Jag var tvungen
att återvända. Att hissna inför Takako Takeuchis Omusubi. Att stå där i stillheten och tänka på hennes ord. Jag ser hennes verk som ett evangelium. En berättelse om att vi alla hör ihop.
Här finns inga revor, inga stora hål.
Här finns en omfamning, en inbjudan och en öppenhet.
6 kommentarer:
Så vackert, ser ut som verket svävar.
Hemma i förra inlägget är intressant, jag tycker det är svårt att bli "hemma" med en plats, fast jag har några "hemma" Lunds gator och parker är hemma här är jag uppväxt, sedan blev Limfjorden hemma i norra Jylland, kargt och tufft men oändligt vackert. Köpenhamn var hemma Enghave, Valby och Søndermarken, nu är Lövestad hemma, gamla mossen, fälten och skogarna. Jag tycker om mitt hus men för mig är nog naturen och miljön ute det som betyder allra mest, det är där jag får inspiration och återhämtar mig när jag blir trött.
kram Sophia
Så fint du beskriver dina hem genom livet. Och visst är det så att naturen kan vara ett hem oavsett var. Idag är det dock inte lönt att gå ut. Snön är som en vägg och snöröjaren har inte kommit än. Kram
Vilket verk och vilka underbara ord!
tack
Tänk att Takako kom hit från den andra sidan jorden och knöt detta konstverk.
"Hennes verk som evangelium"," att vi alla hör ihop", så fint beskrivet.
Jag blir så uppfylld av framtidstro och hopp att jag nästan blir patetisk när jag står inför hennes fantastiska verk.
Skicka en kommentar