fredag 11 februari 2011

Tant Henrika

Överstinnan Geete. Det var så hon kallades när hon rusade fram i Boden mellan 1930 och 1945. Hon var min farmors närmaste väninna. En reslig dam som hann leva i mer än 100 år.

Igår var jag på utflykt i Boden. Där finns inte så många hus kvar från tant Henrikas tid. Men Panelens fina kvarter står där precis som när hon och kanske Eyvind Johnson promenerade ner till järnvägsstationen.

Det är 24 år sedan jag började arbeta i Boden. Då fick jag ett brev från Henrika där hon berättade om sitt liv i garnisonsstaden. Ett liv fyllt med människor, fest och fart, och med visiter. Det var som om Forsythesagan hade utspelats i de gamla träkvartern i Boden. Och hon berättade om de vackra husen. Några fanns kvar för 24 år sedan. Nu är det det ett fåtal.

Skulle jag fråga Eyvind Johnsson skulle han säkert inte sakna de dragiga stugorna där han växte upp. Skulle jag fråga tant Henrika skulle hon sakna sitt Boden, men hon skulle välkomna allt som underlättar hushållsarbetet i moderna hus.

Tant Henrika var ingen romantiker, hon var en klok dam. Hon drog in vatten, värme och avlopp. Grannarna de pumpade upp vatten från brunnen och vandrade till torrtoan. Henrika, hon tände en brasa i öppna spisen och njöt av sin semester, när de andra slet och bar.

6 kommentarer:

Ingrid sa...

Det var ett verkligt fint gammalt hus. Riktigt som ett litet sagoslott. Boden... där låg min stackars farfar förlagd från 1904 och något år framåt... på fästningen var det inte så roligt, tror jag.... Det finns en plats på jorden etc... :-)

Granne med potatisodlaren sa...

Jag kan trösta dig med att det fanns varken, stad eller fästning 1904. Stad blev det 1919 och fästning blev klar ungefär samtidigt.

Monika Häägg sa...

Det verkar ha varit en klok dam! Kanske därför hon blev så gammal?

Granne med potatisodlaren sa...

Hon var klok och överlevde sin dotter. Med många år. Så hon kände sig ansvarig för de barn som hon var mormor till. Hennes dotterdotter hade tur som hade en sån omtänksam mormor.

Sofie B-C sa...

Vilket fantastiskt hus! Fast det var kanske mindre romantiskt utan riktig värme osv? Det sätter i vilket fall igång både drömmar och fantasier -ja, det är ett sant sagoslott!

Granne med potatisodlaren sa...

Och det är rätt häftigt att samma restaurang finns i huset som för 60 år sedan. Alla mina vänner i Boden berättade om att det var där de åt pommes frites för första gången, med grillad kyckling, serverat i en korg.