söndag 28 november 2010

Fantasi och lek

Kommer du ihåg hur det var att leka så intensivt att det verkliga livet bara försvann? Hur det var när leken var som om du var med i en film eller i en annan värld?

Jag kan minnas några fantastiska lekar. En som Lotta och Anette hade med sig på ett besök hos oss på Öland. De hade börjat leka att de var två föräldralösa systrar som levde på 1800-talet på ett barnhem. Jag blev den tredje minsta systern som fick minst mat och mest skäll. Vi var så intensivt inne i vår fantasi att våra mammor hade svårt att bryta leken.

Länge kunde jag inte se de platser där vi lekt vår grymma saga utan att jag började gråta. Den skrämmande stämningen från 1800-talet svepte in i skuggan av enebuskarna och jag kände mig lika övergiven igen.

Leken på min emalj är från lekis.

4 kommentarer:

Evas värld sa...

Vilken spännande berättelse Eva. Jag tänker att när jag är som djupast inne i skrivandet så är det som i en sådan lek. I synnerhet när jag skriver med Maria eller Annica eller båda och vi fantiserar ihop och drar med varandra in i en värld som inte finns - men finns.

Granne med potatisodlaren sa...

Tänk att få hamna där igen. Helt koncentrerad och borta från allt som pockar på uppmärksamhet.
Det måste vara ännu mer spännande när ni är två eller tre.
Skriver ni, eller nätverkar ni i Vietnam?

Jane Morén sa...

Vad roligt, du får mig att minnas. Alla de lekar jag försvann in i var ganska fysiska, krävde krafter och mod. Som, att klättra längs de stupande bergssidorna längs Årstaviken, hållande mig i berget, en tuva eller en gren. Då lekte vi att vi var tvungna ta oss upp ( och ner) bort från en tänkt förföljare. Många gånger lekte vi deckare och ålade och smög i buskarna. Andra gånger byggde vi "hem" i bergen, klättrade i träd och försvann bort i lilleputtvärldar när vattenpölar var hav som "båtar" och insekter reste över. Försvann fullständigt gjorde tiden när vi släpare tunga möbler uppför stegar till andra våningen i en lada (helt obegripligt, vi vägde kanske 40 kg och släpade stora byråer), där vi sedan inredde ett hem med övergivna möbler som fick nytt liv. Och allt springande genom mörka källargångar under 40-talshusen, vi tände inte lamporna, för det var mest spännande om allt var mörkt. Hjärtat slog hårt när vi trevade oss fram med händerna en bit framför ansiktet ifall vi skulle slå i nåt, samtidigt som vi sprang.

Granne med potatisodlaren sa...

Vilka minnen! vad härligt du beskriver dina lekar. Jag kan se hur ni kämpar längs med bergssidorna, släpar på möbler och springer i de mörka gångarna. Vad kul att få vara med.