torsdag 24 juni 2010

Fiat på parkeringen

Visst är den fin. En drömbil var den när vi åkte till skidbacken med Monicas mamma. Skidorna stack upp ur taket och vi satt i knät på varandra. Bak fanns en korg med termosar med varm choklad. Monicas mamma hade klokt nog en kasse med yllesockor och extra vantar mellan bena. Trångt och lyxigt tyckte vi. Tänk att slippa bära skidorna fem kilometer från busshållplatsen. Tänk att få med sig både skidor, varma sockor och termosen med varm choklad.
Nu är den ett museiföremål. En bil som står utställd som en staty.
Vaniljgul.
Fungerar bäst i varmt solsken.

4 kommentarer:

Jane Morén sa...

Jättefin bil! Vad synd att dagens bilar ofta är så själlösa och opersonliga.

Granne med potatisodlaren sa...

Visst är det så. Man knappt skilja dem åt. Det är väl därför jag blir så glad när jag ser en gammal skorv som har sin egen profil.

Jenny sa...

Håller helt med Jane! En sån bil skulle jag vilja ha. Kanske inte skulle vara den tryggaste bilen att åka runt i, men i alla fall den snyggaste...

Granne med potatisodlaren sa...

Jenny, den som rullar runt över 70 km/h i den här är modig.