fredag 10 september 2010

Om att kliva in i en bok

Dimman flyr norrut
Hur är det att upptäcka en förlorad plats i en roman när man minst anar det? För ett tag sedan öppnade jag en gammal pocketbok. Läste en stund och kände mig overkligt hemma i miljöbeskrivningen. Husen var placerade på ett välkänt sätt. Träden och buskarna användes i lekarna som jag mindes min barndom.  Beskrivningarna av mattider, badstranden och simskolan, allt hade jag upplevt. Det var jag säker på.

Jag blev glad och lycklig uppfylld av den där starka sommarlovskänslan som jag nästan glömt bort. Alla de bittra känslorna av saknad försvann. Den melankoli och känsla av att vara rånad på min plats på jorden dunstade bort. Bara en härlig stolt lycka över mina barndomssomrar levde kvar i mig.

Författaren hade också tillbringat sina somrar på samma udde. Men tio år tidigare än jag. De lekar och de sommarlov som hon hade upplevt var de samma som jag upplevde. Inte mycket hann ändras.

Eva Swedenmark undrar hur det kommer att vara att läsa om den lägenhet där hennes familj har bott. Jag tror att det blir en glad överraskning.

Ingenting av mina barndomssomrar finns kvar idag. Vi lever ett helt annat liv fyllt av snabba förändringar. Jag tror att det är ett skäl till att jag älskade att läsa om hur det var.

4 kommentarer:

Annika sa...

Inget är som barndomens platser! Jag saknar inte en enda av mina barndomshem, kanske för att vi flyttade runt så mycket, men känner ett sting av vemod när jag tänker på farfar och farmors hus på en av kullarna bakom Nice samt på bondgården i Hälsingland (min mammas barndomshem) där vi tillbringade våra svenska sommarlov. Undrar vilka platser som mina barn kommer att minnas med saknad?

Granne med potatisodlaren sa...

Det är så det är. De platser där vi har tillbringat sommaren och mött släkten är viktiga. Jag undra också var och vad mina barn kommer att vara nostalgiska inför.
De pratar mycket om de somrar vi reste runt och mötte släkt och vänner runt hela Norden. Då hade vi en husvagn som vi gjort i ordning själva, där vi sov varje natt. Det var som om vi for runt med ett eget gästrum. Bra för att barnen somnade i samma säng. Bra för att vi stannande vid vackra stränder och djupa sjöar, när vi for ner genom Norrland, precis när det passade oss.
De har en plats att återvända till. Mon, stugan högt upp på nipan med utsikt över hela Ångermanälven, forsarna och Österåsen på bergets topp.

Jenny sa...

Nostalgi. Känner igen känslan. Min mamma bor kvar i lägenheten i Vasastan där jag växte upp på 70- och 80-talet, men mycket har förändrats i området. Allmänna BB, där jag föddes, finns inte längre kvar. Där står i dag nyproducerade bostäder, som på ett tråkigt sätt utmärker sig mot de vackra sekelskifteshusen. Hårfrisersalongen med den starkt parfymdoftande rödhåriga frisörskan på hörnet är numera en annonsbyrå och Vasaparkens livfullhet, där Astrid Lindgren en gång satt och språkade med sina vänner om "döden, döden, döden" är i dag en fasadpark för nyrika som pratar "pengar, pengar, pengar". Inget är som det var när jag var barn. Ändå känner jag igen varenda gatsten.

Granne med potatisodlaren sa...

Det är konstigt att gå runt i Vasastan och se hur hela stadsdelen förändras. För mig var det ett ställe där alla sorter levde sida vid sida. Men nu är det något annat, något jag inte känner igen annat än på ytan.
Jag är också född på Allmänna BB men jag visste inte att de har byggt nya kvarter där.
Det märks till och med när man som jag bara tillbringar en vecka då och då i Sibirien eller vid Observatoriekullen.