Vad är det som får mig att längta efter fransk litteratur, musik och esprit? Varför är jag så uppspelt när jag tänker på allt franskt?
Jag är nästan säker på att jag kan kallas frankofil därför att jag önskar mig fler alternativ. Jag nöjer mig inte med ett eller två, jag vill ha många. Här vid älvens strand finns det många fler språk och kulturer än någon annanstans i Sverige. Det är en rikedom på samma sätt som min kärlek till Frankrike har gett mig ett sätt till att se på världen. Inte alltid rätt, eller enligt min smak, men en chans att förstå mer och annat.
I Epstein på P1 frågar Louise om vad deltagarna inte tycker om med det franska.
Svaret?
Sarkozy och hans regering.
3 kommentarer:
Jag lyssnade men hörde mest prat om att trycka fel i riksdagen, jag var febrig och dimmig.
Men visst är det intressant att man kan känna sådan samhörighet med ett språk och ett land?
Håller förstås med om Sarkozy!
J'adore ta photo! Encore une fois.. Et moi alors? Je suis frankofile variante extrème? Jag som vigt mitt liv åt franskheten; med fransman och allt...
Eva, jag tycker att det är intressant att det hela tiden kommer nya generationer som faller för att det franska är på sitt sätt. Inte samma, inte likt, men en egen värld.
Maria, heuresement la vie entre la Suède et la gloire existe, nést pas...
Skämt åsido. Programmet var väl inte en höjdare men ett intressant tecken på att drömmen om den blå timmen på ett kafé i latinkvarteren lever.
Skicka en kommentar