När kylan slog till överallt

I slutet på februari för 25 år sedan har jag tur och möter en kompis till en arbetskamrat som vill att någon ska hyra ett rum i hans trea på Lingonstigen. Lägenheten står tom många dagar då min hyresvärd pendlar till Bodö.
Det är förstå gången jag hör talas om Vouggatjålme. Den plats där temperaturen har sjunkit till minus 52,6 grader vintern 1966.
Det är också den plats där min hyresvärd Roland fastnar. Ja, för när hans gamla Volvo 244 rullar genom 40-gradig kyla så vill den inte längre. Familjen Helamb som driver turistanläggningen vid sjön får hjälpa honom att tina upp bilen.
Jag går omkring i min slitna mockapäls insvept i mohairsjalen och funderar. Ska jag stanna? Ska jag ge kylan och Luleå en chans till?


En långledig helg stundar och jag kliver på tåget söderut. Ja, det var innan de moderna sovvagnarna och vi är två tjejer som ska ta oss ner till Stockholm. I kupén intill sitter tre något överförfriskade medelålders män. De sjunger och skriker och gråter.
Till slut kommer konduktören. Han vill slänga av oss två tysta tjejer från tåget. Vi förstår ingenting. Till slut uppdagas det att festen i kupén intill är så högljudd att våra grannar på andra sidan är övertygade om att det är vi som har stört dem.

Det är svårt att somna. Och jag tänker på min framtid. Ska jag packa mer kläder, fler saker och bosätta mig i Luleå? Ska jag stanna till hösten?

Det är onsdag morgon när jag kliver av tåget i Stockholm. Jag har två dagar att bestämma mig på om jag ska stanna i Norrbotten.

På fredagen åker jag in till stan och ser en engelsk teaterföreställning med mina föräldrar. Jag tar vägen genom Brunkebergstunneln till Sveavägen efter föreställningen. Jag har stämt träff med mina vänner på Pressklubben vid Vasagatan. Där sitter vi och pratar när telexprintrarna i hörnan börjar tjuta. Ingen går och tittar på vad larmet gäller. Någon säger lite trött: Nu har väl ännu fler bomber exploderat i Beirut.

Vi går var och en till sig. Jag hamnar nere på perrongen vid T-centralen. Där står alla människor i grupper och pratar. ( Helt okänt fenomen för oss som vanligen varken ser eller hör andra i tunnelbanan).
- Han hade en stor dunjacka från Monclair, hör jag hur en kille säger. En annan säger att mördaren tog vägen till Stureplan för att skåla i champagne. Då frågar jag vad som hänt.

Klockan är halv ett när jag får veta att vår statsminister Olof Palme är skjuten.

När jag kommer hem och slår på radion, teven och ringer TT:s nyhetsnummer kan jag fortfarande inte tro att det är sant. Jag ringer till  Luleå där har ett helt skift kallats in för att göra en söndagstidning. De har redan flera personer igång i Stockholm och tycker att jag ska avvakta.

Den natten sitter mamma och jag framför teven med radion på. Det känns i hela kroppen och det finns hela tiden där. Känslan av att vi bor i ett helt annat land än vi trodde.

Morgonen känns kall.