onsdag 26 oktober 2011

Vilka färger!

Jag blir så säll. Ja, lycklig när jag vaknar och ser den stora lönnen. Det är som om jag får en gåva varje höst när  de brinnande, flammande löven lyser upp gråheten, vardagen, med alla ljud och avgaser.

Jag kan inte låta bli att förundras över dessa färger, över dessa skiftningar som vi får till skänks. Förr vandrade vi på luncherna längs med kyrkogården förbi alla fina gamla träd. Vi njöt av doften från de fuktiga löven.

Det är en sak som jag tänker på nu inför trädens prakt. Behöll de sina löv lika länge då som nu? Mina minnen från gatorna i Sibirien är att löven singlade ner i början av oktober. Liksom att jag inte kan minnas att vi har haft lika långa höstar vid älvens strand.

Jag kan minnas helt fel. Minnet är det ju lite svårt att lita på. Ha, ha ha skulle kära S säga och påpeka att jag alltid påstår att jag minns.

Häftigt är det i alla fall att se hur mycket ljuset betyder för vad vi ser.

1 kommentar:

Maria Moln sa...

Ja Eva! Håller med dig. Jag älskar färgerna som värmer!