Det finns en form av insändare som jag har

gått och funderat över. Ni vet män i övre medelåldern som rosar sjukvården när de har fått hjälp efter en olycka.

"Jag var ute på min skärgårdsö och målade huset när jag ramlade ner från stegen. Då ringde min fru till SOS och de skickade genast en helikopter. Jag fick ligga helt stilla, fastspänd och kom fram till sjukhuset efter bara två timmar. På akuten fick jag vård direkt och efter röntgen och provtagning gipsade de min ena arm och satte ett stöd vid ena fotleden. Nu är jag helt återställd och vill tala om att sjukvården fungerar perfekt. Vi har inget att klaga över."

Det finns en variant med ett brutet ben i fjällen också.

Problemet är att sjukvård i 99 procent av fallen inte innebär att lappa och laga några brutna ben. Det är inte där politikerna har sparat. Hur skulle vi annars ha råd med att ha helikoptrar som skickas ut till människor som på sin fritid överskattar sin egen förmåga att klättra, åka skidor och annat som vi gärna vill klara av.

Sjukvård är i de flesta fall att försöka hitta en diagnos och att behandla patienten så bra som möjligt. Ofta med lyckat resultat, men också med ett resultat som ger patienten kroniska besvär.

Det är här alla besparingar har gjorts.

Det är dessa patienter med kroniska besvär som får allt mindre stöd. Det är reumatiker som inte får rehabilitering. Det är diabetiker som inte får god sårvård. Det är strokepatienter som inte få fortsätta sin livsviktiga gymnastik. Ni kan säkert komma på många fler människor som får allt sämre vård.

Men män som överskattar sin förmåga i fjällen, på skidor, i skärgården och på höga stegar de får alltid hjälp. Det är ju så lätt att gipsa ett ben jämfört med att utreda vad som gör en patient sjuk .