan min mormor fick flytta till en nästan dubbelt så stor tvåa i Enskede granne med Skogskyrkogården.

Det var alldeles för sent. Det går inte att plantera om en människa efter nästan 50 år i samma hus. Det var helt uppenbart. Varför jag tänker på detta idag?

Jo, jag tror att när jag fick veta att en kamrat från Konstskolan har dött mycket ung så blir minnen av mormor och minnen av det som bara var ett sätt att minnas med glädje. Lugn. Vilket nästan är omöjligt när så unga kloka och begåvade människor inte finns mer i livet.

Inga kommentarer: