Här uppe vid vägen är det vår.
Uschligt regnigt, men vår.
Det är otroligt intressant hur olika vi uppfattar det vi läser. Och vilka som har tillträde till den offentliga arenan.
Ebba Witt-Brattström skrev om Stig Larsson och Karl Ove Knausgård på DN:s kultursidor. Denna artikel har nu spritts i alla sociala medier men inte hamnat på Sveriges televisions bord.
I en intressant frågeställning undrar Ebba Witt Brattström om hyllade författare av manligt kön kan säga vad som helst och hyllas för det. Som exempel tar hon bland annat Stig Larssons uttalande i dokumentären som SVT sände om att trettonåriga tjejer får skylla sig själva om de har bröst.
Vad är det som gör att inte andra kloka kulturarbetare skriver om hur dessa två författares uttalanden om att vi lever i en tid som hämmar deras sexuella drift efter småflickor?
Jag somnade till dokumentären om Stig Larsson. Den är skittrist och han är en överreklamerad övermogen gubbe. Glömmer aldrig när jag led mig igenom romanen Introduktion , Det gjorde jag för att jag verkligen gillade pjäsen VD som gick på Dramaten. Sen dess har jag inte lockats att öppna någon av hans böcker.
Knausgårds gestaltning av det egna egot är lika intressant som titeln på den evighetslånga romanen. Min kamp.
Jag vet inte vad som gör att dessa två geniförklarade män måste provocera genom att kladda på unga flickor.
Kan någon förstå det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar