söndag 21 oktober 2012

Vänd på steken!

Idag fylls jag med energi när jag läser om alla kraftfulla kvinnor som kämpar till tusen procent. Men jag känner mig inte bekväm med vad vi storögt ser som prestationer. Jo, visst är det enormt att ta en världsmästartitel, visst är det stort att vara EU-kommisionär, ja visst är det klokt att ta ett steg tillbaka och tänka på att du måste räcka till. Jag ser flera motbilder till vad vi imponeras av. Hur då?
För att ta det sista först.

Jag läser om en mellanchef på Riksbanken som tar det lugnt något år när barnen är små. Det börjar med att hon säger upp sig för att hennes man inte delar ansvaret för barnen, samtidigt som hon inte kan tänka sig att kräva det. Det slutar med att hennes chef ger henne en tjänst som rådgivare på deltid under något år så att hennes karriär inte ska gå i stå.

Tänk er samma historia med en undersköterska inom hemtjänsten. Tänk er när hon går till sin chef och säger att hon inte hinner med både jobbet och familjen. Tror ni att hon får ett mindre stressigt jobb så att hon orkar med. Hinner med att baka surdegsbröd och ta hand om sina barn?  Det känns inte så, va?

Det är där jag liksom fastnar. Jag söker efter de historier som handlar om politiker och andra som får beröm för att vi satsar på de som verkligen har behov. Tänk i rubriker som att:

"Hon räddade stödet till alla äldre", efter att ha kämpat till hon spydde.

"Hon drev igenom att stödet till Grekland går till grekerna", inte till tyska och franska storbanker.

"De valde att dela på ansvaret för familjen", nu hinner de ha läxläsning med hela klassen. - Våra arbetsgivare tycker att vårt stöd till barnen i kvarteret ger ett mervärde.

"Alla politiker lovar att ställa upp till de spyr", nu ska vi har världens bästa omsorg och skola. Det lovar statsministern i Riksdagen.

Men nej, nej, nej.

Vi får inte chans att heja på de prestationer som är avgörande. Vi får nöja oss med att häpna inför landslaget i fotboll när de kommer igen och vänder på nederlaget till oavgjort.

Tänk om vi som människor kunde samla ihop oss på samma sätt och stötta varandra fram till samma resultat i det verkliga livet.


2 kommentarer:

Cecilia N sa...

Hear hear.

Granne med potatisodlaren sa...

Hej Cecilia! Vilka önskedrömmar, va?