Ja, få en intervju. Så var det. En presskvinna från förlaget hade ringt och nästan tvingat in mig i receptionen. Det fanns ju ingen där som väntade på den stora stjärnan.
Ut ur hissen kliver en hårt sminkad högröstad något vinglig dam, med sin arm runt en medelålders man. Hon slänger med den andra och presenterar sig och sin nyaste kärlek. Kanske var det den man som hon var gift med två gånger.
Hon börjar berätta direkt. Efter bara fyra minuter har jag kramp i handen, en rynka i pannan och början till huvudvärk. Vad berättar hon? Hur full är hon? Varför är mannen med?
Jag kunde inte förhålla mig till denna uppenbarelse. Jag klarade inte riktigt av att hon var tvungen att spegla sig i sin mans blick hela tiden. Jag fattade inte varför hon måste vara lullig på eftermiddagen. Jag gjorde ett dåligt jobb.
Därför var jag nyfiken när jag hittade hennes dotters bok i hallen här hemma igår. Boken är skriven av Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt som är född 1967. Berättelsen om att vara Felicia, dotter till Anna Wahlgren. det är en sorglig berättelse om att växa upp med en mor som har alkohol som sin ständiga följeslagare.
En mor som sätter sitt i liv i centrum.
Historien byggs upp av många små bilder, ögonblick och minnesfragment. Tillsammans bildar de Felicias liv. Ett liv som är så sargat, så kallt, så präglat av allt som bara skedde utan att hon hade någon makt att sätta stopp. Stopp har hon satt. Nu.
I Svenska Dagbladet idag får Anna Wahlgren kommentera sin dotters bok. Och det är med de få raderna som Felicias bild av sin uppväxt ter sig som inte bara sann för henne, utan för många fler..
"Jag orkar inte, mina krafter är slut, säger hon i min telefon och höjer rösten. Sedan samlar hon sig, säger att hennes familj är splittrad oavsett vad som står i boken.
– Och det var absolut det sista jag ville. Men att anmäla mitt barn för förtal, vad skulle jag vinna på det? Jag tar inte upp den kastade handsken, inte den här heller.
Nej, hon vill inte träffas för en intervju. Hon tänker inte ge några sådana, säger hon, inte till någon. Däremot har hon skrivit ner några rader som hon kan mejla över.
De kommer några minuter senare Tio rader om en vuxen dotter – så förtvivlat korta jämfört med Barnabokens 762 sidor.
Hon börjar med att konstatera att Felicia är 44 år gammal:
Många medelålders människor behöver bearbeta händelser i sin barndom, men gör
det i regel inte offentligt.
Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället.
Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.
I övrigt har jag inga kommentarer.
Anna Wahlgren"
Hon har dessutom skrivit till förläggaren och hon är upprörd över att hon är den som syns till en fjärdedel på bokens omslagsbild.
10 kommentarer:
Måste läsa! Har alltid varit totalt oförstående till hennes råd att lämna skrikande barn och tvinga dem att sova på det sättet.
Jag vill också läsa den här boken. Jag har aldrig gått på hennes image som expert på barns uppväxt. Själv har jag också en dålig förebild av min Mor som inte var alkoholist men som hade en narcissistisk läggning och som jag första gången försökte bryta mig loss från (12 år) och andra gången vid 37 års ålder.
Trist ämne, jag vet, men jag har haft en fin solig dag med promenader och fika.
Så sorgligt, för alla inblandade. Snacka om stjärnfall ...
Eva, jag fattade aldrig vitsen med Barnaboken utom på ett sätt. Intuitivt kände jag att lugna regelbundna dagar var bra för barnen när de hade svårt att sova. Men att lämna skrikande barn ensamma, det fanns inte på min karta.
Kajsa-Stina förhållanden till mammor är ofta inte de vi vill ha. Och ibland är det helt omöjligt att kunna leva tillsammans med en person som sviker hela tiden oavsett om det är en mamma.
Du har i alla fall lyckats ta dig vidare. Det är starkt.
Annika, jag har alltid tyckt att stjärnorna passar bäst i himlen. Vi av kött och blod har alldeles för många sidor för att kunna lysa ett helt liv.
Anna Wahlgren, Anette Kullenberg och Kerstin Thorvall har alla använt alkoholen för att stå ut med att vara dem de är. Och det gör dem inte till några trevliga människor, men deras verk kan ju vara gott nog åt oss som läser dem. Redan när jag läste Anna W:s böcker till sina barnbarn fanns det där självupptagna som hennes dotter berättar om i sin bok. Den där uppfattningen om att det finns ett rätt och fel som hon styr över.
Inte bara Anna har gett osäkra, förtvivlade mammor och pappor råd om hur de ska göra med barn som aldrig sover lugnt och blir utvilade utan bara skriker. På bvc kan man mötas av samma inställning och bli ordinerad av läkare att absolut inte ta upp barnet utan låta det skrika klart när barnet under lång tid varit oroligt och föräldrarna förbi av trötthet. Men jag minns när jag läste hennes bok att jag tänkte att hon var en helt annan sorts person än mig som var en känslig person, och jag tänkte hon var lite känslokall, nu får det sin förklaring: alkoholproblem ger en enorm självupptagenhet. Men hade omgivningen, allmänheten inte varit lite inne på samma spår när det gäller barnuppfostran hade hennes bok inte kunnat ges ut, nå så många som den gjort. Och idag har vi nannyprogrammen. Väldigt bra hon skrivit en bok om sin uppväxt och väldigt modigt. Jag minns när jag läste Blåbärsmaskinen av Stig Claessons son, jag tyckte det var så bra att han berättade! Alla dessa vittnesskillnader hjälper för alla de som lever i svårigheter att se att de inte är ensamma. De hjälper oss också att söka sanningar och vara mer öppna. Familjehemligheter är mycket skadliga för barn.
Med inlevelse målar du också upp bilden av ditt möte med Anna så jag känner jag var med dig där och då. Tack för det!
Jane, det är vissa känslor som lever kvar efter dessa möten. Känslor som sitter i kroppen och bubblar upp när jag läser deras namn.
Familjehemligheter är nog något av det skadligaste som barn kan tvingas uppleva. Och där är alkoholen en av de absolut värsta.
Jag läste Barnaboken när vår äldsta föddes, tyckte att mycket kändes känslokallt och långt ifrån hur jag såg på barnuppfostran. Sedan har jag stött på Anna W och insåg då att kvinnan hade problem med sig själv. Något som visar sig i och med denna bok och hur dottern mår, har mått. Intressant i detta är att hennes syskon (i alla fall några av dem) anser att de har haft en lycklig barndom. Upplever de den så eller vågar de inte säga annat? Man kan ju undra.
Eva G,en del är ju säkra på att alla syskon i en familj har en helt egen uppväxt.
Det kan ju stämma till en del. Men jag tror att så mycket alkohol sätter sin prägel på hela syskonskaran.
Var du och åt på hennes reastaurang som om jag minns rätt fanns i Össtersund?
Jag har inte läst Barnaboken.
Istället vill jag rekommendera Jesper Juul. Jag bara önskar att jag läst honom tidigare under barnens småbarnsår.
Skicka en kommentar