måndag 31 mars 2014

Dagmar är dagens fördelsedagsbarn

Underhållningslitteratur. Det var ett fult ord när Dagmar Lange började skriva deckare. Det var så suspekt att hon valde att skriva sina böcker under pseudonym. På bokryggarna står det Maria Lang. Ja, för inte kunde en lektor i svenska skriva något så simpelt.

Men det kunde hon göra varje sommar i Nora. Sen kom årets kriminalhistoria ut till jul samtidigt med hennes tre konkurrenters, Stieg Trenter som hade en frilansfotograf som hjälte, Vic Sunesson som hade en kriminalpolis och HK Rönnblom som skrev tio böcker om en svensk "lord Peter Wimsey".

Marias hjältinna heter Puck, hennes hjältar, Einar och Christer Wijk. De möter olika passionshistorier som leder till ond bråd död. Ja, sexuell attraktion är alltid huvudnumret i  Maria Langs över 40 romaner. Den första, Mördaren ljuger inte ensam, kommer ut 1949. I den är all typ av kärlek närvarande. I den är också hennes älskade Bergslagen en huvudperson. Nästan alltid hamnar familjen Puck och Einar Bure i en stuga, hos en släkting eller på en fest i de djupa skogarna runt Nora. I Maria Langs värld heter denna lilla stad Skoga. Det är en plats där 1800-talet fortfarande finns kvar i de mörka skrymslena och de smala gränderna. Där byggnaderna är genomskinliga för dem som vet att använda rätt blick.

Ja, det är mycket trolldom som lever kvar mellan sidorna när Maria Lang ska höja temperaturen i berättelsen. Det finns dessutom en vilja att lösa upp de knutar och fördomar som hon växt upp med i den lilla staden. I varje intrig finns det någon person som alla förtalar. En människa som hamnat utanför. En misstänkt som förföljs av grannars hån. Kanske ett sätt att berätta om hur svårt det kan vara att vara annorlunda. Det var kanske inte helt enkelt för Dagmar Lange, som idag föddes för hundra år sedan, att i början på 1930-talet  ta sig till Högskolan i Stockholm, för att bli student.

En av hennes allra bästa böcker, En skugga blott, berättar om hur ett gäng med studenter och forskare samlas kring Humanistiska biblioteket vid Stureplan i Stockholm. Här finns ett persongalleri som jag tror gestaltar alla dessa olika känslor som uppstår när allt är nytt och osäkert.

Hon, liksom sina tre konkurrenter, skriver ofta bra miljöbeskrivningar. Deras deckare blir en guide till hur livet levdes på gator och torg för 60 år sedan. Jag brukar ofta vandra mellan de gamla högskolebyggnaderna på höjden ovanför Stadsbiblioteket i Stockholm. Maria Langs beskrivningar av hur det var då när alla studenter trängdes kring Odenplan får mig att se en annan stadsbild. Det gör hon bra. Men varefter Puck och Einar försvinner ur Christer Wijks liv så blir hennes gestaltning av människorna allt tunnare. Om det är någon som är sugen på att försöka läsa deckare från 1949 och framåt så gör det nu. För förra året kom de sex första historierna i en vacker nyutgåva. Och har du tålamod kan du se  tre av dem som filmer producerade av TV4.


2 kommentarer:

Nini sa...

Jag har läst alla. Mina föräldrar, främst pappa, samlade på dem. Gav bort alla till Myrorna häromåret. Behövde plats i bokhyllan. DÅ fanns det inga andra bra svenska deckarförfattare - om man undantar Stieg Trenter, vars böcker jag också har, och de är kvar i bokhyllan, han är bättre. Men för in tid var Maria Lang underhållande att läsa.

Granne med potatisodlaren sa...

Hej och välkommen till Grannen! Vad kul att du har läst alla, det har inte jag. Men jag läste de första deckarna om Einar och Puck varje sommar när jag ville ha något lättläst i solen under min uppväxt. Jag vet inte varför jag gillar att läsa alla dessa deckare från ett svunnet Sverige men jag tycker att det är kul.

Stieg Trenter ansågs mycket bättre, eller hur? Jag har lite svårt med de sexistiska kommentarerna mellan Harry Friberg och Vesper Johnsson,(visst är det så hans kommissarie heter?).

Men om jag hittar en gammal svensk deckare på loppis är det svårt att låta bli att köpa den. Oftast har böckerna en grafisk form som jag tycker om.