Ni läser rätt på bakrutan till mlle Renault. Idag var det tre kalla grader när jag gick ner till älven. Snön gnällde och knastrade under mina kängor. Skaren var hård och höll när jag tassade ner mot stranden.
Alla änder, måsar och storspovar började gräla på mig. De tyckte inte att jag var inbjuden till dem. Nu har de paxat boställe i gräset, diken och i buskarna vid kanten till älven.
Jag är inte välkommen mitt i deras kärleksbestyr.
Närmast land ligger den ruttnande isen kvar. Men inte ens en fågel kan hålla sig uppe på den blöta isen utan att trilla i.
Jag känner en så'n lust att simma. Det ilar i hela kroppen när jag tänker på lyckan att få simma i ljummet sommarvatten.
Men den blå morgonhimlen lurar hjärnan. Det kom ingen värme, det blir inget vårbad.
Jag lindar istället halsduken hårdare runt halsen och sätter på mig vantar.
Måsen flyger när isen hänger i luften. Vingarna bär genom den arktiska vinden.
De sista stegen upp mot morgonkaffet knastrar som om jag kliver på hårt bröd. Det är isen som samlats i alla gropar vid sidan om den kvarglömda snön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar