Hem efter 40 år i Sverige?
Hem till New York?
När hon kommer från Granite Falls, North Carolina.
Den andra gången är i en artikel om att skapa sig tillhörighet i storstaden.
Vad är hemma i en stad där delarna i sig är olika världar?
Vad är hemma i en bygd där ytan räknas i kvadratmil?
Vad betyder ordet hem och hemma?
Jag har flyttat flera gånger.
Men det finns några platser där jag får en känsla av att vara hemma.
En gata där jag alltid hamnar i mitt barndomsland är Råsundavägen i Solna.
De gånger jag kliver av bussen vid Stråket,
och tittar ner mot fotbollsstadion känner jag mig som,
samma sexåriga tjej som jag var då när jag hoppsade fram till lekis.
Vid Alésia i Paris 14:e arrondissment doftar gatan av dålig diesel och nybakade croissanter och jag blir 20 år igen. Uppspelt och rädd på samma gång. Jag dansar och hjärtat slår hårt.
I bussen över Ölandsbron lyfter jag.
Svävar in i barndomens sommarlov.
Och när jag återvänder sitter gråten hårt och tungt i halsen.
Hela kroppen minns hur det var när lovet var slut
och höstterminen skulle börja.
De senaste 25 åren är hemma här vid älvens strand.
Och hem kommer jag redan i gaten på Arlanda.
Där möter jag språket, melodin och behovet av mer livsrum.
Doften av flygfotogen förflyttar mig till Kallaxheden innan jag bordat planet.
Det platta landet, dunket från malmtåget,
och den låga solen som speglar sig i sjukhuset glasvägg,
tillsammans ger de en hemkänsla.
8 kommentarer:
Det tar lång tid ibland innan något är hemma. Sallyhill i Sundsvall är hemma, och Tivolivägen. Sundsvall är mest hemma av allting i min värld trots att jag bott så länge i Stockholm.
Enskede är hemma och för alltid ljuvt, underbart och tårfyllt. Barnens barndom, lyckliga år, sen olyckliga, men hemma så väldigt.
Länge har jag tänkt att Barnängen där jag bor nu bara är en lägenhet, men nu efter sju år börjar det bli hem. Och ön är sommarhemma förstås! Rolig fråga Eva, det här kan man fundera länge på!
Du har så rätt. Det tar tid och komma hem som vuxen när barnen är stora. Mitt hem är där min säng står är det många som säger. Riktigt så lätt hittar jag inte hem, det krävs något mer precis som du skriver.
Du har ditt vuxenliv i Enskede jag här vid älvens strand. Men det kommer snart en tid då det är dags att flytta. Det kommer att bli svårt.
Jag har skrivit mycket i bloggen om just det här med hemma... det manar till reflektion och eftertanke.
I någon text skrev jag nedan, och jag tror att det är den närmsta insikten jag har om hemma:
"Livet är större än världen med alla sina hemma och borta, mer oändligt än den gränslösa evigheten, tusen år mer varaktigt än det mest intensiva nu.
Det är en vidunderlig resa."
Du har så rätt Carina. Och ändå är det som om jag släpar med mig rötter som kräver att jag känner mig hemma. När jag reser går det fort. Platser blir mina ganska direkt. Men vardagen, diskbänken och jag behöver igenkänning.
Som Kristina sjöng: "Hemma - var ligger det nånstans?"
Nu har jag bott här i snart 14 år så det är nog här.
Min mamma bor inte längre på den ort där jag växte upp och jag har inte varit där på drygt nio år. Jag har ingen anknytning dit längre mer än pappas grav och det är typ 60 mil dit.
Det är så olika, för alla. Min J har växt upp i en familj som har flyttat ofta och sammanlagt 60-70 mil. För många av dem är hemma där de bor och mormors stuga.
Finns det ingen anledning att återvända till en plats tappar den nog mycket av sin laddning.
... och på ett ögonblick hamnar även jag i Alésia i Paris. Känner samma dofter som du och ser mig själv vandra upp och ner längs Rue des plantes där min lilla studio låg, det som var mitt hem för sju år sedan. Fika- och filosofistunderna på brasserie Le Zeyer.
Och vad är hemma? Precis som du är det på många olika platser. I huset med de tre skorstenarna där jag bor i dag. I mitt barndomshem i Vasastan, i lägenheten där min mamma fortfarande bor. Och på landet, en ö i Stockholms skärgårgd, där minnen från sena kvällsdopp och skrubbsår fortfarande lever kvar, såväl i tanken som för alltid i ett påminnande ärr på mitt högra knä.
Vilket fanatastiskt inlägg Eva! Tack för att du fick mig att reflektera och resa tillbaka i tiden.
Jenny, jag tänkte på dig när jag skrev om Alésia. Ja, hem och hemma kan vara mycket och mycket olika. Tänk att barndomslandet väger så tungt när man tänker på vad hemma är.
Tack!
Skicka en kommentar