Lite både och i vårsolen

Solen skiner och vi med den. Marsljuset tar sig och alldeles snart har vi mer än tolv timmar dag. Igår såg jag hur mörkret kom krypande vid halv sex. Fem timmar senare än vid jul.

Men känner vi oss mer upplysta?

Har vi en plikt att begripa mer än vad vi gjorde när vi var yngre, eller bara mer än vad vi förstod vid förra valet?

Är det ett svek att veta att alla som växer upp i familjer med vanliga inkomster kommer att få det svårt att leva på samma standard som sina föräldrar, om de inte hittar genvägar genom livet.

Ska vi lära våra ungdomar att ta sig fram mellan skären och grunden utan att ta hänsyn till att vi lever av tillit? Göra som de politiker som säljer ut skattebetalarnas egendom efter att ha arbetat med ett projekt för att få alla politiker att sälja ut det värdefullaste som finns i offentlig ägo?

Solen skiner men de långa skuggorna sträcker sig både över snön ute och förhoppningarna inför framtiden.

Då gäller det att finna platsen mellan misstron och hoppet. Det är ju egentligen rätt lätt att se att mycket är bättre nu än då. Hur ska vi kunna påverka så att de med makt förstår att tilliten är lika värdefull som deras egna rikedomar?