Så onödigt dyrt

Del av bild i tovat ylle

Hur ska vi kunna göra fria val, när det viktigaste, tak över huvudet, tar en så'n stor del av vår vardag?

Vad hände, då när alla politiker tog ställning mot att vi tillsammans ska se till att alla kan leva i varsin bostad?

Kommer ni ihåg hur det var, när staten subventionerade bostadsbyggen, när helt vanliga människor kunde bo utan att hälften av inkomsterna gick till hyra/räntor?

I slutet av 1980-talet hade staten reformerat reglerna på bostadsmarknaden och de flesta kunde välja, mellan att köpa eller hyra en bostad. De barnfamiljer som behövde en större bostad kunde låna pengar med staten som garant. Det fanns en brist på bostäder, men det var inte omöjligt att hitta någonstans att bo.

Då kom den natt när Carl Bildt och hela den politiska makteliten höjde räntan till 500 procent. Etablissemanget hade fått för sig att de skulle försvara värdet på kronan. Vad som hände?

Jo, staten välte ekonomin på ända. De som hade obundna räntor tvingades att sälja sina bostäder billigt. Bankerna ville ha en högre säkerhet. Det hände till och med att bankerna skrev hotfulla brev till fastighetsägare utan lån för att tvinga dem att sälja billigt till banken. Hus revs trots att de var helt moderna. Det blev kaos. Arbetslösheten ökade till nio procent, vilket då ansågs vara massarbetslöshet. En arbetslöshet som fortfarande biter sig fast.

Bostäderna blev en handelsvara, vilket regeringen Bildt eldade under genom att ge borgliga kommunpolitiker rätten att sälja kommunala hyresrätter som bostadsrätter. De som råkade bo i en lägenhet som blev till salu fick en rabatt på priset, ungefär lika mycket som skattebetalarna hade subventionerat byggandet av huset med, och kunde sälja sin ombildade bostadsrätt med minst 30 procents vinst dagen efter de hade skrivit kontrakt.

En av de vanligaste åtgärderna för att minska arbetslösheten har sedan andra världskriget, varit att bygga bostäder, men efter tvångsrivningarna av hyreshusen i Boden, Kiruna och på andra platser där lågkonjunkturen orsakade hög arbetslöshet, blev bostadsbyggande otänkbart.

Men antalet barn som föddes fram till 1994 var rekordmånga.

Nu sitter vi här med en vanföreställning om att det var de där tvångsrivna lägenheterna som orsakade den ekonomiska krisen, inte politikernas panikhöjning av räntan.

Efter 20 år utan bostadspolitik har vi ett samhälle där unga människor måste få hjälp av mamma och pappa för att kunna skriva på ett kontrakt, om det skulle finnas ett att teckna, kvinnor som arbetar i vård- och omsorg och handel måste skaffa sig en borgensperson, deras löner är inte höga nog för ett eget boende och priserna på både byggandet och boendet har ökat explosionsartat.

Prislappen?

Stagnation.