Det är hundra år sedan min mormor fick vara med och vandra ut till stans utkanter för att försöka byta till sig lite mjöl eller smör. Hon tyckte att det var ett äventyr då i början av kriget hon var ju bara nio. Sen blev det mer allvar. Innan kriget tog slut hade hon hunnit arbeta i mer än ett år. På ett jobb som gav lite mättnad. Hon skrapade plåtar på änkan Anderssons spisbrödsbageri. Skrapade och samlade ihop ätbara bitar i en påse att ta hem till småsyskonen. Både Åke och Greta var fortfarande så små att de fick vara hemma.
Etthundra år senare är handkavlat spisbröd en lyx, minnena från kriget begravda på en kyrkogård, men Minnet av mormor Signe lever lika länge som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar