För mig finns skönheten i olikheten, öppenheten och människan, men Karl Ove Knausgård framhåller en helt annan bild:
"Självklart var nazismen också vacker, för hade den inte varit det så hade ingen låtit sig förföras av den.
Den skönhet som vi vet är fel, är det bara romanen som kan beskriva.
Varför skall den göra det?
För att nazismens skönhet finns."
Efter dessa fyra meningar inser jag att Ebba Witt Brattström har rätt. Det finns en plats där friheten och öppenheten är norm och det är inte i den homosociala gemenskapen. Friheten finns där alla ses som människor i första hand och inte som kön.
En droppe vett och ett kryddmått eftertanke kanske skulle ge vid handen att många av Knausgårds landsmän mördades av det han ser som vackert och skönt. Många fick sina liv förstörda. Många levde i bojor både bokstavligt och i tanken. Ingen norrman utom dem som följde i Quislings fotspår skulle beskriva Min kamp som vacker när den har A Hitler som upphovsman.
Denna debatt om hur vissa av parnassens män speglar sig i varandra och hur de uttalar sin rätt att se på unga flickor som objekt till för deras lustar gör mig så sorgsen.
Varför är deras blick på kön och drift viktig, varför är deras åsikt värd att vädras? Varför är inte offentligheten öppen för dem som är fria och utan behov av att kocketera med mörkrets ideologier och sliskighet? Det är så töntigt att det är svårt att ta in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar